Den avgrund som öppnar sig mellan sveriges inkompetenta ledarskikt och medborgarna

Det borde inte komma som en överraskning för någon att vi i Sverige idag lever i ett samhällsklimat där en man i Nyköping står åtalad för att på Facebook ha skrivit att (som han menade), oljudet som kom ur den närliggande minaretens högtalare 7.30 en morgon lät som en åsna som skriade. Eller att den mobb på ett hundratal personer, däribland män som beväpnat sig med kvivar, som samlades utanför hans hus med hot om våld, överhuvudtaget inte åtalades, trots att polis var på plats och bevittnade det som hände.

Det borde inte komma som en överraskning för någon att vi i Sverige idag fängslar konstnärer som anses skapa oanständiga bilder (Dan Park).

Det borde inte komma som en överraskning för någon längre att till exempel advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg inte menar att “kontroversiella” åsikter skall gälla under yttrandefriheten. Eller att Nordiska ministerrådet arbetar med lobbying för att kriminalisera kritik av feminismen.

Det borde inte komma som en överraskning för någon att konstnären Lars Vilks, som genom ett helt yrkesliv undersökt konstens gränser, är en av den svenska offentlighetens mest bespottade personer, och som knappt får något som helst stöd, vare sig av konstnärs- eller författarkollegor, eller från journalist- eller politikereliten. Inte ens när en islamist nu för tredje gången försöker mörda honom (och med en automatkarbin pumpar in 40 skott mot lokalen där Vilks och andra diskuterar yttrandefrihetens gränser), väcks några större sympatier. Tvärtom anses det politiskt korrekt att önska att “den oduglige” Vilks höll tyst.

Vi vet nu också att den nye rikspolischefen Dan Eliasson är i full gång med att omorganisera hela den svenska polisen så att allt fler resurser skall tas från “vanligt polisarbete” (alltså att klara upp mängd- och våldsbrott och sådan brottslighet som inte är symboliskt kodade – t ex feministiskt laddade brott som “mäns våld mot kvinnor” och sexuellt ofredande), och lägga dessa resurser på att motarbeta och punktbevaka olämpliga åsiktsyttringar. Vi ser tydliga teckan på att våldsmonopolet framöver alltså (“i demokratins namn”), allt oftare kommer att bekämpa de demokratiska yttringar som inte anses passa in i den av etablissemanget bestämda “värdegrundsdemokratin” (alltså de åsikter som är godkända av stat och regering).

I sammanhanget borde det heller inte komma som en överraskning att varken rikspolischefen, den “nationella samordnaren mot extremism”, Mona Sahlin, eller “demokratiminister” Alice Bah Kunhke, kommer att ägna särskilt mycket tid på att bekämpa den våldsbejakande islamism som sprider sig i det svenska samhället. Tvärtom ligger fokus på att bekämpa “islamofobin” och det hjärnspöke som består i att den svenska högerextremismen och nazismen skulle utgöra ett stort samhällshot.

Det är nämligen så narrativen ser ut. Den av “storytelling” plågade svenska berättelsen. Det är högern som är dum och vänstern som är fin. Och det skall klappas i takt. Högerextremism är ett hot, vänsterextremism måste man ha överseende med. Islamism är en naturlig och fredlig reaktion från en “utsatt” grupp, antisemitism är delvis judarnas eget fel. Rasism kommer från vita, oftast unga män och det är även rasism att vara kritisk till religionen och ideologin islam. Antisemitism och rasism kan inte komma från något annat håll än den förtryckande människotypen etniskt svensk, vit, heterosexuell man och dessa måste bekämpas på alla sätt eftersom de “står i vägen” för det nya Sverige. Ett Sverige i möjligaste mån befriat från denna människotyp.

Nu är inte nazism och högerextremism ett särskilt stort problem i Sverige, vilket vi skall vara glada för. Det är däremot vänsterextremism och islamism (som inte sällan slåss i armkrok). Och i sann radikalfeministisk anda riktar svenska politiker, myndigheter och journalister fokus på den visserligen gräsliga, men knappast samhällsfarliga, grupp som passar in i berättelsen. En berättelse man inte sällan har byggt sin karriär på att förfasas över.

Den avgrund som öppnar sig, lite mer för varje dag, mellan sveriges inkompetenta och nepotistiska ledarskikt, vare sig det handlar om journalister, mediachefer, politiker, “experter”, myndighetschefer, akademiska företrädare – och medborgarna, det svenska folket, borde egentligen få oss alla att stelna av skräck. Inget samhälle har på sikt överlevt en sådan avgrund. Förr eller senare rämnar fundamentet. En maktelit som hånar folket och sätter nedlåtande epitet på dess åsikter och oro, och som istället ser till kollegorna i media och etablissemang för erkännande och stöd, är dömd att gå under. Det anstötliga i sammanhanget är bara att den ser ut att vilja dra både folket och landet med sig ner i avgrunden.

Det borde inte komma som en överraskning för någon att Sverige håller på att gå sönder. Att välfärdsstaten – under bara en trettioårsperiod – är på väg att försvinna och ersättas av ett våldsamt, etniskt indelat och av klasskillnader söndertrasat samhälle, med kåkstäder, ett nytt trasproletariat och inbördes klanrelaterade stridigheter.

Ni som skapade detta monster bär på en monumental skuld

Det är egentligen inte konstigt att vi som är kritiska mot radikalfeminismen också är kritiska mot annan politisk extremism och religiös fundamentalism. Det ligger helt i sakens natur. En av grundbultarna i humanismen har alltid varit att utmana och ifrågasätta religiösa dogmer. Upplysningens utgångsläge är också alltid att avfärda kvacksalveri och irrläror – och istället se på världen genom ett förnuftets raster. Det betyder inte att all vetenskap alltid leder till något gott. Men sökandet efter sanning – och tron att det faktiskt ligger i människans intresse att förstå hur saker verkligen hänger ihop – är avgörande.

Därför kommer den radikala feminismens (den i alla avseenden dominerande feminismen i Sverige), anhängare alltid att se kritiker av vårt slag som en fiende. Det är ju heller ingen hemlighet att humanismen som idé allt oftare avfärdas av feminismens akademiska företrädare. I takt med att intersektionalismen har irrat sig in i maktteorierna, har också avfärdandet av humanismens tankegods allt oftare motiverats med oväsentligheter som att upphovsmännen varit både män och vita. En feministisk styggelse i sig själv, alltså.

Det råder inga tvivel längre om att det som för 25 år sedan var en slags postmodernistisk biokemisk bassäng, där tankeorganismer som radikalfeminism, identitetspolitik och postkolonialism håglöst simmade omkring i ett segt snor, idag har muterat och växt till ett verkligt monster. Inte bara humanismen och upplysningen är på allvar hotade. Demokratin som idé står på spel.

Några få skyldiga har vaknat upp, men de flesta förmår inte omfatta vidden av den egna missgärningen. Så här skriver Per Svensson förra veckan i Sydsvenskan:

“Jag lyssnar på radions kulturnyheter (16/2) och inser att nu går det inte längre att smita från ansvaret. Jag har därför bestämt mig för att erkänna mig skyldig: Jag har varit delaktig i skapandet av ett monster.

I ett inslag berättas om det lilla ambitiösa Malmöföretaget ”Genusredaktörerna” som erbjuder sina kunder normkritisk korrekturläsning och dito lektörsverksamhet. Författare och förlag kan nu, med andra ord, få sina manus professionellt ideologitvättade, så att de inte riskerar att bryta mot den “normkritiska” normen vad avser kön, etnicitet, funktionsnedsättningar osv…

Hur har vi hamnat här: i kravet på ett slags identitetspolitisk imprimatur, ”tillstånd att trycka”, utfärdat inte av kammarkollegium och censor librorum utan av milt tillrättavisande ”genusredaktörer”?

Det är mitt och andra postmodernistiskt anfäktade 80-talsintellektuellas fel. Genom att hävda att verkligheten är ett språkspel och en språkspegel ville vi befria oss från de stora berättelsernas (marxismens) åsiktstyranni.//“

Och så här skriver Ann-Charlotte Marteus i Expressen om åsiktskorridoren:

“Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration. //

Sverige var ju Sverige, det exceptionella undantaget, den humanitära stormakten.

Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.

Här ingick alla texter som ifrågasatte Sveriges förmåga att klara stor invandring på kort tid. Sådana texter sorterade jag inte under ”arbetsmarknad”, ”bostadsmarknad”, ”välfärd” eller ”utbildningsväsen”, det vill säga politik. Jag sorterade dem under moraliska brott: ”rasism”, ”egoism”, ”ondska”.”

När den nya intersektionella hudfärgshysterin, med nya rasbiologiska institut, nu också breder ut sig, i takt med att Sverige går mot ett migrationspolitiskt sammanbrott (där den svenska välfärdsmodellen kommer att haverera), och religiös extremism (islamism), får grepp om Sverige genom inskränkningar i fri- och medborgerliga rättigheter (kulturrelativism), kommer katastrofen att vara ett faktum.

Den svenska journalistkåren är skyldig och brottet är monumentalt. Men ansvar kommer också att utkrävas av politikerkåren, där Fredrik Reinfeldt bär på ett synnerligen stort ansvar. Historiens dom kommer att vara mycket hård.

Politivism startar

Ett första inlägg är alltid ett första inlägg. Och det skall tillstås att det knappast saknas ansatser eller uppslag. Det är bara att öppna vilken tidning som helst, slå på radion eller ta del av Public service genom teven. Praktiskt taget varje inslag och upplägg präglas av den förminskande ångest som har blivit dagens propagandajournalistiks varumärke. Propagandan kallas på nyspråk för agendasättande journalistik.

Storytelling. Att ta kontroll över “berättelsen” och därmed en egen, fabricerad bild av “verkligheten”. En bild som man sedan kan använda i politiska syften.

Och det råder inga som helst tvivel om vilken agenda det är som skall schackras ut. Det är radikalfeminism, vänsterradikalism och en ständig undfallenhet gentemot islamism. Med jämna mellanrum pyser också antisemitism ut mellan raderna, illa dold som Israelkritik. Berättelsen är vidare uppblandad med slarvigt förstådda postmodernistiska tankefigurer om makthierarkier, en generös dos kulturrelativism och en lika nypuritansk som högmodig moralism som måste beskrivas som häpnadsväckande. Blanda också in förmäten altruism, låg bildning och en skrämmande dos naivitet och det svenska medialandskapets konturer kan urskiljas.

Men det förfärliga är egentligen inte i första hand den svenska journalistkårens uselhet. Det värsta är att den inte ens skäms längre över att frottera sig med den politiska makten. Att svika hela den journalistiska gärningen.

Att sprida hat är helt i sin ordning, så länge hatet är av rätt karaktär. Och det man kallar för “kultur” har blivit denna nya propagandamaskins främsta arena. Medborgarna, folket, ser man på med misstänksamhet. Lojaliteten har istället kommit att riktas gentemot andra journalister och politiska makthavare – den egna kretsens välbefinnande.

Sverige är illa ute. Det mesta pekar fel. Från katastrofala skolresultat och en beräknad lärarbrist på 50.000 personer inom några år, till en havererad och fullständigt urspårad migrationspolitik, där närmare en miljon “nyanlända” väntas inom en sexårsperiod. Till en situation där varken bostäder eller jobb finns. Samtidigt står landet utan egentlig försvarsförmåga, när krig har utbrutit i Ukraina. Och vi tar del av nyheter att mördare och krigsförbrytare reser fram och tillbaks mellan ISIS våldsorgier i mellanöstern och Sverige, där de får vila upp sig och tas om hand av sjukvården. Svenska politiker svarar med att prata om fritidsgårdar och telefonlinjer för busiga jihadister.

Varken demokrati eller yttrandefrihet tycks längre vara särskilt mycket värt. Åsiktfrihet skall villkoras och demokratin omförhandlas till “värdegrundsdemokrati” (det måste finna gränser för vad som kan tyckas). Yttrandefriheten skall gälla om rätt sorts yttranden görs. Och när terrorister mördar och avrättar så måste vi “försöka förstå”. Och vi skall fördöma de konstnärer som “provocerar” dessa mördare så att de mördar.

Det håller inte. Fler måste börja reagera. Vi måste byta ut den svenska journalistkåren. Och skaffa oss nya politiker.

Välkommen till Politivism!