Miljöpartister och islamister

När extremisterna i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ med stöd av Socialdemokraterna i Stockholm lade ut sin plan för omhändertagande av återvändande massmördare och terrorister från Islamiska Staten – alltså de som frivilligt åkt ner till Mellanöstern för att våldta, mörda, skära huvudet av ”otrogna”, bränna människor levande, korsfästa barn och använda sig av sexslavar – genom att säkra bostäder, vård och ekonomisk försörjning åt dessa var det många som ställde sig frågan hur det är möjligt?

Ett av svaren står att finna i det som Per Gudmundsson nyligen skrev om på sin blogg. För några veckor sedan dog nämligen jihadisten och al Qaeda veteranen Said Arif i Syrien till följd av USA-ledda bombningar. Terroristen Said Arif har varit gift med (och har barn tillsammans med), den svenska miljöpartisten Anna Sundberg (Umm Anas).

Sundberg har också, som Gudmundsson redovisar, länge lobbat för mjukare lagstiftning när det gäller terrorbrott. Detta genom bland annat den islamistvurmande föreningen Charta 2008, där också Jonas Gardells bror Mattias Gardell sitter i styrelsen. Mattias Gardell, vars postkolonialt inlindade västvärldshat ofta får komma till tals i mysiga morgonsoffor i svenska Public service.

Detta är givetvis bara en liten skärva i den förklaringsmodell som besvarar hur detta är möjligt. Men vi ser mönstren och framför allt, vi ser effekterna. Hur radikalfeminister, miljöpartister, socialister och islamister sitter kring samma maktens bord i Sverige idag och skålar över kampen mot den västvärld de gemensamt hatar. Och stiftar lagar och genomför handlingsprogram – och ser till att generösa bidrag betalas ut till extremistiska organisationer.

Det är alltså ingen slump att det ser ut som det gör. Att Fi, MP, V och S lägger fram denna skrivelse i Stockholms stadshus. Det är heller ingen slump att Feministiskt initiativ håller tyst om patriarkalt förtryck inom de hederskulturer som genom massinvandringen nu slår rot i Sverige. Och i stället vänder sitt hat och sin ilska mot den svenska, vita så kallade cismannen.

I ljuset av denna insikt blir det inte lika obegripligt att förstå hur radikala, vita, svenska feminister, med namn som Anna, Pia eller Gudrun, gör gemensam sak med skäggiga islamister vars enda drivkraft i livet är att störta västvärldens demokratier.

Kittet som håller grupperna samman stavas hat. Och i Sverige har hatet blivit en drivkraft som genomsyrar hela samhället, så till den grad att till exempel sveriges vice statsminister kan hålla eldiga tal om att just vita, heterosexuella, svenska cismän inte ingår i begreppet människor.

Samma gräsliga och korrumperade människosyn kommer dagligen till tals genom medierna, framför allt Public service, och det kanske inte är så konstigt när det också är bekräftat att omkring 50 procent av alla anställda inom SR och SVT röstar på extremistpartiet MP (som nu i senaste Sentio får 5,5 procent av svenska väljare). Hat gentemot den vita, svenska, heterosexuella mannen, hat mot västvärlden, USA och inte minst Israel. Islamistapologetiska, ständiga referenser till massmördarna och terroristerna inom IS som “stridande” och andra beteckningar (t ex ”återvändare”), är ständigt förekommande och syftar till att legitimera det som de svenska journalisterna (tillsammans med islamisterna), uppenbarligen ser som en rättfärdig ”kamp”.

När socialisten Jonna Sima i senaste Debatt (SVT’s löjeväckande ursäkt för ett riktigt debattprogram), bemöter den sympatiska norska journalisten Sara Sørheim kring den råa sexismen och rasismen som nu riktas mot svenska heterosexuella män (som författaren Karl-Ove Knausgård också tagit upp), så är det med ett lysande självförtroende och glättig illvilja hon gör gällande att denna människotyp (svenska heterosexuella män), knappast är i behov av några ömmande känslor (underförstått att de ju är förtryckare).

Programmet är som vi vet ett dåligt skämt. Koreograferat och vinklat på ett sätt som närmast liknar Putins statskontrollerade TV. När man skall “debattera” ödesfrågor som yttrandefrihet, demokrati och till exempel detta senaste om Knausgårds allvarliga vittnesmål om Sverige som ett cyklopernas (de enögdas), land, används radikalfeministiska och självgoda socialister som Jonna Sima som experter och auktoriteter. Man slänger också in radikalfeministiska och extremnaiva ”liberaler” som Per Altenberg (FP), och mot dessa ställer man en kompetent borgerlig kulturdebattör, Lars Anders Johansson, som placeras i samma fålla som en SD-politiker och en kvinna som tycker att hon blir utsatt för hat från sina grannar för att de inte gillar hennes katt.

Det hela är smärtsamt, dumt och helt meningslöst. Men syftet är, som alltid, att propagera för den så kallade ”värdegrund” som extremistpartiet MP och andra vänsterkrafter lanserar på löpande band genom svenska medier. Det finns ingen åsiktskorridor, skall vi lära oss (av åsiktskorridorens grindvakter). Socialisten och radikalfeministen Jonna Sima utropar tillsammans med folkpartisten och radikalfeministen Per Altenberg att i Sverige kan man säga vadsomhelst. Minsann.

”Det är högt i tak för den som ligger ner”, säger Lars Anders Johansson, vilket jag tycker blev en bra sammanfattning för inte bara programmet men hela den svenska debatten.

Men yttrandefrihet, demokrati och sexistiskt hat är såklart inte lika viktigt som kvinnors kroppsbehåring eller vad som står på studentflakens banderoller. Huvuddelen av Debatt läggs i vanlig ordning snabbt på nonsens, idioti och låtsasfrågor. Men även här – som alltid – utifrån det radikalfeministiska perspektivet.

Andra debattörer har tidigare och vid flera tillfällen sagt att det saknas ord. Att det inte längre finns ord att beskriva den galenskap som har drabbat Sverige. Och jag håller med. Jag skulle önska att någon klev in på scenen och satte de ord som behövs på allt detta som händer.

Och återigen, allt detta hänger ihop. Programmet Debatt i svensk Public service, miljöpartisters kärleksaffärer med islamistiska terrorister, stockholms stads vänsterfeministiska vurm för ”återvändande” jihadister, den ständiga misandrin riktade mot svenska män i alla medier, skolans förfall, massinvandringen och naturligtvis SD’s rekordtillväxt.

Vi har politiker som är vårdslösa. Vi har politiker som inte vill sveriges bästa. Vi har politiker som är inkompetenta. Vi har politiker som inte har kontakt med verkligheten. Vi har politiker som styrs av vänsterextrema medier och twitterdrev. Vi har politiker som låtsas. Vi har politiker som saknar handlingsplaner. Vi har politiker som ljuger, luras, mörklägger och kallar demokrati för ”populism”. Vi har politiker som bedrar och behandlar det här landet och dess invånare med fördomar och förakt.

Men det håller på att ändras. Snabbt, alldeles för snabbt om någon frågar mig, men oundvikligt. Idag är Sverigedemokraterna uppe på närmare 20 procent (enligt Sentio, som alltid legat närmast de verkliga resultaten). Bara knappt fyra procentenheter från Socialdemokraterna. Som jag har skrivit tidigare, det är bara en tidsfråga innan SD är sveriges största parti. Hela det politiska landskapet håller på att förändras, i grunden. Och sjuklövern har ingen aning om vad som håller på att hända. Socialdemokraterna håller nu på att låtsas i kapp under sin kongress. Ett parti som snart bara är en parantes. Möjligen ett stödparti åt någon framtida regeringsbildning.

I denna ofattbara inkompetens när det gäller politisk ledning kommer Sverige inom kort att ”ta emot” minst en miljon nyanlända fattiga och mestadels outbildade människor från mellanöstern och östafrika. Utan bostäder. Utan möjligheter till jobb. En stor andel av dessa kommer att vara islamister eller islamistvänliga.

En miljon. Som snart kommer att bli två miljoner. I ett land med nio miljoner invånare.

Vi står inför en katastrof utan motstycke.

Också liberalerna vill sänka Sverige

Det råder nu inga som helst tvivel om att de destruktiva krafter som nu samverkar i Sverige, i den högsta politiska ledningen för de traditionella partierna och i journalistskrået och genom mediahusen, har som målsättning att avveckla Sverige och att rasera välfärdsstaten.

Det är många som fortfarande inte tror detta. Varför skulle de vilja det? Det är lätt att avfärda eftersom det förefaller så orimligt och obegripligt. Hellre då att tro på något gott och glatt. Man mår bättre då (och allt blir inte så dystert).

Jag har skrivit om det tidigare men det är så avgörande (för att förstå varför detta nu händer), att det är värt att upprepas. De liberala krafterna i Sverige (vars ”liberalism” säkert kan diskuteras), har i decennier avskytt socialdemokratin och det folkhem som man sett som en styggelse. Högsta prioritet för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har varit att på sikt rasera förutsättningarna för ett socialdemokratiskt Sverige. I samma anda – till vilket pris som helst – verkar Annie Lööf. Att bryta sönder folkhemmet inifrån och stöpa om arbetsmarknaden från grunden, med nya trasproletariat och extremt billig arbetskraft utan starka fackföreningar i ryggen, har länge varit en dröm. Att skapa en ny fattigdom, i vilken entreprenörer får det lättare (och billigare), att starta företag och utnyttja läget. Det är här massinvandringen kommer in.

Decemberöverenskommelsen visar det också tydligt. Tanken är att låta Socialdemokraterna, tillsammans med extremistpartiet MP och med ett tvingat stöd av kommunistiska V, göra så stor skada i Sverige att väljarna tvingas tillbaka till alliansen. Det är givetvis en förnuftsvidrig tanke (eftersom man inte verkar ha förstått vad SD’s framväxt handlar om), men det är också både vårdslöst och föraktfullt gentemot väljarna och det svenska folket. Men vad spelar det för roll? Tanken är ju att bryta sönder folkhemmet, och om man i regeringsställning inte kan slutföra arbetet, varför inte låta sossarna färdigställa grovjobbet istället?

Nu drivs ju den radikalfeministiska och postmodernistiskt anfrätta rödgröna röran i regeringen inte av viljan att avveckla folkhemmet, men resultatet av deras verklighetsfrämmande politik blir densamma, vilket de ”frihetsälskande” liberalerna vet.

Nu låter ju inte liberalerna öppet på det sätt som beskrivs ovan. Här gäller, som alltid i politiken, omskrivningar och retoriska grepp. Det gäller att få det man vill göra att låta på ett annat sätt än vad det innerst handlar om. Det handlar om att få ut sin ”berättelse”, som är gynnsam för den egna agendan. Att låtsas. Att ljuga. Att inte tala i klarspråk.

Men det finns säkert också liberaler som faktiskt inte förstår (eller kanske bryr sig om att vilja förstå), konsekvenserna av de ställningstaganden man faktiskt gör. Som, likt den identitetspolitiska vänstern, gillar att föra fram idéer och tankar, men som inte vill se eller lyssna till verkligheten. Kanske för att det kortsiktigt känns rätt (man känner sig som en god människa), och att det inte resulterar i allt för stora konflikter med meningsmotståndare (sånt är alltid jobbigt och man vill ju kunna må bra under fredagsmyset). Jag läser dagens SvD-ledare av Tove Lifvendahl och känner just denna oförmåga att vilja se verkligheten. När jag lyssnar på Fredrik Segerfeldts föreläsningar känner jag samma sak. Och detta är ändå intelligenta människor. Och smarta. Men jag kanske har fel. Kanske är detta är vara smart (vilket dessa personer är), något helt annat än intelligens.

Klart är iallafall att dessa krafter – de liberala (eller nyliberala som de ibland kallas), och den radikala identitetspolitiska vänstern – är i full gång med att slita sönder det här landet och förutsättningarna för våra barn att ens kunna leva ett drägligt liv här i framtiden.

Det går inte, jag upprepar det går inte, att låta miljoner mestadels outbildade människor från Mellanöstern och Östafrika, som kommer från trasiga klansamhällen utan demokratisk tradition, komma till ett litet välfärdsland med bara nio miljoner invånare, på kort tid och bara hoppas att det skall gå bra. Det fungerar inte så. Man kan inte göra så som politiska ledare för ett land. Man borde inte kunna göra det, men det är precis vad som händer.

Vi lever just nu i en övergångstid, en tid mellan det som var och det som komma skall. Vi lever i en parantes just nu. Allt vi tidigare kände till om våra liv, våra rättigheter och vår trygghet kommer att behöva omförhandlas. Alla trygghetssystem kommer att haverera, välfärden och det Sverige vi kände är snart ett minne blott.

Men det gräsliga är alltså att starka politiska krafter i Sverige nu – inte minst genom alliansens politik – eftersträvar just detta. Och jag tror inte att det egentligen beror på illvilja (cynism absolut men knappast illvilja). Det är bara en hårresande ideologisk naivitet i kombination med högmod och inkompetens som har gett oss dessa politiker som nu låtsas sitta i opposition.

När det gäller det socialistiska lägret känner jag åtminstone mer respekt. De vill störta samhället och riva ner allting (västvärlden är den stora fienden), men de står åtminstone för det. Kommunisterna, islamisterna och radikalfeministerna hatar alla den västvärld som de ser personifierad genom den vita, rationella, heterosexuella mannen. De stödjer varandra i hatpropagandan och de vet vad (upplysningen, rationellt tänkade), och vem (den vita CIS-mannen), man ser som fienden.

Kvar står vi, som traditionellt skulle klassa som mittenväljare. Humanister, rationellt tänkande kvinnor och män som är kritiska (och är beredda att ta strid), mot extremism. Som gillar det här landet och vill att våra barn skall ha det bättre eller åtminstone lika bra som oss själva. Som kommer från både vänster och höger och som lever i (och förstår), verkligheten.

Det går inte att låtsas längre. Det håller inte bedriva låtsasopposition. Det är slut med lögnerna, dumheterna och det verklighetsfrämmande babblet. Vi måste – vilket jag kommer att fortsätta att upprepa – byta ut dessa politiker som driver oss mot avgrunden. Vi måste stå upp för varandra, för det här landet, för våra barn och för det vi tror på.

Åsa Romson menar att massmord, slavhandel och korsfästningar är en ”verklighetsbeskrivning”

Jag och många andra har tidigare skrivit om vice statsminister Åsa Romson och hennes unika kombination av rungande inkompetens och unken människosyn. Nu lägger vi till ytterligare ett missgrepp till handlingarna. Handlingar som Romson – likt andra samtida makthavare som hanterat sina ämbeten med vårdslöshet – en dag kommer att behöva stå till svars för.

Toklandet la för några dagar sedan ut ett klipp när Romson i riksdagen ombeds svara på frågor om ”svenska” jihadister. Att se och lyssna till detta är både smärtsamt och förknippat med skam och uppgivenhet. Detta är alltså våra makthavare. Kaskader av svamlande nonsens i grötmyndiga tonarter och ryggradslösa, relativiserande meningslösheter radade på varandra i vad som skulle kunna vara (om inte talmannen avbrutit), en oändlig ström. Återigen, som om allt bara är på låtsas, och riksdagen en scen där man kan babbla på om vad som helst eftersom allt ändå bara är perspektiv och ”berättelser”. Vi känner igen det.

Klippet sprids nu brett och vitt och man kan bara hoppas att de människor som röstat på detta extremistiska idiotparti (MP), inser sitt ansvar. Räckte det inte med att anklaga vissa människotyper för allt ont i världen utifrån ras, sexuell läggning och kön – och därtill utpeka dem som icke-människor (Almedalen 2014), eller att jämföra flyktingbåtarnas förlisningar på Medelhavet med Auswitch (partiledardebatten i förra veckan), så kanske detta räcker?

Men det är alltså inte bara svammel och rappakalja. Någonstans i gröten kan vi ändå se konturerna av ett tankemönster. Ett tankemönster som i sig själv är avslöjande.

När det gäller Islamiska statens mordorgier, som består av (och detta måste upprepas, gång efter annan), halshuggningar, korsfästelser av barn, massmord av oskyldiga, att bränna levande fångar till döds, förslavande av kvinnor och barn i sexuella syften – en ren ondska som världen inte sett sedan nazismen – så handlar det för sveriges vice statsminister bara om ännu en ”berättelse”. Det är inte fakta, inte nödvändigtvis sant eller ens på riktigt.

Det finns en sekvens i klippet som tydligt visar – om man lyssnar noga – att det vice statsminister Romson faktiskt säger är att hon förstår att man kan bli upprörd över IS om man har tagit del av en sådan ”verklighetsbeskrivning”.

Det är alltså inte verkligheten Åsa Romson förhåller sig till när hon försvarar att Stockholm stad nu kommer att låta massmördare och islamistiska terrorister få gå före i bostadskön och ges gräddfil till arbetsmarknaden och försörjning. Nej, det är ”verklighetsbeskrivningen” hon förhåller sig till. Och då kan hon förstå att folk är upprörda, att det ser fel ut, att det kan uppfattas som stötande, att det ”blir fel”.

Det vi ser framför oss är själva personifieringen av den galenskap som drabbat Sverige på kors och tvärs. Och hon är alltså sveriges näst högsta politiska ledare.

Hade inte allt detta varit så fruktansvärt allvarligt – herregud, det handlar om massmord och ondska i närmast bibliska proportioner vid sidan av att det går ut på att avveckla och förinta det här landet – så hade det varit fruktansvärt roligt. Det är alltid komiskt att betrakta högmodiga människor som förlorat kontakten med verkligheten. Men som sagt, det finns ingen humor här.

Jag håller med M-politikern Hanif Bali i att de IS-terrorister och massmördare som anslutit sig från svenskt territorium (jag kallar inte dessa människor för svenskar), borde klassas som landsförrädare. De har inte bara åsikter (sådana måste alltid tillåtas), om att förinta västvärlden (där Sverige ingår), och avrätta alla kafirer (otrogna icke-muslimer). De har gått till handling (och är nu världens rikaste terroristorganisation).

Visst är de landsförrädare – vid sidan av att vara brottslingar genom den bestialiska kriminalitet de hyllar. De borde naturligtvis aldrig tillåtas att återvända, oavsett om de bara har svenskt medborgarskap. De har förverkat sin rätt att uppehålla sig här och måste lämnas därhän, oavsett om detta resulterar i statslöshet. Men jag vill gå längre. Jag påstår att de politiker som försvarar dessa landsförrädare också är förrädare.

De är också ansvariga och måste en dag stå till svars.

———————

Samtidigt håller de ”borgerliga” ungdomsförbunden på att gräva de numera välkända postmarxistiska och identitetspolitiska gravarna åt moderpartierna. Väl så. Men det är ändå inte utan att man häpnar. Kanske handlar det om trojanska hästar som infiltrerat dessa partier (ingenting skiljer Vänsterpartiet eller Miljöpartiet (eller Fi för den delen), från Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna när det gäller värderingar och idéfrågor annat än de rent skattetekniska), kanske handlar det om brist på bildning, kunskap och kompetens. Jag vet inte.

Men att läsa detta utspel från Moderaternas ungdomsförbund i sitt försvar av månggifte är ändå häpnadsväckande:

“Många har förfasat sig över att vi stöder antalsneutrala äktenskap eller månggifte som många benämner det. Vi säger till dem att lyfta blicken över sina egna småborgerliga preferenser, eftersom politik handlar om att vilja förändra samhället på ett principiellt plan…//.

Att förändra samhället på ett principiellt plan.

Fundera över den en stund, ni som trodde att alliansen existerade som ett alternativ till de socialistiska partierna.

Skillnaden mellan de så kallade borgerliga partierna och den rödgrönrosa röran är marginell. Därav Decemberöverenskommelsen. Man har olika åsikter när det gäller en del ekonomiska synsätt och regelverk, men när det gäller den kvävande ”värdegrundsdemokratin” och visioner och idéer så delar man tankegods (det postmarxistiska, identitetspolitiska och kulturrelativistiska). Samhället ska förändras, stöpas om, ja, störtas om det så behövs, för att därefter resa sig igen på helt nya ”principiella” grunder.

Bevare oss.

Är det någon som är förvånad över att allt fler håller med om att Sverigedemokraterna är sveriges enda oppositionsparti?

Hårresande giftbomber i åsiktskorridoren

Ur den eländiga soppa av destruktiva föreställningar, trasiga humanitära kompasser och ideologiskt moras som har blivit den svenska politiska, mediala och kulturella samtidens kännetecken, bubblar det nu dagligen upp nya hårresande giftbomber. Det kokar och sjuder och klimatet blir mer och mer hälsovådligt för varje dag som går.

Ingredienserna är de vanliga men några har muterat. Radikalfeminism och manshat. Antisemitism och hat mot västvärlden och de vita, västerländska männen. Förakt för kunskap. Förakt för historien, traditionerna och nationalstaten. Förakt för det svenska och tanken att det skulle finnas svenskar. Ett omförhandlat demokratibegrepp (där folkets åsikter nu föraktfullt kallas ”populistiskt”). Förakt för normer och ”CIS-normativitet”. Anklagelseakter om fascism och nazism och kvinnohat (eller varför inte pedofili), mot de som vågar tänka utanför åsiktskorridoren. Feghet, undfallenhet och nyspråk (där man ger ord nya innebörder lite som det passar). Postmodernistisk vetenskapsfientlighet och kultur- och värderelativistiskt flummeri. Postmarxism, revolutionsromantik, historierevisionism. Förakt för kristna värderingar och inställsamhet gentemot islamism. Antibildningsideal, misandri, rasbiologisk fokus, antihumanism. Hat, fördomar, fulspel, naivitet, misstänkliggöranden och offentliga svinaktigheter. Statligt finansierad rasprofilering. Indoktrinering och propaganda genom statliga medier. Låtsasjournalistik. Låtsasopposition. Låtsasparlamentarism.

Man kan lätt få andnöd. Allt detta är också en del av samma giftsoppa. Det ena hänger samman med det andra som går att koppla ihop med det nästa och så vidare. Alla dessa händelser som nu når oss är inte isolerade (även om det ibland kan se så ut). Vad vi ser är ett fundament som håller på att ge vika. Stålbalkar som böjer sig. En välfärdsstat på väg att rämna. Det är allvarligt, minst sagt.

När Stockholms stad nu i ledning av radikalfeminister, vänsterextremister och vilsna socialdemokrater bestämt sig för att ge särskilda sociala fördelar, som bostad, jobb och försörjningsstöd, till återvändande massmördare och terrorister – jihadister som anslutit sig till vad som kan komma att bli (om det inte redan är), världshistoriens blodtörstigaste och brutalaste mördarsekt Islamiska Staten, ja, då förstår man precis hur kontaminerad denna giftsoppa av villfarelser är. Och hur farlig den oförlåtliga naiviteten blir när den rörs samman med villfarelserna.

När sedan radikalfeministiska Dagens Nyheter försvarar beslutet på ledarplats, då blir även det svenska journalistiska moraset än tydligare. Peter Wolodarski och ledarredaktionen har rent av mage att kalla dessa islamistiska massmördare för ”återvändare”. Det är motbjudande.

Vita män borde inte finnas

Det biologistiska och manshatande i den svenska feminismen manifesterar sig varje dag, i alla medier och genom alla kanaler, det handlar om vad man numera kallar för ”skåpmatsmisandri” eller helt enkelt vardagshat. Och detta är viktigt för feminismen eftersom fiendeskapet och hatet riktat gentemot svenska män är dess kärna och behöver spridas kontinuerligt i arbetet med att få in nytt blod i sekten.

I dagens Aftonbladet hittar vi en artikel med rubriken ”Ny forskarstudie: Varför finns ens män?”, och i ingressen följande frågeställning:

” – Varför ska en art slösa all den energin på söner, säger forskaren Matt Gage”.

Det handlar alltså återigen om så kallade ”forskare”, alltså radikalfeministiska sektmedlemmar som tagit sig in på universitet och högskolor och genom kontakter med andra sektmedlemmar lyckats ordna mängder av bidrag för att bedriva studier i ambitionen att sprida hat och rättfärdigande av synen att vissa människotyper är underlägsna andra (och därför inte förtjänar att existera).

Detta är den svenska feminismen som talar till oss genom Aftonbladet. Men det kunde lika gärna varit vilken som helst annan artikel eller ”rapportering” eller ”forskning” (som kunde presenteras i SVT’s ”Vetenskapens värld”), i svenska medier.

Synen att män är så underlägsna som art, som ras, som ”biologisk olycka”, är så utbredd i Sverige att ingen ens rycker på ögonbrynen längre. Att sedan tusentals unga pojkar begår självmord varje år (fyra gånger fler jämfört med flickor), i sitt sökande efter identitet och mening gör ju då ingenting. I en feministiskt kontext är ju detta bara en seger, någonting bra för samhället (även om det hade varit smidigare att bara abortera fostren).

Kanske är det också därför som vår feministiska regering nu bestämt sig för att sätta in kraftåtgärder för unga tjejers hälsa och inte nämner ett ord om de dumma pojkarnas benägenhet att ta sina liv.

—————————

En del verkar inte förstå varför svenska Public service och andra nu verkar vara så upprörda över att företaget Jula har haft frågor i sina anställningsformulär om den sökande är ”vit, svart eller har en blandras”? Indignerade, upprörda och rättfärdiga har vänstermedia och journalisternas twitterkloak fördömt detta tilltag av Jula.

Ja, eftersom de själva – Public service för att nämna en aktör – aktivt jobbar med rasprofilering i sina egna ansökningsprocesser (och avser att öka denna aktivitet framöver).

Låt mig då försöka bidra med en förklaring.

Skillnaden är – och detta är avgörande – att rasprofileringen när det gäller ”Rättviseförmedlingen” och Public service är att utestänga vita, svenska, heterosexuella män. Det gör man genom att i appen helt enkelt sortera bort sådana i ansökningsprocesserna. Även män (dock inte kvinnor), med svenskklingande namn sorteras bort.

Bortsorteringen sker här alltså på ett sådant sätt att det inte ”syns” att vita män har sorterats bort.

I Julas frågeformulär frågas det om ras, alltså om någon är till exempel vit. Det är givetvis oacceptabelt eftersom det synliggör att det finns – skulle kunna finnas – en ansökande som definerar sig själv som vit.

Själva poängen med rasprofileringen som nu genomförs i statliga myndigheter går nämligen ut på att enbart ”lyfta fram” människor som inte är svenska, vita, heterosexuella män. I denna kontext blir det ju då också felaktigt att en sådan människotyp ens kan komma på tal att svara på frågor om sin egen rastillhörighet.

Det finns mycket mer att säga om denna sjuka och livsfarliga utveckling men jag förmår knappt ta i det.

Ett land som genom en relativt lite grupp i politiker- och mediaeliten har bestämt sig för att bedriva krig gentemot inte bara den egna befolkningen i allmänhet men gentemot den del av den inhemska befolkningen som biologiskt utmärker sig som just svenska, vita pojkar.

Jag måste ta till ett kraftord och ja, jo, det är vidrigt.

Hur svenska mödrar och föräldrar till dessa pojkar – som skulle ha blivit en del av det här landets framtid – kan låta detta hända är för mig fullkomligt ofattbart.

Svenskar förtjänar bättre, ”svenskklingande” namn eller inte

Det är uppenbart nu att vid sidan av pärlbandet av svikna vallöften, håller den svaga rödgröna minoritetsregeringen (som svenska folket inte röstade fram), eller bolibomparegeringen som en del med fog kallar den (även om jag personligen tycker att bolibombaprogramledarna – även Alice Bah Kuhnke – har visat på större kompetens än regeringen givet programmets målgrupp små barn), för fullt på att förbereda sig för stora socialistiska och identitetspolitiskt framdrivna ingrepp och förändringar i samhället. De små extrema vänsterpartierna MP och V, som alltså i nuläget har mindre än häften av folkstödet tillsammans jämfört med SD, håller i taktpinnen.

Morgan Johanssons språkbruk, att ”upplösa” börsnoterade företag som inte uppfyller det statliga kravet på 40 procent kvinnor i styrelsen, vittnar både om synen på företagande och hur fundamental radikalfeminismen är i denna regering. Och även om pudeln kom snabbare än nya ”skräckbilder” hade formats i Åsa Romsons huvud, så är utspelet talande. Vad som helst kan hända i denna regering. Vilka tokförslag som helst kan läggas fram. Alliansen har ändå lovat att släppa igenom dem. För Sverige är det naturligtvis förödande.

Samtidigt rasar stödet för Socialdemokraterna (är nu nere på Juholt-nivåer) och utvecklingen ser ungefär likadan ut som även jag förutspådde. Det finns bara en vinnare och det går snabbt nu. Sannolikt är Sverigedemokraterna sveriges största parti redan till hösten. Den dag SD går om S i opinionsinstitutens mätningar närmar sig, kanske rör det sig i nuläget bara om drygt 5 procentenheters skillnad. Men kommer det att göra någon skillnad? Sannolikt inte. Ett tänkbart scenario är att Löfven, Jämtin och de andra bara fortsätter att kalla svenska väljare för fascister, tills de hamnar på 10 – 15 procent, mestadels uppburna av 60-plussare.

Adjö.

————————

Att sveriges vice statsminister jämför flyktingbåtar i Medelhavet med Auschwitz vet vi redan. Den relativistiska osmakligheten i hela sin prakt. Och att hon förklarar det hela med att ” – Jag var arg och upprörd och hade skräckbilder i huvudet. Men den liknelsen var inte på sin plats. Det var inte planerat utan med alldeles för lite tankearbete bakom.” gör ju knappast saken bättre. Åsa Romson har ju också tidigare öppet gjort skillnad på vita, heterosexuella män och människor. Kanske handlar det om ett förberedelsearbete att inför FN försöka få gruppen vita, heterosexualla män att inte ingå i skyddet när det gäller ”mänskliga rättigheter”. Jo, det kommer sannolikt inte att fungera, men MP kan ju ”ligga i framkant” och försöka införa det på hemmaplan först? Arbetet verkar vara i full gång. Det är inte särskilt långsökt att se och förstå Romsons tankefigur de Vita Männens skuld till både Auschwitz och allting annat hemskt som drabbat mänskilgheten. Det är givetvis lättköpt och populistiskt. Men också rasistiskt och sexistiskt.

Om detta med det i Sverige växande och institutionaliserade hatet gentemot den vita mannen, alltså de svenskar som råkade födas här som pojkar och som hoppades på en framtid här, skriver idag Adam Cweijman insiktsfullt i Göteborgs-Posten (en tidning som jag i dagsläget rekommenderar fler att prenumenera på):

”I de pressetiska reglerna sägs att etnicitet inte ska skrivas ut, om det saknar betydelse för sammanhanget. Lek med tanken att etnicitet skrevs ut i reportage om brott begångna av utrikes födda män och att ett strukturellt mönster hittades hos dessa. Otänkbart, och orimligt, samtidigt letas mönster och strukturer bland vita män konstant. Överbetoningen av hudfärg och etnicitet har ökat lavinartat på senare år, men bara när det passar.

En enkel mediesökning visar att det i Sveriges sedan två-tre år tillbaka i tiden formligen har exploderat av artiklar, inlägg och reportage om just vithet. Den vite mannen är förtryckaren och den icke-vita kroppen är koloniserad, utsatt och ständigt kränkt.

Världsbilden som ligger till grund för fixeringen vid den vite mannen är att västvärlden är roten till all ondska i världen. Uttrycken för detta är imperialism, kapitalism och rasism. Dessa tre ondskor är också enligt denna världsbild starkt sammankopplade och beroende av varandra, de förkroppsligas samtidigt av den vite mannen.”

Att Cweijman ens tar upp detta med ”pressetiska regler” förvånar mig samtidigt. Han om någon borde veta att svensk journalistik sedan länge övergett dessa så kallade regler. Idag handlar det om agendor, propaganda och indoktrinering. Och när den vita mannen av journalisterna (och politikerna), har identifierats som fienden, då är det denna kamp som är överordnad för svenska så kallade journalister.

Vi har en kulturminister i denna regering vars tydliga mål är att hindra svenska, vita, heterosexuella män från att göra karriär, eller som det heter ”ta plats”. Det är också den enda ”kompetens” när det gäller idéer som hon verkar besitta. Annars är det mest ”ollande”, flabb och Paradise Hotel som är grejen för denna inkvoterade representant för ”ett mångkulturellt Sverige”.

Jag hade ett samtal med en vän så sent som igår om denna nya app som alltså staten betalt över 3 miljoner kronor för (till ”Rättviseförmedlingen”) och som nu är på väg att börja användas av till exempel statliga Public service. ”Snoppräknaren” som den lite lustigt har kallats av journalister på SVT.

”Det känns ju jätteroligt”, sa min vän ironiskt, om att staten nu implementerar digitala verktyg som aktivt väljer bort personer som honom själv när det gäller jobb och karriär, baserat på hans hudfärg, kön, religiösa tillhörighet och ”svenskklingande” namn.

Ja, visst är det roligt. Sexism, rasism och fördomar i sin allra renaste form, helt och hållet bekostat och uppmuntrat av den svenska staten. Vi tacker för det (jag tror att de flesta förstår att detta också är ironi).

En annan vän, som är professor i matematik och vars analyser jag ofta har stor respekt för, menade att allt detta kommer att upphöra. Att svenska folket är rationellt och inte kommer att låta det gå för långt. Att vi nog överreagerar. Problemet är att min vän bara har bott i Sverige i fem år och inte har några tidigare kopplingar med Sverige. Även om jag så gärna vill suga upp allt jag kan av denna optimism så kan jag inte hjälpa att det samtidigt är uppenbart att min vän inte förstår särskilt mycket alls av den tradition av konsensus och förlitande på staten som det svenska folket – i motsats till många andra folk – växt upp med. Hur detta nu blir förödande i relation till den snabba utvecklingen.

————————

Apropos växande väljarstöd till SD. Den dramatiskt växande och osmakliga ”asylindustrin” i Sverige är nu i full gång. Alla vet ju redan att entreprenörer från musik- och underhållningsindustrin har gett sig in för att tjäna grova pengar på att ”avsvenska” sveriges landsbygd. Det finns enorma pengar att tjäna. Politiker från både vänster och höger är också i full gång med att gräva guld. För 25-åriga ensamkommande flyktingbarn kan man tjäna tusentals kronor per person och vecka. Alla hus kan användas, och råkar de bo folk där innan så gäller det att få ut dem så snabbt det går. Det är ju ofta äldre personer med svenskklingande namn som finns på dessa adresser vilket gör det lättare att gå fram hårt.

Allt annat vore ju rasistiskt. Dessutom är det ju roligt att få igång ”vinstdrivande företag” ute i orterna, eller hur? Från Värmlands Folkblad:

”Under fredagen fick de boende på Millmark center i Sörmark utanför Torsby besök av den nye ägaren till fastigheten, med sig hade han en kollega och ett uppsägningskontrakt. De boende fick veta att det fanns planer på att göra om fastigheten till ett asylboende och att de helst skulle flytta om en månad. // Evy Hellqvist, 70 år, är en av dem som bor på Millmark center och som förväntas flytta för att det ska bli ett asylboende där istället.

– De sparkar ut hyresgästerna, och de gör det väldigt fort. De säger att vi får någon slags ersättning om vi flyttar inom en månad.

Evy har bott på Millmark sedan 2009 och har ingen önskan att flytta.

– Jag har inte så lätt att flytta på mig och jag trivs här. Jag har anlagt en liten trädgård som jag sköter om och kan inte tänka mig att bo i en lägenhet där jag inte har något att göra.

Sammanlagt är det ett tiotal personer som berörs av uppsägningen. I samma lokaler har Migrationsverket gett tilldelning för 144 platser för asylsökande.”

Kanske skrev Värmlands Folkblad ens om detta just för att Evy Hellqvist – vars öde jag både känner starkt för och bryr mig om – är både kvinna och gammal? Jag undrar samtidigt om ens en stavelse hade skrivits om husets hyresgäster bara hade varit vita, svenska, heterosexuella, äldre män?

Skall sådana inte bara maka på sig. Dö helt enkelt? Jovisst, de byggde det här landet, men nu spottar vi på dem.

Spotta på landsbygden. Spotta på de äckliga gamla, vita CIS-männen. Spotta på Sverige.

Avveckla Sverige, som Birgitta Ohlsson (FP) skrev i Expressen.

 

Jag säger nej. Vi förtjänar bättre än så.

Överordnad – Underlägsen, en förgiftad människosyn

Jag brukar försöka undvika att falla i händerna på Godwins lag. Jag ogillar också uttrycket ”feminazis”, även om jag helt och hållet förstår vad till exempel Janne Josefsson menar när han säger att den svenska feminismen har något ”biologistiskt” och fascistiskt över sig.

Men denna gång vill jag ändå uppehålla mig en stund vid den giftiga människosyn som är själva fundamentet i den svenska statsfeminismen, och hur enkelt det faktiskt är att se likheter i människosynen som ledde till historiens mörkaste illdåd.

Giftigheten uppstår i det muterade begreppet Överordnad – Underlägsen. Det är dessa sammanlänkade föreställningar om andra människor som tillsammans blir så livsfarliga och som – om de inte vädras bort – obönhörligen leder till hat, avhumanisering och slutligen ond, bråd död. Oavsett vilken ideologi, politisk grupp eller religion som hyser dem.

Det är ju ingen hemlighet – eller svårt för någon att ta reda på – att den offentliga svenska feminismen redan hyllar berättelser, drömmar och iscensättningar som glorifierar sådan avhumanisering och död kring det som man ser som sin fiende, den svenska mannen. SCUM är egentligen bara toppen på det gigantiska isberg av hat som fått växa obehindrat i över trettio år.

Men det är viktigt, som jag ser det, att förstå dimensionen Överordnad – Underlägsen i framväxten av denna antihumanismens cysta i vårt samhälle. Praktiskt taget alla feministiska utspel, artiklar, kampanjer, analyser, rapporter eller ”forskningsresultat” bygger på antingen tankefiguren Överordning eller tankefiguren Underlägsen. Oftast växelvis och i sammanvävning. Detta alltså när man beskriver fienden. I beskrivningen av den egna gruppen gäller den spegelvända versionen; Underordnad – Överlägsen.

Lägg märke till hur vanligt det är i debatterna att vilja lyfta fram ”det kvinnliga” utifrån ett biologiskt perspektiv, att detta att vara kvinna i sig självt är en kompetens. Detta vittnar om synen på människotypen Kvinna som överlägsen människotypen Man (kvotering för män är alltid förbjuden). Samtidigt förs ständigt idén om Underordning fram. Att kvinnor alltså trots sin överlägsenhet är underordnade männen. Männen som i sin tur, i denna föreställningsvärld alltså är underlägsna men överordnade.

Tankefiguren om över- och underordningen är i Sverige inskriven i regeringsförklaringen. Det är därför man brukar kalla det för ”statsfeminismen”.

Fundera en stund över hur synen på judarna i mellankrigstidens Tyskland passar in på beskrivningen Överordnad – Underlägsen. Jag vill påstå att det är otvetydigt att vi ser samma mekanismer i propagandan då som i dagens feminism. Just den för det mänskliga sinnet giftiga vanföreställningen att en underlägsen människotyp befinner sig i en överordning gentemot den egna människotypen och därför måste bekämpas, avhumaniseras och på sikt försvinna (så att den egna överlägsna människotypen då kan träda in på den överordnade plats som är rättmätigt hennes).

Den svenska feminismen har inget som helst att göra med jämställdhet. Den svenska feminismen är i sin själva natur så långt bort från humanismens syn på människan som det är möjligt. Det finns ingen försoning, ingen idé om samarbete och jämlikhet.

Det finns dock en tankefigur som genomsyrar hela rörelsen, från vänster till höger, från topp till botten, från periferi till centrum, från skolgården till universitetet, från aktivism till partiledarskap, från köksbord till plenisal:

Att kvinnor är underordnade män när de egentligen är överlägsna män.

Vetskapen att ens barn kommer att få det sämre

Det är en förtvivlad och svårartad känsla, detta med vetskapen om att ens barn, som fortfarande är små, kommer att behöva leva i ett sämre, fattigare, våldsammare och otryggare samhälle än det man själv växte upp i som svensk. Ett samhälle utan välfärd och jämlikhet, utan fungerande skolor och med enorm segregering där den lilla grupp som har kommer att skärma sig allt mer från de som inte har. Ett samhälle som präglas av etniska och religiösa motsättningar och ständiga upplopp och våldsamheter. Där den delvis etniskt präglade fattigdomen (vad händer när miljoner människor utan utbildning och relevanta språkkunskaper flyttar hit på kort tid?), alltid kommer att beskrivas som rasism och förtryck av vänstern (som behöver bränsle för sin kamp), av växande grupper islamister som söker makt och av den exploderande organiserade brottsligheten (som inte kommer att se några som helst moraliska betänkligheter med att ta från dem som beskrivs som sina förtryckare).

Men värst kommer det att gå för de svenskar som inte har, som varken kan få jobb, bostäder eller har kontakter i mediavärldens Södermalm. De fattiga pensionärerna ryker naturligtvis först, varken vård, omsorg eller boenden kommer att finnas till hands. Men också alla familjer och barn med svag social status. Det kommer inte att finnas pengar till vård, skola och omsorg. Landsting och kommuner kommer att gå omkull när staten inte längre kan betala ut nödhjälp. Och när systemen kring försörjningsstöd havererar, vilket de kommer att göra (förmodligen stegvis), inträder nästa fas i avvecklingen av nationen Sverige.

Då inträder de parallella klansamhällena, helt fristående från varandra och svenskt inflytande. Vi ser redan hur denna utveckling är i full gång, även om det är just den ekonomiska kollapsen (som ligger längre fram), som kommer att driva nöden till brutal handling. I denna tumult och anarki tar man hand om de sina och de starkare kommer alltid att ta för sig.

Svenskar har ingen sådan gemenskap, ingen nutida erfarenhet av ett sådant tänkande. De utan ekonomiska resurser kommer att gå under i denna snabba omvandling. Kanske flyr en del av dem till extrema grupper för att söka skydd, en del blir säkert muslimska konvertiter, men de flesta kommer att stå skyddslösa. Den svenska polismyndigheten har sedan länge kapitulerat och står nu mestadels som garant för de priviligierade gruppernas trygghet i storstadsregionerna.

Det finns nästan bara förlorare i den utveckling som Sverige nu rusar fram mot. Nästan allt kommer att bli mycket, mycket sämre. När landet fallerar som välfärdstat kommer de som kan fly fältet eller upprätta regelrätta gated communities. ”White flight” är redan i full gång, och den politiker- och mediaklass som gjort snabba karriärer (och pengar), genom att driva landet mot avgrunden kommer mestadels att bosätta sig i andra länder. Många av dessa svenskar kommer att skylla på ”svenskarna” och att ”rasismen” spårat ur.

Det som länge har varit ett sluttande plan håller snart på att tippa över helt. Allt pekar åt samma håll. Vi har inte ens ett militärt försvar som kan sättas in om det skulle uppstå regelrätta klanstrider eller statskuppförsök. Polisen står mer och mer handfallen när man, i samma avvecklingstrend som den svenska skolan, har övergett sina kärnuppgifter (att lösa brott), till förmån för verklighetsfrånvända ”värdegrunder”, genus och annat postmodernistiskt nonsens.

Den extrema naivitet, vårdslöshet och dumdristighet med vilken svensk politiker- och mediaelit idag hanterar framtiden för det här landet och dess befolkning borde vara straffbart.

Och samtidigt som seriösa undersökningar – och vanligt folkvett (notera att ett sådant uttryck; ”folkvett” av eliterna skulle klassas som rasistiskt) – visar hur omöjligt det är att upprätthålla en välfärd med den massinvandring som nu institutionaliserats (från länder i mellanöstern och östafrika), och vi pratar alltså om ett par miljoner migranter på bara en tioårsperiod (en migrationsstorlek som i relation till mottagarlandets storlek aldrig har genomförts i världshistorien), mestadels bestående av människor utan någon eller relevant utbildning, så fortsätter politiker och media att ljuga och mörka. Man beställer fejkade rapporter, missledande undersökningar och presenterar önskedrömmar som fakta. Att påpeka att det inte stämmer, att det är felaktigt och att välfärden kommer att kollapsa blir då att ”fiska i grumliga vatten” eftersom SD sagt att det är så. Att lägga fram fakta blir då att vara fascist. Eller nazist.

Jag har hört människor berätta att de är tacksamma att de åtminstone fick leva en period i sitt liv då Sverige fanns kvar. Att man åtminstone fick några härliga år på salongsdäck innan undergången. Vi som har småbarn brukar inte hålla med i den känslan av tacksamhet.

Andra, och dessa har jag också beskrivit förr, vill helt enkelt inte höra. ”Allt detta är ju så jobbigt. Så förfärligt negativt och deprimerande.” Jo, det ligger visserligen något i det (att det är deprimerande), men jag härdar inte riktigt ut denna ansvarslösa determinism.

Jag ogillar starkt den här utvecklingen, det tror jag att de flesta förstår – jag gillar Sverige och jag hade hoppats på att få bli gammal här och se mina barn och barnbarn växa upp i ett friskt och demokratiskt Sverige – men vad jag avskyr på djupet är den lögnaktiga jargong vi tvingas bevittna i de politiska och mediala skådespelen. De som nu endast har en tydlig uppgift kvar; att ljuga och bedra för att föra fram sin agenda.

Och mitt i dessa ödesfrågor om sveriges framtid, i den snabba utveckling som sannolikt är den mest avgörande i detta lands tusenåriga historia, så fylls medierna och inte minst statliga Public service med radikalfeministisk sekteristisk idioti, flabb, nonsens, mensfestivaler, misandri, hbtq, rfsl och bolibompapolitik.

Det är svårt att härda ut det här. Jag tittar på min minsta som sitter och tecknar. Hon ler när hon ser upp.

Vad har vi gjort tänker jag.

Det kommer att fortsatt finnas ett svenskt folk

Först möjligen lite off topic från bloggens huvudfåra. Fast ändå kanske inte, jag är inte säker.

Det handlar om bedrövligheten och uppgivenheten kring det ämne som Uppdrag granskning nu senast (igår onsdag 13/5) tog upp, vilket denna gång handlade om konst och falsk konst.

Det är ett stort ämne och jag har inga ambitioner på att göra en djupdykning. Jag konstaterar bara det löjeväckande med hur dessa mänskliga, själviska mekanismer kring detta med konsten fungerar. Alla dessa människor som ovetandes går omkring och inbillar sig att det finns värde kring det som någon annan säger är värdefullt. Å ena sidan finns det ju naturligtvis inget som helst värde, men i den självuppfyllande skruvade och cyniska värld som är konstvärlden finns det ändå de som vet att om tillräckligt många påstår sig se ett värde, ja, då skapas det också ett faktiskt pengavärde. Och i denna ignoranta ovisshet går det att tjäna pengar.

Ingenting kring detta har ju egentligen något som helst med ett konstnärligt värde, något som någon upplever som ett värde på en rent allmänmänsklig nivå, att göra. Denna typ av värde är sedan länge bortrensad från den värld som kallas konstvärlden. Det mesta är iskallt och cyniskt och i fler än en mening helt värdelöst. Konsten som begrepp har blivit just bara detta obegripliga utryck för människans lägsta nivåer, hennes sämsta egenskaper. Jo det låter komprisslöst (och jo, visst finns det vissa undantag), men så ser faktiskt konstvärlden ut idag. Den angår ingen utom de som verkar inom den. Konstnärer är inte ens konstnärer längre, idag är det kuratorerna som iklätt sig konstnärsrollen och dessa har därmed ett bättre läge att manipulera marknaden och de “berättelser” som sprids. För människor i allmänhet är allt detta helt utan betydelse eller värde. En lyckad manipulering av både marknad, språk och kontextuell position kan utan problem generera enormt monetärt värde för till exempel en hög med avföring, något som givetvis inte tillför något som helst värde för någon människa i världen, men som ändå är extrem ”värdefullt” för den som blivit rekommenderad att investera i det så kallade konstverket.

Jag tycker själv väldigt mycket om Andy Warhol. Jag rekommenderar alla att läsa hans bok ”From A to B and Back Again”. Han förutsåg detta, insåg meningslösheten med inte bara konstens uppgift i vår tid men hela dess position och belastning på anständigheten. Därför är det naturligtvis extra bisarrt att lyssna till Uppdrag gransknings upprörda och rättfärdiga reportrar i sitt sökande efter vem som har förfalskat de bilder av Andy Warhol som sålts på Lauritz.com. Dessa människor…, förlåt mig, som är upprörda över att ha köpt (eller sålt), förfalskningar av verk som handlar om det som de själva är involverade i, utan en aning. Det hela är så dumt att det gör uppriktigt ont. Och ger inte bara Warhol rätt utan höjer ytterligare värdet på hans ”äkta” kritik av just detta som händer med förfalskningarna av hans förfalskningar.

———————————

Jag vill försöka prata en del om detta – vilket är viktigt – om det svenska folket. Vi som är insatta vet ju vart det barkar och vi förfäras, men vad handlar det egentligen om? Hur kan det vara möjligt att till exempel svenska statliga Public service nu arbetar aktivt för att utestänga personer med vit hudfärg och som har svenska namn? Och varför ledande politiker och mediachefer jobbar aktivt för idén att Sverige måste avvecklas?

Hur är det ens möjligt? Hur kunde vi hamna här?

Det slår mig vilken extrem minoritet det svenska folket är i denna värld. En pytteliten grupp människor som på en lagom stor (avlägsen), plats under över tusen år arbetat sig fram genom tillvaron, kämpat, slitit, lidit, segrat (ibland), och rest sig efter varje nederlag. Ett folk som med sina nio miljoner medborgare idag utgör en knappt märkbar notering i den värld som består av över sju komma tre miljarder människor.

Vi är ett folk. Ja, vi kallas svenskar. Men idag är det så förenat med skam och förvirring att ens kalla sig svensk (eller att ens erkänna att det finns något som egentligen heter Sverige), att de flesta har hamnat i förnekelse och den välkända masspsykosen. Det är resultatet av decenniers kamp från en enad (men egentligen väldigt liten), politiker-, akademiker- och mediaelit som utifrån postmodernistiska och postkoloniala vänsterteorier har utmålat vår värld – den svenska – som ond utifrån hudfärg, etnicitet, kön och sexuell läggning.

Jag stöter på det hela tiden. Inte bara i svallvågorna efter de kåkstäder som nu växer upp eller att varje tur på stan innebär närmanden från 10 till 20 tiggare. Men också i närområdet. För någon timma sedan gick jag förbi pantstationen i den livsmedelsaffär där vi brukar handla. I kön stod en svensk man som bad om ursäkt för sin svenskhet gentemot den invandrarkvinna bakom som hade börjat prata om tiggeriet. Han sa högt och öppet att han ju heller inte var svensk, eftersom han säkert hade förfäder som hade invandrat en gång i tiden. Det var liksom viktig för honom att få detta sagt. En seger.

Han hade säkert läst för mycket av Jan Guillou (som de flesta svenskar), och kanske bara använt sig av statliga Public service som informations- och underhållningskanal. Men det fanns något i effektsökeriet (att han verkade använda en ovanligt hög och rättfärdig röst i sitt avsägande av sin svenskhet), som visade på något mycket värre. En feghet. En undfallenhet. En historielöshet och, vilket är extra anmärkningsvärt tycker jag, en hånfullhet gentemot det land, den nation som uppenbarligen hade fött fram honom.

Vi har politiker som befinner sig i de allra högsta lagren av svensk politik som öppet gått ut med att de vill avveckla Sverige. Både på vänstersidan och det som tidigare kallades den ”borgerliga sidan”. Det finns inga svenskar. Det finns inget svenskt folk. Att påstå något sådant är rasistiskt. Det finns ingen svensk kultur. Samordnaren Mona Sahlin, som nu alltså har ansvar över hur Sverige skall hantera jihadister och massmördare som aktivt valt att halshugga kristna (och naturligtvis skulle göra detsamma med judar om de fick tag på några), och som hatar det sekulära Sverige, har tydligt sagt att det inte finns någon svensk kultur och – om den skulle finnas – inte är värd att bevaras.

Fredrik Reinfeldt flyger över Sverige och tycker att svenskarna är ”barbarer”. Mannen har varit statsminister i åtta år och ingen visste hur han tänkte. Han väntade tills efter sin avgång med att berätta. Han tänker förmodligen inte bo kvar i landet men vill ändå att landet skall fyllas med miljoner människor från fattiga områden i Mellanöstern, Eritrea, Somalia och Afghanistan. Han tänker sig att de skall bosätta sig ute på fälten och i skogarna.

Åsa Romson, som Reinfeldt gjorde sig nära vän med i migrationsfrågor, håller med. Reinfeldts politik fortsätter och vi kan räkna med över 200.000 nyanlända om året (inklusive anhöriginvandring), framöver. Inga förberedelser finns. Inga bostäder. Ingen jobbmarknad. Men den extrema vänstern gillar Reinfeldt, eftersom de vill samma sak, öka massinvandringen. Sen att Reinfeldt skäl handlar om att krossa välfärdsstaten är tankefigurer som de flesta i vänstern inte förstår.

Och mitt i allt detta finns alltså själva idén om att det inte finns något svenskt folk. Åtminstone inte ett svenskt folk som man behöver värna. Så hanterar våra politiker och de etablerade medierna vårt land och våra barns framtid.

Men det måste få ett slut. Vi måste avsätta eller helt enkelt köra bort dessa människor. Jag avslutar med att kopiera ett stycke ur Nasrin Sjögrens artikel häromveckan:

”Låt er inte offras en och en. Gå samman och rusta till ett fredligt krig. Vägra rösta igen på någon enda av de partier som har bespottat det folkstyre de är satta att respektera. Finn nya och värdiga representanter bland er själva. Det enda som tillåter förtrycket att fortsätta är att ni låter det ske. Arbetarrörelsen för hundra år sedan visste det. Som Joe Hill sade: sörj inte, organisera er!”

Att se den sekteristiska mardrömsfiguren men inte våga avtäcka den

Det har för mig blivit mer och mer obegripligt hur någon frivilligt väljer att betala pengar till Radiotjänst. En myndighet vars produkt, statliga Public service, bryter helt öppet och skamlöst gentemot dess lagstadgade regler och i sina utskick inställsamt försöker göra gällande att den propaganda som präglar snart sagt varje dramaproduktion, varje debatt, varje nyhetssändning och varje underhållningsprogram (men också den interna företagskulturen och personalpolitiken) – den intersektionella och postmarxistiska radikalfeminismen – innebär att vara ”fri från politisk styrning och kommersiella intressen”.

Det är hårresande och det är lika lögnaktigt och lömskt som när man till råga på allt påstår att det är billigt. På samma sätt som politiker försvarade chockhöjningen av SL’s månadskort i Stockholm (med 100 kronor i ett svep), med att det ju bara var ”tre chipspåsar”, inleder Radiotjänst sitt brev till medborgarna med att ”allt du behöver betala” är mindre än 6 kronor per dag. I sammanhanget kan det vara värt att notera att både Netflix och HBO Nordic tillsammans kostar mindre per månad än statliga SVT, SR och UR’s dagliga indoktrinering, vinklade information, vetenskapsfientlighet och unkna fördomar. Och helt reklamfritt.

Public service i Sverige har spelat ut sin roll som en direkt följd av att man grovt missbrukar det förtroende man verkar under. Finansieringsmodellen är likaledes uttjänad. När det hela blir skattefinansierat kommer den politiska styrningen också att öka ytterligare, vilket kommer att få allvarliga följder när till exempel Sverigedemokraterna hamnar i regeringsställning. Tro inte för en sekund att det inte kommer att finnas både vilja och skarpa förslag på radikalt nya direktiv. Och vem är förvånad? Att ha haft hela Public service emot sig i decennier, av en sektliknande statlig mediakoncern styrd av sympatisörer på den yttersta vänsterkanten.

Jag uppmanar därför alla att sluta betala sina så kallade TV-licenser (ingen behöver säga att man äger en TV, om man nu har en sådan och troligtvis tittar på andra program än från svenska Public service). På sikt hoppas jag att allt läggs ner.

———————————

Per Gudmundsson skriver idag nyktert, lite torrt, men mycket skrämmande på sin blogg om hur den rödgrönrosa majoriteten i Stockholm kommer att anstränga sig till det yttersta för att ge återvändande massmördare, alltså ”svenska” jihadister som åkt ner till Syrien och Irak för att halshugga, våldta och bränna levande män, kvinnor och barn – företrädesvis kristna men också andra muslimer – starkt stöd och en positiv särbehandling vid hemkomsten. Det är bostad (före i kön), jobb, vård (en del kan ju som stridande ha fått skador), och bidrag som gäller för stockholms jihadister, det har bland andra feministerna i stadshuset bestämt.

Och det som också är viktigt, slår man fast, är att det som dessa massmördare har sysslat med av staden inte sammankopplas med religiösa begrepp. Då kan de ju känna sig stigmatiserade.

”Ett förebyggande arbete får inte leda till att invånare stigmatiseras, exempelvis måste religiösa begrepp hanteras varsamt så att de inte kopplas till våldsbejakande extremism. Stadens sätt att kommunicera frågan har en viktig roll.”

Stockholms stad verkar ha suttit med vid samma möte som Mona Sahlin och chefer från statliga Publice service deltog i och där man bara slog fast en dag att islamister eller jihadister (som de kallar sig själva), inte längre får kallas detta. Istället skall de benämnas ”extremister”. På detta sätt kan man ju komma undan med att folk kanske tror att det handlar om högerextremister eller åtminstone vita män, kanske antifeminister, alltså den riktiga fienden.

———————————

Bara i ett land som har tappat bort alla sina moraliska, juridiska och realpolitiska kompasser och helt gått vilse i vansinnet skulle någonting liknande kunna hända. Och det är endast i Sverige som detta händer. Sverige är extremt och utmärker sig ständigt, varje dag, inom praktiskt taget varje område (och fler blir det hela tiden), som extremt i jämförelse med andra västeuropeiska länder. Här har galenskapen tagit över myndigheter och politiska partier och institutioner. Galenskapen har sedan länge förgiftat skolan och universiteten. Masspsykosen, rädslan och ängslan att bli utestängd, smutskastad och demoniserad av åsiktspoliserna inom Public service och media håller landet i ett järngrepp.

Jag vet att fler vaknar upp för varje dag. Att fler ser det oundvikliga. Att man till slut måste kapitulera inför den egna förnekelsen. Ändå tar det sådan tid och det är så obegripligt smärtsamt för så många att se hur man själv bidrog till marschen mot avgrunden. När man själv hejat och hurrat med alla dem som kallat meningsmotståndare för kvinnohatande rasistfascistnazister i årtionden, när man själv mobbat, utestängt, demoniserat och smutskastat och skålat med de andra sektmedlemmarna i det man inbillade sig var en god kamp.

Hur mycket tar det då inte i kraft att inse att man haft och gjort fel?

Jag tänker på detta också när jag läser Maceij Zarembas avslutande artikel om den radikalfeministiska sektens grepp om svensk socialtjänst i DN, och hur ofantligt mycket lidande för enskilda medborgare detta skapat. Nu blir det bara en kort kommentar, men jag hoppas kunna återvända till några andra reflektioner som rör artiklarna.

Vad som slår mig är att Zaremba, trots sina undersökningar och trots sina skrämmande avslöjanden, inte förmår att ge upp sin lojalitet med det han fortfarande vill tro om feminismen. Kanske spelar det ingen roll hur stor del av den feministiska rörelsen som utgörs av dessa ”sexister”, som han kallar radikalfeminsterna? För Zaremba själv verkar feminismen alltid vara god och han markerar detta bland annat genom att konsekvent använda ordet ”hen”. Jag blir både förbluffad och förvånad, men jag kan samtidigt förstå hans predikament (jag minns det tydligt från åren då jag själv tvingades omvärdera mina ståndpunkter).

Att dessutom öppet ställa sig kritisk gentemot en av sveriges i särklass mäktigaste politiska grupperingar, den radikala, svenska statsfeminismen, hade sannolikt varit för mycket även för den hyllade Zarembas karriär. Detta vet han nog. Kanske är detta också en av förklaringarna till det som känns som ett krumbuktande och slirande i definitionerna av feminism. Jag tror att han ser precis den sekteristiska mardrömsfigur som feminismen har blivit framför sig, men han förmår helt enkelt ännu inte att avtäcka den helt.