Det kommer med största sannolikhet finnas anledning att återkomma till fallet Julian Assange. Men då läget i dagarna har förändrats så till vida att åklagare Marianne Ny slutligen gått med på att förhöra Assange i London, kan det vara på sin plats att kort minnas några av huvudingredienserna i denna feministiskt präglade rättsskandal.
Som vi vet har ju den radikala feminismen även sipprat in i det svenska rättsväsendet, och skandalerna har de senaste decennierna avlöst varandra. Oskyldiga kastas fortfarande i fängelse baserat på sagor, hörsägen och livliga fantasier. Några får upprättelse. I Julian Assanges fall kunde man åtminstone se till att han frihetsberövades under fyra års tid på Equadors ambassad, trots att åklagaren sannolikt visste att Assange varken våldtagit någon eller någonsin kunde fällas.
Det som först och främst slår mig när journalister idag lite svävande ställer frågan om varför radikalfeministen Marianne Ny har väntat så här länge med att förhöra Assange, är att ingen verkar ha bemödat sig (eller så undviker man detta medvetet), att ta reda på att Ny tidigare i sin karriär har slagit fast att hon ser själva häktningen som ett alternativt straff, när en misstänkt inte ser ut att kunna dömas (ett i sig självt både häpnadsväckande och bissart tillkännagivande). I sammanhanget skall man komma ihåg att de feministiska svenska medierna har spelat med på maktens sida och dömt Assange utan rättegång. Men vad är det då Assange har gjort för att drabbas av en internationell häktningsorder misstänkt för våldtäkt?
Alla som inte har läst förundersökningsprotokollet måste först göra det. I detta framgår det:
• Att Julian Assange aldrig har våldtagit någon, men haft sex med två olika kvinnor under sitt besök i Stockholm.
• Att kvinnorna själva aldrig vare sig upplevde eller uppfattade deras sexuella möten som våldtäkt, eller ens obehagliga. Tvärtom skryter de genom sms till vänner om härliga nätter och de vill gärna äta lunch dagen efter.
• Att svartsjuka finns med i bilden när det uppdagas att Assange mött flera kvinnor.
• Att en av de målsägande kvinnorna, Anna Ardin, tidigare har skrivit om hur man ”sätter dit” en man som är otrogen.
• Att det är en radikalfeministisk hbtq-aktivist i rollen som polis (som dessutom känner en av målsägandena), som tillsammans med en radikalfeministisk åklagare och en radikalfeministisk advokat (Claes Borgström), etablerar misstankar om våldtäkt.
• Att kretsen kring framför allt Anna Ardin betecknas som särdeles ”manshatisk”.
• Att anledningen till att kvinnorna beslöt sig för att ta kontakt med väninnan som är polis var att de ville fråga om man kunde tvinga Assange att HIV-testa sig (de blev oroliga att de kunde ha smittats efter att Assanges promiskuösa livsstil hade uppdagats).
Jag skulle kunna fortsätta, men avslutar där för idag. Klart är i alla fall att Wikileaks grundare Julian Assange har suttit frihetsberövad i fyra år för att ett radikalfeministiskt svenskt rättsväsende, med partipolitiska kopplingar (S), har sett en möjlighet att straffa honom för det olämpliga och omoraliska sätt på vilket han haft med kvinnor att göra.
Förmodligen kommer hela historien snart att explodera. Det hade den gjort långt tidigare om svenska medier inte hade varit så ideologiskt korrupta.
Politivism 