Allt är ju ändå bara på låtsas

Det slår mig återigen hur den postmodernistiska sjukdomen “storytelling” har spridit sig genom det svenska politiska luftrummet. Att allt bara är “berättelser” och att någon “sanning” egentligen inte finns; den skall bara ses som ytterligare en subjektiv upplevelse. Att fakta också bara är delar av en “berättelse” (och därför lika enkelt kan avfärdas med en annan berättelse). Och att det – när man väl har etablerat denna vanföreställning – går att lura på folk vad som helst. Det är bara att uppfinna nya ord, förställa sig så att det låter “trovärdigt”, låtsas eller inbilla sig att det man lägger fram stämmer, sen är man på banan. Och om tillräckligt många kvacksalvare enas om samma “berättelse”, hur infantil och osann denna berättelse än är, så har den “vunnit”. Då kan jorden återigen bli platt. Det är detta som postmodernismen, i kombination med ett lågkvalitativt utbildningsväsende och en ensidigt politiserad och lågpresterande journalistkår, gör med verkligheten. Allt blir bara på låtsas. Anything goes. Och det är ungefär där Sverige befinner sig, i alla vrångbilder och hittepåberättelser om Sverige som pumpas ut i den politiskt korrekta åsiktskorridoren.

Det är därför heller inte konstigt att riktiga människor nu allt oftare får upp ögonen för den alltmer verklighetsfrånvända mediala och politiska elit som lever sina skyddade och segregerade liv på Södermalm. Det är ju i allmänhet vänster-, media- och kulturfolk, inflyttade under de sista tio, tjugo åren. Klädda som hipsters och låtsasarbetare, fastklamrade i bilden av sig själva som del av något slags “folkligt” och solidariskt, lite som det var för vänstern förr när Söder var slitet och fattigt på riktigt. Nu döljer man sina mångmiljonkontrakt på fyrarums-“lyorna” (med nyrenoverade kök och minispa), och sina höga löner i ideologi-, media- eller kulturbranschen, med slitna Converse och retroskägg. Eller en piercad näsa och lite blå färg i luggen.

Självbedrägeriet har gått så långt att man i den kommersiella radion nu med jämna mellanrum kan höra företaget “Södermäklarna” (som hanterar köp och försäljning av lägenheter på Södermalm – vilka är bland de dyraste i hela Stockholm), göra reklam med en egenproducerad musiksnutt som innehåller varenda klyscha kring arbetarklasspastischen. “Hemma på Söder” är lite trubaduraktig och tanken är väl att man skall känna Cornelis och Åkerströms andar vila mellan gitarrackorden. Det sjungs om sol och fjärdar, gator och torg – och systrar och bröder. Att vara “hemma på Söder”. Egentligen är det både komiskt och fånigt – i sin monumentala falskhet – men det är ju knappast reklamföretagets fel. Greppet fungerar med all sannolikhet. Det är precis denna livslögn, denna förvridna bild av sig själv och vem man vill se ut att vara (berättelsen om sig själv), som så perfekt passar den politiker- och mediaelit, nästan alltid på vänsterkanten, som är målgruppen för radioreklamen. Den består dessutom av de fåtal som har råd, men kanske viktigast av allt; på köpet slipper de då att leva i den värld som de förfasar sig över att andra inte vill leva i.

Ja, det hade kunnat vara riktigt komiskt, om inte allvaret flämtade så intensivt bakom lögnen. Detta är våra politiker. Våra journalister. En maktelit som bedrar inte bara sig själva men hela Sverige. Konsekvenserna växer redan som mörka moln vid horisonten. Men på Söder skruvar man bara upp volymen lite till och dränker verkligheten i ännu en “berättelse” om patriarkatet, vithetsnormerna och de osynliga strukturerna. Allt är ju ändå bara på låtsas.