Igår varslade Ericsson om uppsägning av 2.200 personer, och dagen innan sa Sony upp omkring 1.000 personer i Sverige. Även om det inte finns något direkt orsakssamband ska detta ses mot bakgrund av att Sveriges vänster/miljöfundamentalist-regering precis har orsakat den värsta diplomatiska krisen på mycket länge, vilket garanterat kommer att gå ut över svenska företag. Jobb försvinner. Rapporter om arabländer som säger upp avtal med svenska företag har redan börjat komma.
Men vad gör väl det, utrikespolitiken är ju härligt ”feministisk” och Sverige lär ha världens första feministiska regering. Eftersom allt är en lek och på låtsas i Sverige numera så spelar det ju ingen roll om slagordspolitiken leder till att vi tappar fundamentet för vår försörjning. Det är väl bara att skapa nya jobb, eller hur? Exempelvis behövs det nog många genuskonsulter. Sådana jobb är ju också bättre än teknikjobb, som alltid är mer eller mindre patriarkala. De vita gubbarna, med sin destruktiva maskulina teknik, kan gott kliva åt sidan för en arbetsmarknadsmässig modernisering med åtföljande förbättringar på både genus- och mångfaldsområdet.
Morgonen efter Ericssons jättevarsel, när det också har blivit klart vilka stora konsekvenser som den feministiska utrikesministerns beskäftiga agerande mot Saudi-Arabien kommer att få för Sverige, valde tidningen Metro att utforma sin löpsedel på detta vis:
Det är väl en ganska vettig nyhetsprioritering, närmast självklar, eller hur? Vad kan vara viktigare en dag som denna än att en kvinna har bytt efternamn till Ylvasdotter, och med anledning av det råkat ut för en storm av hot och hat från en hoper kvinnohatande män? För så blir det ju. Byter en kvinna namn till ett efternamn som innehåller ett kvinnligt namn så blir ju alla kvinnohatande gubbslem där ute så provocerade att kvinnan ifråga nog bör skaffa säkerhetsdörr.
Skämt åsido: Jag tror inte ett dugg på det. Jag tror inte en sekund på att en kvinna blir utsatt för hat och hot bara för att hon byter till ett kvinnoklingande namn. Möjligen är det någon berusad tonåring som sagt något spydigt till henne som svar på aggressiva feministiska predikningar (kanske åtföljda av det arroganta feministiska manshatet), och sedan används det för att bygga upp det önskade narrativet om det enorma, strukturella kvinnohatet i Sverige. För så är det ju – svenska medier ägnar sig åt att bygga upp ett antal berättelser som har mycket lite med verkligheten att göra.
Och värst i klassen är Metro. Det är märkligt att de professionella ägarna i Stenbeck-gruppen låter redaktionen hållas. De har ju förvandlat Metro till en feministisk och i största allmänhet postmarxistisk lekstuga. En redaktionell härdsmälta.
Detta är nämligen inte första gången Metro gör häpnadsväckande redaktionella prioriteringar. Nedan följer några bilder från andra ”scoop” som Metro spytt ur sig på senare tid – och det är ändå bara ett urval. Inte ens en politiskt intresserad kvinna som jag kan vara på hugget med mobilen hela tiden.
Jag funderar ofta på om en majoritet av läsarna intresserar sig för Metros smörja och tror på lögnerna, eller om de stönar åt eländet. Jag misstänker tyvärr att det till stor del handlar om det första. En så utpräglat kommersiell ägare som Stenbeck-gruppen hade knappast låtit lekstugan vara kvar om läsarna hade röstat med fötterna. Men se, det gör läsarna inte. Och därmed är vi inne på en annan av mina käpphästar: Folkets ansvar.
Visst har ljugande kampanjjournalister och häpnadsväckande verklighetsfrånvända tomtar till politiker ett stort ansvar för att Sverige är på väg mot avgrunden. Men det är ändå folket som låter dem hållas. Det är folket som läser vänsterextremisternas tidningar och tittar på deras program utan att protestera (i nämnvärd utsträckning), och det är folket som lägger sina röster på tomtarna i politiken. I internets tidsålder kan ingen person som bor i Sverige skylla ifrån sig med den klassiska frasen ”jag visste inte”.
Intressant läsning på Toklandet: https://toklandet.wordpress.com/2015/03/12/spela-schack-med-en-duva/
Lisa Larsson
Politivism 