Om åsiktskorridoren mer och mer börjar likna ett sugrör så är det statliga Public service som främst blåser i det (eller suger, hur man nu ser på det). Uppdraget, för vilket man alltså kräver pengar av varje svensk som äger en TV (vare sig denne tittar på SVT’s kanaler eller inte), verkar nu tolkas tvåfaldigt. Massor av lättsam, såpig underhållning. Och politisk utbildning i vänsterfeministiska, intersektionella och kulturrelativistiska värdegrunder. Det hela, inklusive nyheterna på Rapport och Aktuellt, är numera så vinklat och förutsägbart att det har förlorat all trovärdighet.
Att institutioner som Sveriges Radio och Sveriges Television fortfarande tycks toppa den så kallade “förtroendebarometern” (en i och för sig tvivelaktig och inte särskilt förtroendeingivande undersökning utförd av Medieakademin), är inget mindre än skrämmande. Visst har förtroendet dalat mellan 5 och 10 procentenheter de sista tre åren, men farhågorna finns att framför allt yngre personer som nyligen lämnat en svensk skola där de blivit utsatta för samma politiska indoktrinering faktiskt uppfattar Public service som trovärdiga.
Samtidigt finns vissa tecken på att sprickor har uppkommit i delar av korridoren. Det senaste exemplet är kanske utnämnandet av Alice Teodorescu till chef över ledarredaktionen på Göteborgs-Posten. En modig tillsättning som givetvis krävde sin kalabalik i ett av politisk korrekthet förtvinat svenskt mediaklimat. Att Teodorescu, som skall tilläggas är både ung kvinna och med invandrarbakgrund, varken säger sig vara feminist eller vill villkora yttrandefriheten – och dessutom har mage att kalla sig liberalkonservativ, nu är på väg in verkar ha rört upp så starka känslor av den förmätet toleranta och “socialliberala” Gert Gelotte och kollegan Malin Lernfelt att de beslutat sig för att skämma ut både sig själva och tidningen inför öppen ridå. Att någon – som tycker lite annorlunda – plötsligt tilläts komma in på detta sättet (ett helt normalt förfarande), var helt enkelt för mycket för dessa flitiga korridorgrindvakter. Lernfelt får ont i magen och sjukskriver sig. Gelotte slutar i vredesmod (trots att han bara hade fyra månader kvar innan pension). Att kalla sig “socialliberal” har ju i Sverige ofta kommit att betyda att man brölat ikapp med den identitetspolitiska vänstern. Så till den grad att man alltså ser en liberalkonservativ kollega som ondskan själv.
Det säger en del om hur det politiska landskapet ser ut genom de etablerade partierna (och medierna), och varför det blir allt mer meningslöst att lyssna på om Folkpartiet eller Centern kallar sig liberaler. Eller om Socialdemokraterna är röda och Moderaterna blå. För om man i idépolitiken, visionerna och värdegrunden delar samma postmarxistiska analys – om makthierarkier, köns- och rastänkande – och samtidigt varken värnar Sveriges bästa eller individens frihet, så spelar det ingen roll vad man kallar sig.
När det gäller Public service och SVT’s nyheter så blir det extra ansträngande att ta del av det hyckleri som utspelar sig när Bert Sundström, för Aktuellts räkning, för några dagar sedan rapporterar om de vinklade ryska statliga TV-kanalerna. Man resonerar kring detta att de statliga medierna i Ryssland visserligen inte förbjuder oppositionella åsikter men att man genom vinkling, val av perspektiv och utelämnande av relevant information därmed ändå bedriver en slags propaganda. Det blir nästan bissart att se Aktuellts nyhetsankare vecka pannan i en bekymmersam min. Ja, tänk att statlig TV kan bete sig på det sättet. När jag bevittnar det hela så tänker jag att många journalister och reportrar på SR och SVT faktiskt inte förstår själva hur parodiskt det blir. Att de ärligt uppfattar sig själva som något annat och bättre. Kanske känner man att ryssarnas värdegrund ju är fel och eftersom den är fel så är det ju inte bra om statliga medier bedriver propaganda. Men eftersom vår svenska värdegrund är bra, så är det väl inga problem?
Missförstå mig inte nu, jag har verkligen inget till övers för Putin eller det som hänt med Ryssland de sista åren. Det som skrapar och skaver är hur svenska Public service ständigt missbrukar sitt uppdrag och gör precis samma sak som de vinklade, skeva och propagandistiska ryska statliga medier som de kritiserar.
Ett exempel från gårdagens Rapport är hur man fortsätter att beskriva problemen med hatbrotten i Sverige. Det identitetspolitiska raster som ligger över alla dessa rapporteringar följer den inslagna vägen. Man vill tro på berättelsen att de som är skyldiga till hatbrott är etniska svenskar med högersympatier, och att de som är utsatta för hatbrott är muslimer och “rasifierade”. Det är så den makthierarkiska narrativen är sammansatt. Det är denna som man klamrar sig fast vid, hur verkligheten än ser ut. Därför vinklar man också och utelämnar information.
Rapport börjar med att slå fast att hatbrotten i Sverige handlar om hat mot muslimer och hat mot svarta. Punkt. Man nämner inte hat mot judar, trots att det alltså är judar som nyligen mördats i vårt närområde för att de var judar och att antisemitismen nu är så utbredd i Sverige att världen börjar få upp ögonen på allvar. Lars Vilks kvalificerar sig naturligtvis heller inte som utsatt för hat, trots att påhoppen och attackerna mot honom är spektakulära. Nej, i den svenska åsiktskorridoren är det muslimer – och “rasifierade” – som passar in på att vara utsatta. Dock inte inte av varandra, det skulle ju bara komplicera det hela. Det är också därför nyheten om att afrodanska Yusupha Sallahs förövare inte döms för hatbrott presenteras på ett sådant sätt att det inte framgår vem eller vilka som gett sig på honom (trots att dom har fallit). Skulle Rapport rapportera om hur det faktiskt ligger till, att det var ett ungdomsgäng – muslimer – med rötter i mellanöstern (både kvinnor och män), som var gärningsmän, så skulle berättelsen om hatet mot muslimerna problematiseras. Och det vill man inte. Samma sak hade givetvis inte gällt om det hade varit högerextrema svenskar som gett sig på Sallah, då hade tvärtom större delen av reportaget handlat om gärningsmännens etniska och ideologiska tillhörighet. Det identitetspolitiska rastret hade då nämligen visat att dessa svenskar (oftast från trasiga och socialt utsatta hem), är överordnade – och dessutom både vita och män – varför de både kan dömas för hatbrott och hängas ut offentligt.
Man vill också vinkla det så att det ser ut som att det är svenska högerextremister som står för antisemitismen, inte muslimska grupper. Det passar också perfekt in i “berättelsen”. Och stämmer det inte så kan man åtminstone få det att se ut som att det kunde vara så, genom att i reportaget filma lappar med hakkors (utan att tillägga att hakkors inte sällan används av just islamister för att hetsa mot judar).
Det är så här det ser ut. Dag ut och dag in. Och vill man på djupet förstå det antisemitiska och islamistundfallande tankegods som också är svenska Public service signum så är det bara att ta del av Jan Guillous vämjeliga alster i Aftonbladet nu senast. De verkar ligga helt i linje med det vi har vant oss vid från SR och SVT.
————————
Annars är det också som vanligt. Rapport och Aktuellt fortsätter att lägga stora delar av sin nyhetsbevakning på saker som att en förortsskola har fått en jättestor tavla med fittkonst som eleverna nu kan titta på. Man resonerar och anlägger perspektiv på att “det kvinnliga könsorganet är så laddat”, men när man vill fråga eleverna på skolan så verkar de, till journalistens sannolika förtret, vara förvånansvärt ointresserade. Precis som att de oftast säkert har annat för sig än att längta efter mensfestivaler.
Aktuellt prioriterar också en stor del av sin sändning på att en liten flicka har tagit initiativ till att ha två olika strumpor på sig för att lyfta fram det som är “olika”. Något som också Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP), tydligen uppmärksammat och glatt sig åt. Behjärtansvärt, absolut, men så ser alltså prioriteringarna ut. I det snäva sugröret finns bara plats för en typ av berättelser och dessa måste berättas, kosta vad det kosta vill.
Ytterligare en nyhet som av Rapports nyhetsredaktion bedömdes som så intressant och viktig att den fick ordentligt med tid i sändningen, är att den radikalfeministiska och hbtq-orienterade så kallade “Genusfotografen” Tomas Gunnarsson har klagat på att kändisarna Henrik Schyffert och Johan Rheborg i sin TV-serie Alla är fotografer är “för gubbiga”. Den olidlige Gunnarsson får då ordentligt med tid att i rutan rabbla om stereotyper, normativa grepp och radikalfeministiska floskler.
Dagens Nyheter fortsätter sin rundgång djupt nere i den identitetspolitiska och radikalfeministiska abyssen (med några få undantagna ljusglimtar som ibland flämtar till). Misandri och radikalfeminism är den ideologi och värdegrund på vilken tidningen idag vilar. Kanske kommer man på sikt att öppna upp för nya tankegångar när det gäller migration (i takt med att kollapsen blir överväldigande), men feminismen som ideologi kommer man aldrig att släppa. Då måste praktiskt taget all personal bytas ut.
Ytterligare 30 män har dött en förfärlig död i en gruva. Denna gång i Donetsk. I TV4 är det “personer” som dött, i Public service är det konsekvent “gruvarbetare”. Så fortsätter svenska feministiska medier konsekvent att osynliggöra mäns umbärande, samtidigt som de lika konsekvent alltid lyfter fram kvinnors umbärande.
Oviljan från svenska myndigheter, institutioner, opinionsbildare, journalister och politiker att stå upp för Lars Vilks yttrandefrihet fortsätter också med oförminskad kraft. Hans planerade föreläsningar ställs nu konsekvent in, med hänvisning till att “folk känner sig oroliga”. Att det ligger helt i linje med vad islamistiska terrorister är ute efter tycks inte bekymra särskilt många. Lars Vilks gör yttrandefriheten jobbig och då tycks den inte vara så mycket värd. I synnerhet inte om muslimer kan känna sig kränkta.
Samtidigt exploderar en bomb i en lägenhet i Nyköping och två bröder dör. Även om polisen hittills är tystlåten så ser det ut som att det handlar om två män med kopplingar till islamism. Vi vet att terrorn kommer närmare. Det kommer att smälla på riktigt, när mördarna slutligen får ordning på sladdarna. Det är bara en tidsfråga.
Mot detta har Sverige inget försvar.
Men vi har i alla fall olika strumpor på fötterna och tycker det är jättefint med fittkonst.
Harry Andersson
Politivism 