Monthly Archives: mars 2015

Makten samlar namn och ordnar ”upprop” till stöd åt makten

I dagarna har vi återigen sett ett lysande exempel på hur makten i Sverige iscensätter evenemang som skall ge intryck av ”solidaritet” och en folkets kamp mot en tänkt överhöghet. Och som vanligt är det samma människor inblandade. Det är eliten från den politiska vänstern och sveriges mäktigaste radikalfeminister som nu genomför (genom vänsterpublikationen ETC), ett ”upprop”. Ja, man kallar det just så, och detta förment folkliga går alltså ut på att få människor att skriva på en namninsamling.

För vad? När man pratar om ”upprop” och namninsamlingar brukar det ju normalt handla om att uppvakta makten, att försöka göra sin röst hörd gentemot beslut som har tagits eller är på väg att fattas över ens huvud. Det är i den typen av koreografi som vänstern känner sig hemma och då får också illusionen om ”kampen” nytt bränsle. Bilden av att folket reser sig. Krossa patriarkatet. Och så vidare.

Men i Sverige är ju sådant här bara på låtsas. I själva verket handlar ”uppropet” om att ge stöd till den sittande regeringen och sveriges utrikesminister Margot Wallström. Det är alltså makten som har anordnat en namninsamling för mobilisering av stöd åt makten. Bland de kändisar, nästan uteslutande bosatta i stockholms innerstad, som nu ställer sig på hittepåbarrikaderna hittar vi välbärgade och högt avlönade vänsterpolitiker, radikalfeminister, media- och kulturpersoner. Nina Björk, Gudrun Schyman, Suzanne Osten, Claes Borgström, America Vera-Zavala och Maria-Pia Boëthius för att nämna några.

I stort sett samma personer som är tysta och vänder bort blicken när det handlar om hedersrelaterat våld i Sverige (det är ju den vita, svenska heteromannen som är fienden), samlar nu alltså in namn för att stödja den feministiska utrikespolitik som sveriges regering säger sig driva. En ”modern diplomati” som hittills gjort oss ovänner med både Israel och Arabvärlden (nu ser det dock ut att lätta, då en vit, heterosexuell man (Björn von Sydow), åkt ned till saudierna och via vår vita, heterosexuella konung Carl XVI Gustaf överlämnat en ursäkt). Men Wallström har enligt henne själv hanterat allting ”proffsigt” och kritiken handlade ju absolut inte om islam (trots att Saudiarabiens rättsväsende bygger på sharialagar).

Jo, det är väl bara att fortsätta att låtsas.

Det är i sammanhanget också intressant att konstatera att de som nu lockar till ”upprop” för stöd till den sittande vänsterregeringen och Margot Wallström – och hennes ”kamp för mänskliga rättigheter” – är samma människor som fullkomligt älskar SCUM (Society for Cutting Up Men), och budskapet att världen vore en bättre plats om männen bara kunde avrättas. Så här skrev till exempel Maria-Pia Boëthius i samband med den svenska översättningen:

”SCUM:s chockverkan… definierar männen, smular sönder deras grandiosa självsyn och marginaliserar dem till försumbarhet.”

Men nu var det inte SCUM detta skulle handla om. Att den svenska statsfeminismen ständigt gödslar samhället med misandri och manshat torde inte komma som en överraskning för någon.

Jag vill istället passa på att lyfta fram några kloka ord ur en debattartikel i SvD häromdagen. Det är Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet, som resonerar kring hur Sverige som självpåtagen ”humanitär stormakt” genom sin politiska elit har slutat att skydda de egna medborgarnas rättigheter. Ja, nu säger han inte just så rakt ut, men det är ju den faktiska konsekvensen av den extrema migration vi idag bevittnar.

”Stater som bekänner sig till mänskliga rättigheter kan inte ignorera behoven hos nödställda utanför deras gränser. Men de kan heller inte bortse från att deras själva existensberättigande handlar om att skydda de egna medborgarnas rättigheter, inte om att lösa globala problem.

Den enskilda statens moraliska plikt att skydda sina egna medborgares rättigheter sätter till att börja med vissa legitima gränser för dess flyktingmottagande. En stat har till exempel moralisk rätt att vägra ge asyl och skydd åt jihadister som kan tänkas utgöra ett hot mot det mottagande samhället som sådant eller mot enskilda individer i samhället. Vikten av att skydda det egna samhället motiverar också att man säkerställer identiteten på dem man tar emot som flyktingar. Även detta är en rättvisefråga. För varje person som inte förtjänar skydd tas resurser i anspråk som någon annan verkligt skyddsbehövande hade behövt bättre.

När det gäller det mottagande landets plikter så är det också viktigt att skilja mellan räddningsplikter och understödsplikter. Räddningsplikter handlar om att avvärja ett akut hot mot en nödställds liv eller hälsa. Understödsplikter är mer långtgående och handlar om att förse en nödställd med mat, kläder, boende, utbildning, sjukvård och andra förutsättningar för ett anständigt liv. Medan räddningsplikten endast medför ett tillfälligt åtagande för räddaren, så innebär understödsplikten att de behövande en längre tid (kanske för alltid) lever av understödsgivarnas arbete. Därför förutsätter understödsplikten någon form av särskild ansvarsrelation mellan givare och mottagare, som kan förklara och rättfärdiga att just dessa givare måste hjälpa just dessa mottagare.

Vem som helst som utan risk för egen skada kan dra upp ett drunknande barn ur vattnet har en plikt att rädda barnet. Men bara barnets föräldrar har en plikt att ge barnet understöd i form av mat, bostad och omvårdnad.”

Bauhn skriver också om vikten av integrationen, vilken i Sverige alltså fungerar sämst i Europa:

”Utebliven integration är ett alltför högt pris att betala såväl för flyktingar som för det mottagande samhället. När bilarna bränns och brandkår och polis stenas i Rosengård eller Husby, så avtar medborgarnas entusiasm för att vara en ”humanitär stormakt”. Då kommer i stället kraven på stängda gränser att vinna gehör. Med en bättre förståelse för olika typer av moraliska skyldigheter och deras gränser så kan man emellertid från första början undvika extrema positioner i flyktingfrågan.”

Jag vill bestämt påstå att den extrema positionen är den som den politiska och mediala eliten idag förespråkar och genomdriver. Den invandringspolitik jag själv förespråkar, alltså en humanitär och ansvarsfull sådan (i nivå med våra grannländer och övriga Europa), är inte extrem (även om etablissemanget gärna vill vända upp och ned på spelplanen och påstå detta). Det är sveriges politiska ledare som idag utmärker sig som extrema när de via moraliska självhävdelser kastar in hela landets framtid och välstånd i potten.

Harry Andersson

Annonser

4 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Avgrunden mellan medborgarna och det som är Skavlan

Så här ligger det till i Sverige. Det finns åtta politiska partier i riksdagen. En liten grupp människor i ledningen av sju av dessa har tillsammans med den svenska journalistkåren och ledningen för Public service inofficiellt bestämt att Sverige skall ha en oorganiserad, ofinansierad och globalt sett exempellös massinvandring, av människor med låg utbildning, inga tillgångar och från kulturer och länder i fram för allt mellanöstern och nordöstafrika. Denna massinvandring måste fortsätta, kosta vad det kosta vill. Den är faktiskt så viktig för denna grupp människor i toppen av samhället att allt annat är underordnat. För de borgerliga partierna är den rentav så viktig att de har gått med på att låta den rödgröna regeringen, tillsammans med vänsterpartiet, genomföra socialistiska omläggningar, vallöftesbrott och praktiskt taget vad som helst utan att göra något åt det. Trots att deras väljare röstade på dem just för att slippa sådana socialistiska omläggningar. Trots att de kan fälla regeringen när som helst. Och trots att den rödgröna regeringen alltså inte har majoriteten av svenska folket bakom sig.

Det har alltså blivit så i svensk politik att ingen får motsätta sig detta att under parollen ”allas lika värde” genomföra en aldrig förut skådad (vare sig nationellt eller internationellt) massinvandring av lågt utbildade människor utan några större odds att hitta vare sig bostad eller jobb, till ett litet land med bara drygt nio miljoner invånare. Människor som dessutom nästan uteslutande kommer från odemokratiska, trasiga, sönderslagna och religiöst fundamentalistiska länder, där man traditionellt och historiskt haft liten eller ingen tilltro till samhället och staten utan istället tvingats förlita sig på klaner och krigsherrar för sin överlevnad.

Motsätter man sig detta, eller ens ifrågasätter det, är man numera ”rasist”. Och det enda partiet i riksdagen som alltså vill stoppa massinvandringen och istället föra ner invandringen på nivåer som liknar våra grannländers eller övriga Europas, är följdaktligen ett ”rasistiskt parti”. Så låter det åtta dagar i veckan från samtliga andra partiledningar och i nästan alla svenska traditionella medier.

Detta ”rasistiska parti” har i nuläget omkring en miljon väljare, ungefär 18 procentenheter och de växer för varje dag. De är snart fyra gånger så stora som Vänsterpartiet och tre gånger så stora som regeringspartiet MP. Det är bara en tidsfråga innan Sverigedemokraterna har fler väljare än Moderaterna. Men att så många svenskar inte har någon annanstans att gå – eftersom alla andra partier förespråkar oförändrad eller ökad massinvandring – spelar ingen roll. Då är det svenska folket det är fel på. Då är det svenska folket som är ”rasister”.

Genom Decemberöverenskommelsen har de sju partierna gått samman för att stänga ute en möjlighet till förändring, vilket naturligtvis innebär att det enda parti man kan rösta på om man vill se ansvarstagande i migrationspolitiken blir SD. Alliansen har, måste vi anta, under någon omtumlad spinning antagit att väljarna, när de ser hur illa det blir för Sverige med en socialistisk omläggning, kommer att återvända till dem, och att de efter 2018 därför kommer att kunna återgå till regerandet. En, vill jag påstå, historisk missbedömning.

Vad vi istället kommer att se är en rödgrön regering som med vänsterpartiets stöd (och alliansens tysta stöd), kommer att föra Sverige mot avgrunden. I takt med att kollapsen i migrationen och asylhanteringen blir uppenbar. I takt med att nya miljardbehov efter miljardbehov utannonseras från alla de områden som primärt drabbas av konsekvenserna av hundratusentals nyanlända varje år (som i sin tur har hundratusentals anhöriga på väg); mottagande, boende, brottsbekämpning, bostadsbyggande, skolor, vård, försörjning… I takt med att systemen havererar och pengarna inte räcker till. I takt med att förturssystem inrättas för nyanlända, till bostäder, arbeten och vård. I takt med att svenska pensionärer blir allt fattigare, vården allt sämre, skolorna allt värre, företagen allt färre och skatterna allt högre.

I takt med att allianspartierna försvinner från den politiska arenan och SD blir ett eget block som står i opposition till ett vänsterblock som allt mer förlitar sig på de nyanländas röster. Men inte ens då kommer massinvandringen att stoppas. Ja, om inte DÖ rivs upp och något eller några allianspartier går med på att samarbeta med SD, det skulle isåfall troligen vara KD och/eller M, det senare isåfall med en helt ny partiledning. Men att DÖ rivs upp är inte sannolikt. De politiker som har ansvaret känner ingen personlig lojalitet med Sverige och svenska medborgare. Det hela har blivit en prestigesak och handlar mer om beskrivningen av sig själv som ”humanitär” och godhjärtad än om Sveriges väl och ve, framför allt inför vänstermedierna som likt hökar vakar och går till angrepp mot alla som tar ett andetag utanför åsiktskorridoren. Går det illa finns alltid en privatekonomi som tillåter att bosätta sig själv och familjen i något annat land.

Och det kommer att gå illa. Låsningen som Sverige har hamnat i är monumental. Det som händer just nu är historiskt. Vad vi bevittnar är sveriges avveckling.

Reaktionerna före och efter sändningen av gårdagens Skavlan ger en situationsbild av vad som håller på att hända. Och positionerna som intagits.

Fredrik Skavlan intar rollen som representant för inte bara de sju svenska partier som förspråkar oförändrad eller ökad massinvandring till Sverige, utan också den svenska journalistkåren och svenska Public service. Detta trots (bör tilläggas), att han själv är norsk och att Norge med Fremskrittspartiet i regeringsställning bara tar emot en bråkdel av de invandringsvolymer som Sverige gör. Koreografin kring mottagandet av ”gästen” är iscensatt lite som ett bakhåll. Värt att notera är att inga andra gäster denna kväll är svenska, att de andra gästerna ombeds att gå när Jimme Åkesson skall ta plats och att Skavlan inte tar i hand när han tackar Åkesson och avslutar programmet (vilket annars är kutym). Markeringar som också formmässigt bidrar till att markera avstånd och antipati.

Och även om den första delen av intervjun handlar om Jimmie Åkessons depression och sjukdomssyndrom, övergår det hela snart till den sedvanliga bashingen. Ett lackmustest är också att ta del av hur andra i offentligheten har reagerat. Inför programmet hade det ju också blåst upp en storm bland vänsterkrönikörer och andra i media- och politikereliten. Hur hade Public service mage att låta en person med avvikande åsikter om migrationen komma till tals i ”myssoffan”?

Malena Ernman, den välbärgade sångerskan och Arnstadbeundraren som också är känd för sina ständiga uttalande om rasism, fascism, vita hudfärger, hbtq, radikalfeminism och så vidare, skriver följande på sin Facebook:

”Det fanns en stor oro inför Åkessons medverkan i Skavlan. Och eftersom den här typen av normalisering är det SD eftersträvar som mest, så var den oron befogad. Men faktum är att Skavlan visade hur SD kan och förmodligen ska bemötas. För under sista 10 minuterna så framstår Åkesson svarslös inför den rasism som omsluter SD och många av deras företrädare. Åkesson tappar fasaden och kvar finns bara en politiker som företräder en helt orimlig politisk kultur, fylld av hat och rasism. Jag tror inte SD hade väntat sig detta och jag tror definitivt att Åkesson hade feltolkat intervjusituationen. Lysande av Skavlan! Detta kanske till och med kan bli en vändpunkt? Kanske inte i opinionen – men hur public service och andra journalister ska bemöta SD på ett sätt som inte normaliserar deras politik.”

Ja, det är alltså ”hat och rasism” som omsluter Sverigedemokraterna och deras väljare, förstår vi. Snart tjugo procent av svenska befolkningen. ”Deras politik” (kritiken mot massinvandringen), får inte normaliseras. Tvärtom skall det som har blivit sveriges extrema och onormala (internationellt sett), migrationspolitik förbli det normala här. Detta måste Public service och andra journalister fortsätta med. Bidra ännu mer till. Oavsett hur det går, vad som händer med Sverige och hur mycket det kostar. Oavsett om välfärdslandet Sverige går under på köpet. I den meningen ligger Ernmans åsikter helt i linje med åsiktskorridorens mantran, oberoende av partifärg.

Det som är Fredrik Skavlan eller det som är Malena Ernman. Det som är den elit inom media, politik, underhållning och kultur, som bara utgör några tusentals personer men som håller ihop och manövrerar tyckandets mekanismer och vakar över åsiktskorridoren. Som rent av sätter den parlamentariska demokratin ur spel för att distansera sig från folkets tankar och oro. Denna elit som därutöver besvarar folkets oro med beskyllningar om rasism och fascism.

Jag har fått nog av dem. Det verkar också den absoluta majoriteten av de tusentals kommentatorer på Facebook som reagerade på gårdagens Skavlan känna.

Jag låter Sanna Raymans senaste text avsluta idag. Rayman som i April alltså slutar som ledarskribent på SvD och blir debattredaktör på Dagens Samhälle. Och som precis som undertecknad har förlorat förtroendet för ”de båda lagen”. Jag kunde inte instämma mer:

“De två poster som verkligen spelar roll, nämligen de skenande kostnaderna för sjukskrivningar och assistansersättning samt de skenande kostnaderna för migrationen har regeringen i stället för avsikt att förvärra. I det förra fallet genom att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, i det andra fallet genom att inte göra någonting åt det faktum att detta land befinner sig på gränsen till kollaps vad gäller asylmottagning och integration.

Och oppositionen? Säkert blir det ett öronbedövande bjäbbande från Allianspartierna. Men vi vet ju att de inte tänker göra något åt vare sig budgetar eller skenande kostnader, så trovärdigheten är utomordentligt låg.

Bevare oss väl.”

Harry Andersson

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Jag accepterar inte begreppet ”islamofobi”

För några veckor sedan höll Johan Lundberg, docent vid Stockholms universitet, en föreläsning med titeln ”Hatet mot väst” här på Sveavägen i Stockholm. Det var en stark, skrämmande och väl genomarbetat redovisning av den mentala låsning och svindel som den svenska offentligheten idag har hamnat i när det gäller frågor som ”antirasism” och ”islamofobi”.

Jag har inte möjlighet att i detalj återge innehållet, men vill försöka förmedla några viktiga bitar. Det viktigaste är att Lundberg faktiskt leverarar svar på de frågor som många av oss idag ställer. Hur det kommer sig att antirasistiska grupperingar är rasistiska? Varför hatet mot judarna växer och behandlas med undfallenhet från ledande politiker och medier? Hur det är möjligt att vänstern ofta står enade med islamister och radikalfeminister? Varför begreppet ”islamofobi” myntades och hur det idag används som om det betydde rasism?

I grunden finns den gemensamma antisemitism som skapade band mellan delar av den muslimska världen och nazityskland, där stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, spelar en viktig roll. Lundberg beskriver hur det bildades muslimska SS-grupper och hur framstående tyska nazistförbrytare efter kriget togs om hand i framför allt Kairo, där de också ofta konverterade och bytte namn. Men också hur al-Husseinis antisemitiska retorik fortsatte obehindrat efter kriget (då han flyttat till Kairo), och hur det Muslimska brödraskapet växte genom Hassan al-Banna, som även han hade kopplingar till nazistiska krigsförbrytare.

Det som förändrade allt – en akademisk bomb som Lundberg beskriver det – var Edward Saids bok ”Orientalism” som publicerades 1978. Det blev startskottet för den postkolonialism som sedan dess dränkt europeiska lärosäten med självhat och revolutionärt tankegods, och som snabbt blev vänsterns nya hjärtebarn (i hatet mot västvärldens kapitalism). Det var även genom Said som begreppet ”islamofobi” först användes. Snart kunde alltså de som kritiserade islamistiska grupperingar (som till exempel Muslimska brödraskapet), för antisemitism och samröre med nazister, själva bli anklagade för att vara ”islamofober” och därmed ”rasister”. Man lyckades vända upp och ned på spelplanen. Det dröjde heller inte länge förrän Israel och judarna anklagades för att vara de riktiga nazisterna. En retorik vi känner väl igen från dagens svenska idédebatt.

Några decennier senare har detta synsätt blivit helt dominerande i Sverige. ”Islamofobi” uttalas som ett mantra och som liktydigt med rasism, och alla ”antirasistiska” organisationer (som får många tiotals miljoner i statligt stöd varje år), jobbar mot denna ”islamofobi” (men är alltså inte sällan antisemitiska). Att politiker, journalister och vänsterdominerade Public service agerar undfallande gentemot judehatet blir därmed begripligt. Den identitetspolitiskt triggade vänsterjournalistiken (som har anammat synsättet att gruppen muslimer genom ”islamofobin” är en utsatt grupp), söker också därför alltid en möjlighet att vinkla reportage om antisemitism till att rasisterna är svenska högerextremister, även när några sådana kopplingar inte finns.

I sammanhanget kan det vara intressant att nämna att Lundberg också tar upp hur den radikalfeministiska ikonen Judith Butler har uttryckt sitt stöd för den islamistiska terroristorganisationen Hamas och istället utmålar västvärlden som fienden i det att den delar in människorna i två kön.

Vi har alltså hamnat i ett läge där det lite tillyxat skulle kunna beskrivas som att vi på den ena sidan har islamister, våldsbejakande muslimska fundamentalister, antisemiter, nazister, förintelserevisionister, vänsterextremister, antikapitalistiska revolutionärer, radikalfeminister, hbtq- och djurrättsaktivister.

Och på den andra sidan den gemensamma fienden; västvärlden och Israel. Upplysningstraditionen, humanismen och den vita, heterosexuella CIS-mannen.

Själv har jag slutat acceptera ”islamofobi” som begrepp. Det är ett konstruerat, missvisande och bedrägligt uttryck som bär på en dold agenda. Att vara rädd för eller skräckslagen inför islam torde ju idag heller inte vara särskilt ovanligt. ISIS rättfärdigar sina blodbad genom sharia. Saudiarabien hävisar till sharia när man halshugger kvinnor dömda för otrohet (vid särskilda övergångsställen i städerna). Iran avrättar ständigt homosexuella med hänvisning till sharia. Varje område och land som tas över av politisk islam tycks så småningom gå under i våld, blodbad, krig och förödelse.

På södermalm i Stockholm står de antidemokratiska, våldsbejakande och terrorismsvärmande Hizb-Ut-Tahrir utanför moskén varje fredag i ljusgröna västar med tryck på ryggen och värvar medlemmar. Kanske sluter de senare upp på Medborgarplatsen med de skrikande feminister som med palestinaflaggor i händerna upphetsat vrålar ut sitt hat mot heteronormen och de vita männen.

Er fiende är vår fiende liksom. Tills vi vinner och kan skära halsen av er.

Harry Andersson

9 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Alla som inte håller med är nazister

De svenska mainstream-medierna fortsätter att bedriva radikalfeministisk rapportering. I gårdagens TV4 Nyheter ser vi ett inslag om arbetsplatsolyckor och de ”personer” som dör på sina arbeten. Att 9 av 10 som dör på jobbet är män nämns naturligtvis inte. Istället illustrerar TV4 Nyheterna inslaget med något så ovanligt som en kvinnlig sotare. Den här agendasättande journalistiken går ju, som vi vet, ut på att aldrig visa upp män som offer eller särskilt drabbade (det är ett feministiskt privilegium som är reserverat kvinnor). På så sätt kan man upprätthålla vanföreställningen att vi lever i en ”könsmaktsordning” eller att det finns ett patriarkat, vilket är den radikalfeministiska trons kärna.

Ann-Mari Maukonen tar på sin blogg också upp hur Expressen gör när de rapporterar om sexualbrott enligt radikalfeministiska normer. När en svensk kvinna i USA nu har dömts till 27 (!) års fängelse för sexbrott, väljer tidningen att anonymisera förövaren. Men den italienska man som har hållit en svensk kvinna fången och utsatt henne för upprepade våldtäkter visar man med både bild och namn. Trots att han innan dom har fallit i juridisk mening fortfarande bara är ”misstänkt”. Man vill alltså skydda den svenska kvinnliga förövaren, men har inga betänkligheter när det gäller den manliga dito. Så fungerar svensk feministisk rapportering. I Sverige ser vi dessutom samma strategi när det gäller hudfärg och etnicitet. Är förövaren vit så publiceras bilder och namn. Har förövaren mörk hudfärg så visas varken bild eller namn. Detta har nu blivit så vanligt att de flesta har förstått vad det betyder. Problemet, när signalement inte ens lämnas ut av polisen, är givetvis att förutom att polisen inte kan hitta gärningsmannen och fler riskerar att bli utsatta för brott, dras gruppen mörkhyade över en kam.

————————

Det visar sig nu att Jimmie Åkesson kommer att återvända som partiledare för Sverigedemokraterna. Partiet har ju som bekant växt med närmare 5 procentenheter även under Åkessons fem månaders frånvaro, något som borde ge en fingervisning om hur snabbt partiet nu kommer att gå om Moderaterna och närma sig Socialdemokraterna.

När det blev känt att Åkesson skall medverka i fredagens Skavlan dröjde det inte länge förrän Stefan Löfvens och socialdemokraternas ideologiska rådgivare Henrik Arnstad offentligt gick ut med att det nu skulle bli en ”mysig intervju med en nazistledare”. Även socialdemokraten Veronica Palm, vice ordförande i Socialutskottet, gör offentliga nazistanspeglingar i samband med att hon skriver att ”rasistledaren” är tillbaka. Det är alltså så här svensk politik ser ut när det handlar om sveriges största och (snart), näst största parti. Man måste nypa sig i armen.

arnstad1

Åkessons medverkande i Skavlan har tydligen också skakat om fundamentet i Public service vänsterfort vid Gärdet i Stockholm. Hur kan folk med avvikande åsikter få vara med? Även Dagens Nyheters Johan Croneman är givetvis upprörd:

”Det väckte hätsk debatt långt in i tv-huset, vem är det som använder sig av vem i det här fallet? Låter sig SVT utnyttjas i politiska syften? …Och de politiska effekterna och de politiska konsekvenserna…? Vem tar ansvar för dem? Måste någon göra det?

Frågan har som sagt varit glödhet i huset på Gärdet och diskuterats långt upp på vd-nivå. Det har ryktats om avhopp och djupa motsättningar inom Skavlans egen redaktion … SVT balanserar på farligt slak lina.”

Ja, vem låter sig utnyttjas och för vilket syfte? Public service måste ju vara till för att vänsterextrema, radikalfeministiska och så kallade ”antirasistiska” krafter kan utnyttja tv-mediets styrka, eller hur, Johan Croneman?

Men inget av detta förvånar. Denna politiska media- och politikerelit har satsat allt på ett kort. Att kladda nazist- och rasiststämpeln på SD och de snart en och en halv miljon svenskar som röstar på partiet. Det finns ingen återvändo. De kommer att fortsätta med detta tills deras tidningar, kanaler eller partier går under och de står sysslolösa (men med frikostiga pensioner, avgångsvederlag och ordentligt med pengar på banken).

Nu handlar inte denna blogg om att uppmuntra någon att rösta SD. Jag hade önskat att något borgerligt parti, eller till och med Socialdemokraterna, som i Danmark, hade kunnat bedriva en ansvarsfull politik, befriad från samhällsomstörtande radikalfeminism, vårdslös massinvandring och antihumanistisk identitetspolitik. Men det finns inget sådant parti i Sverige. Inte ens KD har en tydlig linje i dessa ödesfrågor. Mot bakgrund av detta har jag full förståelse för att svenskar som bryr sig om sitt land och sina barns framtid röstar på Sverigedemokraterna, även om jag inte själv gör det.

Men att alliansen och de rödgröna inte värnar Sveriges framtid utan vill experimentera med könskrig, öppna gränser och humanitära stormaktsbegär går hand i hand med bristen på politisk anständighet. Att smutskasta, misstänkliggöra och bröla oförskämdheter mot meningsmotståndare har blivit accepterat. Och till sist kan man alltid skrika ”nazist”, som för att inbilla sig att man har vunnit debatten. Nivån är så låg att det gör ont.

————————

Apropos Dagens Nyheter. En artikel i tidningen Journalisten, ”En frysbox för 30 miljoner”, har florerat på nätet. Jag har noterat att den bland annat har uppskattats av Aftonbladets Martin Aagård, varför jag borde lägga den ifrån mig direkt. Men jag fastnade ändå för detta stycke (ur Johannes Nessers artikel):

”Oktober 2013 gjorde styrelsen i Dags­pressdistriktet i Journalistförbundet ett uttalande rörande situationen på Dagens Ny­heter / … / I uttalandet kallades Dagens Nyheter för ”Ryanair på svenska”. Dagspressdistriktet riktade svidande kritik mot DNs ledning med VD Gunilla Herlitz och chefredaktör Peter Wolodarski i spetsen och skrev: ”Personal hotas till tystnad. Medarbetare trakasseras och tvångsförflyttas. Fackliga företrädare beläggs med munkavle. Välkommen till Dagens Nyheter.”

Nu är det ju såklart det fackliga vänsterperspektivet som rör upp känslorna bland kulturjournalister. Men jag ser ett betydligt allvarligare tecken i tiden. Utrensningarna på dessa tidningar (DN är långt ifrån den enda draken som krymper för varje år), handlar mer om åsikts- och ideologianpassning än LAS eller kompetens. I takt med att DN gör sig av med gamla medarbetare, kan nya komma in som delar Herlitz och Wolodarskis syn på ”värdegrund” (åsiktspaket), och tidningens användbarhet som propagandaverktyg. Vi har sett samma utveckling på SVT och SR under många år. De viktigaste frågorna vid anställningsintervjuerna rör inte erfarenhet och kompetens utan åsikter och ideologisk hemvist (om inte kompetensen är synlig genom annan hudfärg än vit och annan etnicitet än svensk).””

————————

Jag vill passa på att länka till det utmärkta bloggen Fnordspotting (som är både skarp och mästerlig i sin lägesanalys).

Harry Andersson

4 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Fler röster höjs men feminismen står ännu ohotad

Det som slår mig när jag läser den i och för sig angelägna debattartikeln i DN om postmodernismens sanningsrelativism och dess horribla konsekvenser för Sverige (skriven av Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss), är först och främst två saker. Att detta för skribenterna verkar vara något de nyligen upptäckt (det är så dags att ”ta sig för pannan” nu). Trots att den radikalfeministiska relativismen och postmodernistiska genusgalenskapen, inte minst då det gäller Södertörns rektor Moira von Wright, har lyfts fram i feminismkritiska bloggar i åratal (Tanja Bergqvist, Pär Ström och Pelle Billing för att nämna några). Det säger något om hur ovetande inte bara gemene man är i dessa frågor, men också de som gör anspråk på att tillhöra landets intelligentia. Det är dessutom ett ganska grunt inlägg med för få och ålderstigna exempel. Med lätthet hade ju artikelförfattarna kunnat plocka fram dussintalet andra lika hårresande exempel ur den fors av postmodernistiskt och relativistiskt vanvett som ständigt sköljer över oss, från i synnerhet högskolor, humaniora, migrationspolitik, juridik och journalistik. Men man gör inte det.

Det är också märkligt att man inte – när man ändå är igång – gör en tydligare koppling till den urspårade och djupt osympatiska svenska feminismen och dess konsekvenser för både skolan och högskolan (och pojkarnas haveri där). Man går lite runt den heta gröten, men vågar inte säga det rakt ut. Istället anas en undfallenhet. Kanske är författarna medvetna om det höga personliga pris det skulle innebära att kritisera statsfeminismen öppet.

När den här typen av inlägg publiceras – dessutom i en av de mest radikalfeministiska och av postmodernistisk sanningsrelativism indränkta dagstidningarna Dagens Nyheter – så finns det ändå anledning att känna försiktig munterhet. Att även förbundet Humanisternas ordförande nu efter drygt fyra år har upptäckt och förstått magnituden i den galenskap som finns att beskåda i Moira von Wrights skrift ”Genus och text”, är naturligtvis positivt. von Wright som i egenskap av rektor vid Södertörns högskola sannolikt haft mycket stort inflytande på de senare årens strida strömmar av samhällsfarligt nonsens och låtsasakademiskt trams som kommit från denna kunskapsfientliga högskola.

Jag fastnar för denna passage i artikeln som knyter an till ”storytelling”, som jag skrivit en del om i tidigare blogginlägg:

”Men att applicera idén om sociala konstruktioner på alla kunskapsområden leder till intellektuellt haveri. Även inom naturvetenskapen arbetar vi med beskrivningar av verkligheten som förvisso är approximativa. Men de extrema versionerna av postmodernismen vill hävda att naturvetenskapen helt och hållet är en social konstruktion, en ”berättelse” likvärdig med varje annan berättelse.”

——————————

Vi hör nu hur Feministiskt initiativ går ut och vill förbjuda nazistisk organisering. Vad som är intressant i sammanhanget är naturligtvis att man med ”nazistisk” egentligen menar något helt annat än nazistisk (precis som ”jämställdhet” betyder något helt annat än jämställdhet när dessa radikalfeminister använder ordet). Med ”nazistiska organisationer”, förstår vi, menas egentligen alla politiska motståndare som FI själva behagar kalla för detta. ”Rasister”, ”fascister” och naturligtvis ”antifeminister”. Sveriges tredje största parti (som ser ut att snart bli sveriges andra största parti), har ju till och med av statsminister Stefan Löfven stämplats som ”fascistiskt”, så att SD skulle förbjudas enligt FI’s förslag råder det ju knappast några tvivel kring. Nu består ju FI mestadels av manshatande, samhällsomstörtande kommunister (och de har ännu inte kommit in i riksdagen trots massivt stöd av praktiskt taget hela den svenska journalistkåren), men var så säkra på att FI’s kollaboratörer i andra rödgröna partier (och några borgerliga), kommer att ställa sig positiva till idén. Det är inte en omöjlig tanke att man, när SD närmar sig 30 procent, inleder faktiska diskussioner om ett förbud mot partiet. Den här regeringen har redan, på så många punkter, visat sin politiska oskicklighet och brist på konsekvensanalys.

——————————

Gårdagens Agenda och Camilla Kvarntofts intervju med Carl Bildt och Mona Sahlin är en uppvisning i undermålig och vinklad Public service-journalistik med nyhetsambitioner. Det handlar om Margot Wallströms upprepade klavertramp genom sin ”feministiska utrikespolitik”. Att hon redan allvarligt skadat Sverige och sett till att Sverige förlorat flera tusen arbetstillfällen både i Sverige och utomlands. Ja, nu är det ju inte detta som sägs, utom då Bildt lyfter fram hur allvarligt läget faktiskt är. Istället ser vi en föreställning där två feministiska kvinnor med vänstersympatier (jag måste här helt enkelt utgå från att Kvarntoft har sina politiska sympatier åt vänsterfeministhållet, dels för att hennes uppförande tyder på det men också eftersom vi vet att över 80 procent av SVT’s och SR’s anställda journalister har sina sympatier just där), en journalist och programledare – och en politiker och före detta socialdemokratisk partiledare, gaddar ihop sig och tar en annan vänsterfeministisk kvinna, sveriges utrikesminister Margot Wallström, i försvar mot den kritik som mannen i sammanhanget, den vita, heterosexuella och borgerliga Carl Bildt har mage att yttra. Det hela är smärtsamt att bevittna. Och trots att Wallströms kritik mot Saudiarabiens rättssystem och doktriner handlar om sharia – lagtexterna ur koranen – och att Wallström senare både gett uttryck för förvåning och bestörtning att hennes kritik kunde tolkas som kritik av islam, och att detta i allra högsta grad måste ses som angeläget i sammanhanget (också för säkerhetsläget), så nämns varken islam eller sharia i intervjun (av någon). Det hela är häpnadsväckande.

——————————

När det gäller det systemfel som drabbat svensk journalistik så skriver idag professor Göran Svensson i SvD Brännpunkt uttömmande och klarsynt men samtidigt en smula torrt och insiktslöst. Det är en mycket allvarlig kritik som läggs fram när det gäller den avgrundsdjupa förtroendekris som uppstått mellan medborgarna och den elitistiska journalistkåren. Jag saknar dock förståelse hos Svensson kring varför det har blivit som det har blivit och framför allt, insikter kring den ensidiga “agenda”, alltså den ideologi och det åsiktspaket, som svenska medier genom journalistkåren ser det som sin uppgift att pådyvla svenska folket. Svensson verkar inte kunna se att förtroendekrisen har med detta att göra utan åberopar istället principer (som borde vara grundkurs i en förberedande journalistisk skola), och yrkestekniska grepp. Precis som med debattartikeln i DN, verkar bara en begränsad yta vara synlig för artikelförfattaren. Helhetsbilden saknas.

——————————

Per Gudmundsson skriver idag också bra om SÄPO’s ”utmaningar” (systemkollaps ligger enligt Gudmundsson närmare sanningen), när det gäller massinvandringen. Man har helt enkelt ingen koll längre på de enorma strömmar av människor som nu kommer till Sverige från framför allt oroshärdar i Mellanöstern. Säkerhetspolisen slår fast – helt enkelt – att man inte kommer att kunna stoppa terrorattentat i Sverige.

Ja, jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan bomberna på allvar börjar smälla i våra storstäder. Förmodligen har journalistkåren redan förberett sig. Halvfärdiga texter och analyser om hur skulden kan kanaliseras gentemot den svenska, vita, heterosexualla mannen ligger säkert redan i viloläge. Eller som den radikalfeministiska chefredaktören Frida Boisen uttrycker det i samband med att hon nu slutar på GT och återgår till att bli krönikör bosatt i Stockholm. Hon får i DN frågan: ”Vad ska du skriva krönikor om?”.

” – Det är omöjligt att säga; världen kanske ser helt annorlunda ut om en vecka. Jag har engagerat mig för barnrätts- och jämställdhetsfrågor, men också för frågor om sexuella övergrepp, segregation och integration. Vi får se vad som händer i Sverige och världen, då kommer de här krönikorna att i princip skriva sig själva.”

Det fiffiga med Boisens så kallade journalistik är nämligen att inga analyser eller ens journalistiskt arbete behövs. Texterna skriver sig själva, eftersom alla svar redan är på plats. Det enda som behövs är lite knådande och trixande, så kan vilken händelse som helst bändas och baxas in i den intersektionella, feministiska boxen.

Harry Andersson

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Gränslöshet skapar monster – och försörjningsstöd till rumänska tiggare

Kanske har det verkat lite ”hårt” här på Politivism de senaste dagarna. Lisa Larsson skrev i förrgår om bristvaran hårdhet, och dessförinnan tog jag upp tanken på tvångsförvaltning… I sammanhanget tycker jag att det finns anledning att resonera vidare, åtminstone kring hur jag själv tänker i frågan. Nu skall det också sägas att Lisas text faktiskt handlade om vikten av balans.

Att uppfostra och guida ett barn genom småbarnsåren och vidare mot och över tonåren fram till en vuxen, hel och socialt fungerande människa, handlar – vilket många föräldrar känner till – om kopiösa mängder kärlek men också instruktioner, regelverk och tydlighet. Det är varken bra för barnet själv, eller familjen det lever i, att lämnas åt gränslöshet och otydlighet. Än värre är eftergivenhet, undfallenhet och konsekvenslöshet, när barnet (vilket det kommer att pröva), går över bestämda gränser och bryter mot sociala samspelsregler. Inte sällan resulterar en sådan (brist på), uppfostran till små monster och senare till stora monster. På samma sätt som alltför rigida regler och en sträng uppfostran utan kärlek skadar ett barn, är risken mycket stor att barnet tar bestående skada av att växa upp i flummig gränslöshet, hur mycket kärlek man missriktat än tror sig ge. I den svenska skolan, där den antiauktoritära pedagogiken sedan länge härskat, är det framför allt pojkar ur lägre sociala klasser som drabbas. Man vänder snart skolan, och i förlängningen samhället ryggen.

Vid sidan av familjen är det ju skolan och samhället som behöver visa vilka regler det är som gäller i den kultur man lever i. Hur handlingar kan leda till både bra eller dåliga konsekvenser. Hur vissa beteenden är socialt oacceptabla. Att lagar faktiskt gäller och att det medför straff om man bryter mot dem. Men här har alltså både den svenska skolan och samhället i stort slutat fungera. Skälet är som så ofta en giftig blandning av kulturrelativism och postmodernistisk radikalfeminism, där ordning och reda – och auktoriteter – har kommit att bli liktydigt med det man inbillar sig är västerländska, maskulina normer. Inte så konstigt då heller när det gillas att utmåla poliser som fascister. Eller att normlösheten och eftergivenheten leder till att pojkar, framför allt i utanförskapsområden, växer upp till monster.

Just krocken mellan pojkar från dysfunktionella, våldspräglade och religiöst auktoritära länder, där varken demokratisk tradition eller samhällsgemenskap finns, och den svenska, ”mjuka” eftergivenheten och konflikträdslan, är förödande. Och det är just från sådana länder och områden (Mellanöstern, Eritrea, Somalia), vi nu tar emot hundratusentals migranter varje år. Det är en katastrof och det kommer inom bara några år förändra varje del av det Sverige vi lämnar över till nästa generation. Vid sidan av en havererad välfärd, sönderslagna sjuk- och socialförsäkringssystem och våldsbejakande islamism, är det just kriminaliteten som kommer att explodera.

Skjutningar, avrättningar, gängvåld, hot och utpressningar kommer att bli så vanligt att det kommer att känneteckna det ”nya Sverige”, både internationellt och inbäddat i våra barns medvetande. För detta kommer vi i framtiden att behöva utkräva ansvar av både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.

I samband med de senaste dödsskjutningarna i Göteborg skriver Alice Teodorescu bra:

”Att skottlossningen i veckan knappt kommer som en chock längre, trots att det borde vara ytterst chockartat att människor skjuts ned på en krog i Sveriges näst största stad en vanlig onsdag, är symptomatiskt. Men låt oss vara ärliga, tungt kriminella ynglingar med kopplingar till gäng, som mördar besinningslöst, är tungt kriminella för att de tillåtits bli tungt kriminella. De flesta kriminella går inte från att vara skötsamma samhällsmedborgare till att plötsligt en dag skjuta människor på öppen gata. Att bli tungt kriminell är en process som inte sällan börjar med småbrott i tonåren, handlingar som föregåtts av avsaknad av respekt för andra människors rätt till frihet, avsaknad av respekt för lagar och rättsordning, avsaknad av respekt för normer och samhällskontrakt. Alltför ofta medan samhället valt att titta åt ett annat håll, trots kännedom.”

Vi lever nu i ett samhälle där lagar och regler inte gäller för alla. Senast igår revs den lilla ”kåkstad” som av svenska hemlösa i Malmö hade byggts upp i protest mot att bli behandlade sämre än andra länders medborgare i Sverige (observera att Skånskan inte tar upp just detta perspektiv utan väljer att lyfta hemlöshet i allmänhet). Det tog enligt uppgift två timmar innan polisen hade avhyst de hemlösa och rivit lägret. Samma polis som inte ser det som sin uppgift att avhysa de rumänska, organiserade tiggare som byggt kåkstäder på andra platser.

225.000 svenska pensionärer lever under den europeiska fattigdomsgränsen. Jag har själv en mor i åttioårsåldern – som har jobbat och betalat skatt i större delen av sitt liv – som nu inte har råd att gå till tandläkaren. Men för en ”papperslös” kostar ett tandläkarbesök bara 50 kronor. Dessa papperslösa har nu också rätt till övrig välfärd, sjukvård, skolgång och försörjningsstöd. Men svenska politiker vill gå längre; nu skall även fattiga från hela Europa få del av den svenska välfärden, där sjukvård och försörjningsstöd ingår. Detta alltså utöver att närmare en miljon lågutbildade och mestadels fattiga asylmigranter förväntas komma till Sverige de närmaste fem åren, utan några större chanser att vare sig kunna skaffa jobb eller bostad.

Hur kunde vi låta detta hända? Hur kan vi låta det fortsätta?

Harry Andersson

3 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Bristvara: Hårdhet

På de flesta områden i naturen finns en naturlig balans mellan motsatser. Vi har manligt och kvinnligt, rovdjur och bytesdjur, ljus och mörker, yin och yang. Ytterligare ett sådant motsatspar är mjukhet och hårdhet.

I de flesta sammanhang krävs både mjukhet och hårdhet. I naturen är de hårda inslagen uppenbara – det handlar om konkurrens, utslagning och död. Parallellt finns den honungslena mjukhet som återfinns i exempelvis kärlek, sex och djur som ömt vårdar sina avkommor eller slickar pälsen på sin partner. I det konkurrensutsatta näringslivet är behovet av både mjukhet och hårdhet tydligt. Utan mjukhet kan inte kompetent personal rekryteras, men å andra sidan går de företag under vars chef inte kan fatta ytterst smärtsamma (hårda) uppsägningsbeslut när försäljningen viker.

I den svenska politiken och samhällsdebatten verkar däremot hårdheten vara avskaffad. Alla tävlar om vem som är mjukast. Den ena är minsann mjuk som bomull, men då kommer nästa och säger att han minsann är mjuk som skumgummi. Bara för att brädas av nästan politiker, journalist, bloggare eller twittrare som ropar högt att hon minsann är mjuk som sockervadd.

Det började för länge sedan. Att ha studentexamen med slutprov där man kan bli underkänd (som i andra länder) klassades redan 1968 som alltför hårt. De kuggade kunde ju bli ledsna, tyckte socialdemokraterna. På skolans område har mjukheten sedan eskalerat. Numera är det exempelvis fullständigt otänkbart med lärare som har en sådan auktoritet, uppbackad av skolledning och regelverk, att eleverna betraktar honom eller henne med respekt (och kanske till och med är lite nervösa inför läraren, vilket var mera regel än undantag när jag själv gick i skolan). Resultatet av hårdhetens avskaffande i skolan kan vi studera varje gång en Pisa-rapport kommer.

Att Sverige har utropat sig självt till världens humanitära stormakt är ett annat resultat av denna mjukhetstävlan. Det är klart att vi ska ge permanent uppehållstillstånd (och sedermera medborgarskap) åt lågutbildade människor från dysfunktionella länder även om de inte har några flyktingskäl. Det är klart att vi inte kan sätta någon gräns för hur många sådana vi kan ta upp i den svenska välfärdsstatens försäkringslösning (som byggts av dem som betalat skatt i Sverige under hela sitt liv). Det är klart att vi inte kan kräva id-handlingar av asylsökande. Allt detta vore för hårt.

Vidare är det klart att vi ska låta bli att ställa besvärande frågor till skäggiga män som kallar sig ensamkommande flyktingbarn. Det är klart att andra länders medborgare som rest till Sverige för att tigga ska få tillgång till härbärgen, vård och skolgång för sina barn på svenska skattebetalares bekostnad. Och det är klart att personer som håller sig gömda för att de uppehåller sig illegalt i vårt land och ska deporteras så snart de hittas också ska få vård, och att deras barn ska få socialbidrag. Något annat vore för hårt.

Vid en första betraktelse är man kanske frestad att tänka: Men det är väl ändå helt fantastiskt att Sverige, som enda land i världen, har lyckats avskaffa hårdheten? Att vi har skapat ett helmjukt samhälle! Så tänker nog de flesta politiskt korrekta postmarxister där ute, för hårdhet är ju så obehagligt. Och jag är tyvärr ganska säker på att många Medelsvensson i välmående villaförorter utan större eftertanke också faller in den tanken.

Den som besvärar sig med att dra frågan ett varv till uppe i hjärnkontoret inser dock att hårdhetens avskaffande i samhället är ett recept på katastrof. Det rubbar balanasen, vilket ger en slagsida som får fartyget att gå under. Den överallt närvarande sockervaddssöta mjukhet som svenskar numera vadar runt i kommer nämligen, med en viss fördröjning, att vrida sig runt som en orm och bita oss i ansiktet. Och då blir det mycket hårdare än det någonsin annars hade blivit, för det bettet är extremt giftigt.

Den som inte balanserar sin mjuka sida med en rimlig grad av hårdhet när det behövs kommer att bli utnyttjad. Bli en loser. Till slut gå under. Det gäller djur, människor, företag och länder. Men tyvärr är det precis på den vägen som det postmarxistiskt styrda Sverige har slagit in. Vi har ett skriande behov av ledare som vågar uppvisa hårdhet.

Intressant på Toklandet: https://toklandet.wordpress.com/2015/03/20/granskningen-av-researchgruppen/

Lisa Larsson

4 kommentarer

Filed under Okategoriserade