I ett feministiskt land – världens mest feministiska land – där regeringen kallar sig feministisk och där man också slagit fast att utrikespolitiken skall vara feministisk. I ett land där praktiskt taget alla politiska partier (utom ett), alla etablerade medier, dagstidningar och statliga Public service utmärker sig som feminister och bedriver radikalfeministisk opinionsbildning och propaganda. I ett land där människor hängs ut som suspekta om de inte kallar sig feminister, där närapå var och varannan artikel, krönika, puff, löpsedel, rubrik, kulturyttring, teaterföreställning, nyproducerad film, barnbok, museum-utställning, sommarprogram, paneldebatt, samhällsprogram och almedalstal har ett feministiskt perspektiv. I ett land där förskolorna, skolorna, högskolorna och universiteten i hög grad präglas av feministiska tankegångar och analyser – och där mäktiga lobbygrupper och myndigheter gör anspråk på att kriminalisera kritik av feminismen. I ett land där vi matas med feminism från morgon till kväll i alla upptänkliga former och format, genom alla sannolika och osannolika kanaler och yttringar, årets alla dagar, år ut och år in.
I ett land som detta behövs givetvis också ett aggressivt och brölande demonstrationståg genom Stockholms innerstad för feminism. Vilket vi glädjande nog kunde njuta av igår.
Med facklor, banderoller, megafoner, vuvuzelor och skallande rop, manglade sig den mångtusenhövdade skaran fram genom stockholms och framför allt södermalms parker och bebyggelse. Det är uppjagat och hetsigt, det hela är iscensatt – och ser ut – som om det handlade om en folklig demonstration. Människor som ser sig nödgade att som en sista utväg ta sig ut på gatan för att skrika ut sin frustration över elände och förtryck, mot en övermakt som varken lyssnar eller ser deras utsatthet. Men det är som vi vet bara teater.
Det är i själva verket makten som är ute och demonstrerar.
Kanske ger det för några en inre tillfredsställelse att gå omkring och låtsas – och liksom ta på sig – att man är förtryckt. Lite som ett bortskämt barn som vrålar ut sitt missnöje över de dumma föräldrarna som inte köper mera godis, eller som med tårar och darrande läppar agerar ut en sorgeakt över saftglaset som inte fylldes till samma bredd som syskonets. För andra är det bara en del i ett maktspel, precis som den svenska feminismens hela fundament. Att etablera bilden av den egna gruppen och sig själv som utsatt och i en underordning, vilket såklart har blivit allt viktigare för feminismen i takt med att den gjort sig bekväm i förarsätet.
Och i demonstrationståget hittar vi vid sidan av FI naturligtvis också trosfränderna. The usual suspects. Det är kommunistiska ungdoms- och europaförbund. Anarkister, syndikalister, revolutionärer och vajande palestinaflaggor. Kanske skallar även MUF’s vice ordförande Louise Meijers rop där ute någonstans? Meijer som på twitter igår anger Gudrun Schyman, Lina Thomsgård och Linda Pira som sina förebilder. Vi vet ju sedan tidigare att det som tidigare kallades den svenska borgerligheten idag tävlar ikapp om vem som kan kan vara mest radikal i sin feminism och sin vänsterorienterade identitetspolitik. Ingenting förvånar längre.
Veronica Palm (S), är dock sedan länge etablerad som en av de allra mest utsatta och förtryckta feministiska själarna. Hon är ju också bara vice ordförande i regeringens Socialutskott, och i framtiden kanske hon bara kan räkna med att som direktör få bedriva feministisk politik genom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Palm gillar ju inte vita män, det vet sedan tidigare, men igår slår hon också fast att ett “grattis” på kvinnodagen är som att gratulera någon som är HIV-positiv på Worlds Aids Day. Så bedrövligt, så evinnerligt sorgligt och så bedövande allvarligt är det att vara kvinna, i den värld som Palm lever i.
——————
Jag skrev igår om pojkarna i den svenska skolan. Idag har Göteborgs-Posten, som genom Alice Teodorescus ledarskap alltså kan komma att gå mot strömmen och bli sveriges nya utpost för humanism och sunt förnuft, också lyft frågan på ledarplats. Och det skräds heller inte med orden, Csaba Bene Perlenberg skriver bland annat:
”Det råder en jämställdhetskris i svensk grundskola. Ett av de två könen är systematiskt utsatta för fördomar och diskriminering. Svensk skola har i dag inga adekvata verktyg för att tillgodose pojkars rättigheter till en likvärdig utbildning. Pojkar är idag den enskilt mest utsatta gruppen i den svenska skolvärlden.”
Och:
”Att gapet mellan flickor och pojkar är större i Sverige än i många andra länder är anmärkningsvärt, eftersom genus och feminism ibland verkar vara det enda som i dag tänks, andas och yttras i dagens debattklimat. Jämställdhetsfrågan är dock alldeles för viktig för att reduceras till en kvinnofråga. Det börjar nu bli tydligt att förväxlingen mellan feministiska frågor och jämställdhetsfrågor har gjort stor skada på en hel generation pojkar, som lämnats åt sitt öde.”
Här vill jag bara tillägga att denna “förväxling” knappast har inträffat av en slump. Det är en medveten strategi som i grunden handlar om ett krig mot pojkar och män. Man kallar det att “krossa patriarkatet”, ett stridsrop som även statsminister Stefan Löfven använder i sin retorik. Detta måste man ta till sig om man skall förstå hur och varför det har blivit så här. Feminismen har en agenda och detta är bara en av många stridsytor.
Att Teodorescu kan komma att göra skillnad ter sig inte omöjligt, inte minst i beaktande av att Public service genom SR omedelbart släpper igenom rasistiska personangrepp i programmet “Tankesmedjan”, där Teodorescu kallas ”husblatte” och jämförs med den psykopatiska Lasermannen. I sammanhanget kan man också fundera över vad en vit, svensk man hade råkat ut för om denne som ledarskribent hade uttryckt åsikter som Teodorescus. Utan tvekan hade en sådan person, likt Pär Ström, jämförts med barnamördare och kölhalats genom alla tillgängliga mediakanaler. Han hade mobbats, attackerats, smutskastats och misstänkliggjorts tills han blev tyst. Det är nämligen så svenska journalister och åsiktskorridorens grindvakter arbetar. Det är så man försvarar det man kallar “demokrati” (sin egen definition av demokrati), “yttrandefrihet” (sin egen definition av yttrandefrihet), och det är så Public service förklarar ”opartiskhet”. Här ur SR’s beskrivning av sig själv:
”Sveriges Radio är opartiskt. Vi tar inte ställning utan strävar efter att ge publiken en bred, mångsidig och nyanserad bild samtidigt som vi värnar det demokratiska samhällets grundtanke och alla människors lika värde. Opartiskheten är grunden för vår trovärdighet. Kravet på opartiskhet gäller även externa medarbetare, frilansar och projektanställda som medverkar i våra program.”
Kanske menade man egentligen:
Sveriges Radio är partiskt. Vi tar ställning och strävar efter att ge publiken en trång, ensidig och vänsterorienterad bild samtidigt som vi slutat värna det demokratiska samhällets grundtanke, men däremot människors olika värde i makthierarkierna. Partiskheten riskerar samtidigt vår trovärdighet. Kravet på partiskhet gäller även externa medarbetare, frilansar och projektanställda som medverkar i våra program.
Ärlighet är trots allt mer klädsamt.
Harry Andersson
Politivism 