Avgrunden mellan medborgarna och det som är Skavlan

Så här ligger det till i Sverige. Det finns åtta politiska partier i riksdagen. En liten grupp människor i ledningen av sju av dessa har tillsammans med den svenska journalistkåren och ledningen för Public service inofficiellt bestämt att Sverige skall ha en oorganiserad, ofinansierad och globalt sett exempellös massinvandring, av människor med låg utbildning, inga tillgångar och från kulturer och länder i fram för allt mellanöstern och nordöstafrika. Denna massinvandring måste fortsätta, kosta vad det kosta vill. Den är faktiskt så viktig för denna grupp människor i toppen av samhället att allt annat är underordnat. För de borgerliga partierna är den rentav så viktig att de har gått med på att låta den rödgröna regeringen, tillsammans med vänsterpartiet, genomföra socialistiska omläggningar, vallöftesbrott och praktiskt taget vad som helst utan att göra något åt det. Trots att deras väljare röstade på dem just för att slippa sådana socialistiska omläggningar. Trots att de kan fälla regeringen när som helst. Och trots att den rödgröna regeringen alltså inte har majoriteten av svenska folket bakom sig.

Det har alltså blivit så i svensk politik att ingen får motsätta sig detta att under parollen ”allas lika värde” genomföra en aldrig förut skådad (vare sig nationellt eller internationellt) massinvandring av lågt utbildade människor utan några större odds att hitta vare sig bostad eller jobb, till ett litet land med bara drygt nio miljoner invånare. Människor som dessutom nästan uteslutande kommer från odemokratiska, trasiga, sönderslagna och religiöst fundamentalistiska länder, där man traditionellt och historiskt haft liten eller ingen tilltro till samhället och staten utan istället tvingats förlita sig på klaner och krigsherrar för sin överlevnad.

Motsätter man sig detta, eller ens ifrågasätter det, är man numera ”rasist”. Och det enda partiet i riksdagen som alltså vill stoppa massinvandringen och istället föra ner invandringen på nivåer som liknar våra grannländers eller övriga Europas, är följdaktligen ett ”rasistiskt parti”. Så låter det åtta dagar i veckan från samtliga andra partiledningar och i nästan alla svenska traditionella medier.

Detta ”rasistiska parti” har i nuläget omkring en miljon väljare, ungefär 18 procentenheter och de växer för varje dag. De är snart fyra gånger så stora som Vänsterpartiet och tre gånger så stora som regeringspartiet MP. Det är bara en tidsfråga innan Sverigedemokraterna har fler väljare än Moderaterna. Men att så många svenskar inte har någon annanstans att gå – eftersom alla andra partier förespråkar oförändrad eller ökad massinvandring – spelar ingen roll. Då är det svenska folket det är fel på. Då är det svenska folket som är ”rasister”.

Genom Decemberöverenskommelsen har de sju partierna gått samman för att stänga ute en möjlighet till förändring, vilket naturligtvis innebär att det enda parti man kan rösta på om man vill se ansvarstagande i migrationspolitiken blir SD. Alliansen har, måste vi anta, under någon omtumlad spinning antagit att väljarna, när de ser hur illa det blir för Sverige med en socialistisk omläggning, kommer att återvända till dem, och att de efter 2018 därför kommer att kunna återgå till regerandet. En, vill jag påstå, historisk missbedömning.

Vad vi istället kommer att se är en rödgrön regering som med vänsterpartiets stöd (och alliansens tysta stöd), kommer att föra Sverige mot avgrunden. I takt med att kollapsen i migrationen och asylhanteringen blir uppenbar. I takt med att nya miljardbehov efter miljardbehov utannonseras från alla de områden som primärt drabbas av konsekvenserna av hundratusentals nyanlända varje år (som i sin tur har hundratusentals anhöriga på väg); mottagande, boende, brottsbekämpning, bostadsbyggande, skolor, vård, försörjning… I takt med att systemen havererar och pengarna inte räcker till. I takt med att förturssystem inrättas för nyanlända, till bostäder, arbeten och vård. I takt med att svenska pensionärer blir allt fattigare, vården allt sämre, skolorna allt värre, företagen allt färre och skatterna allt högre.

I takt med att allianspartierna försvinner från den politiska arenan och SD blir ett eget block som står i opposition till ett vänsterblock som allt mer förlitar sig på de nyanländas röster. Men inte ens då kommer massinvandringen att stoppas. Ja, om inte DÖ rivs upp och något eller några allianspartier går med på att samarbeta med SD, det skulle isåfall troligen vara KD och/eller M, det senare isåfall med en helt ny partiledning. Men att DÖ rivs upp är inte sannolikt. De politiker som har ansvaret känner ingen personlig lojalitet med Sverige och svenska medborgare. Det hela har blivit en prestigesak och handlar mer om beskrivningen av sig själv som ”humanitär” och godhjärtad än om Sveriges väl och ve, framför allt inför vänstermedierna som likt hökar vakar och går till angrepp mot alla som tar ett andetag utanför åsiktskorridoren. Går det illa finns alltid en privatekonomi som tillåter att bosätta sig själv och familjen i något annat land.

Och det kommer att gå illa. Låsningen som Sverige har hamnat i är monumental. Det som händer just nu är historiskt. Vad vi bevittnar är sveriges avveckling.

Reaktionerna före och efter sändningen av gårdagens Skavlan ger en situationsbild av vad som håller på att hända. Och positionerna som intagits.

Fredrik Skavlan intar rollen som representant för inte bara de sju svenska partier som förspråkar oförändrad eller ökad massinvandring till Sverige, utan också den svenska journalistkåren och svenska Public service. Detta trots (bör tilläggas), att han själv är norsk och att Norge med Fremskrittspartiet i regeringsställning bara tar emot en bråkdel av de invandringsvolymer som Sverige gör. Koreografin kring mottagandet av ”gästen” är iscensatt lite som ett bakhåll. Värt att notera är att inga andra gäster denna kväll är svenska, att de andra gästerna ombeds att gå när Jimme Åkesson skall ta plats och att Skavlan inte tar i hand när han tackar Åkesson och avslutar programmet (vilket annars är kutym). Markeringar som också formmässigt bidrar till att markera avstånd och antipati.

Och även om den första delen av intervjun handlar om Jimmie Åkessons depression och sjukdomssyndrom, övergår det hela snart till den sedvanliga bashingen. Ett lackmustest är också att ta del av hur andra i offentligheten har reagerat. Inför programmet hade det ju också blåst upp en storm bland vänsterkrönikörer och andra i media- och politikereliten. Hur hade Public service mage att låta en person med avvikande åsikter om migrationen komma till tals i ”myssoffan”?

Malena Ernman, den välbärgade sångerskan och Arnstadbeundraren som också är känd för sina ständiga uttalande om rasism, fascism, vita hudfärger, hbtq, radikalfeminism och så vidare, skriver följande på sin Facebook:

”Det fanns en stor oro inför Åkessons medverkan i Skavlan. Och eftersom den här typen av normalisering är det SD eftersträvar som mest, så var den oron befogad. Men faktum är att Skavlan visade hur SD kan och förmodligen ska bemötas. För under sista 10 minuterna så framstår Åkesson svarslös inför den rasism som omsluter SD och många av deras företrädare. Åkesson tappar fasaden och kvar finns bara en politiker som företräder en helt orimlig politisk kultur, fylld av hat och rasism. Jag tror inte SD hade väntat sig detta och jag tror definitivt att Åkesson hade feltolkat intervjusituationen. Lysande av Skavlan! Detta kanske till och med kan bli en vändpunkt? Kanske inte i opinionen – men hur public service och andra journalister ska bemöta SD på ett sätt som inte normaliserar deras politik.”

Ja, det är alltså ”hat och rasism” som omsluter Sverigedemokraterna och deras väljare, förstår vi. Snart tjugo procent av svenska befolkningen. ”Deras politik” (kritiken mot massinvandringen), får inte normaliseras. Tvärtom skall det som har blivit sveriges extrema och onormala (internationellt sett), migrationspolitik förbli det normala här. Detta måste Public service och andra journalister fortsätta med. Bidra ännu mer till. Oavsett hur det går, vad som händer med Sverige och hur mycket det kostar. Oavsett om välfärdslandet Sverige går under på köpet. I den meningen ligger Ernmans åsikter helt i linje med åsiktskorridorens mantran, oberoende av partifärg.

Det som är Fredrik Skavlan eller det som är Malena Ernman. Det som är den elit inom media, politik, underhållning och kultur, som bara utgör några tusentals personer men som håller ihop och manövrerar tyckandets mekanismer och vakar över åsiktskorridoren. Som rent av sätter den parlamentariska demokratin ur spel för att distansera sig från folkets tankar och oro. Denna elit som därutöver besvarar folkets oro med beskyllningar om rasism och fascism.

Jag har fått nog av dem. Det verkar också den absoluta majoriteten av de tusentals kommentatorer på Facebook som reagerade på gårdagens Skavlan känna.

Jag låter Sanna Raymans senaste text avsluta idag. Rayman som i April alltså slutar som ledarskribent på SvD och blir debattredaktör på Dagens Samhälle. Och som precis som undertecknad har förlorat förtroendet för ”de båda lagen”. Jag kunde inte instämma mer:

“De två poster som verkligen spelar roll, nämligen de skenande kostnaderna för sjukskrivningar och assistansersättning samt de skenande kostnaderna för migrationen har regeringen i stället för avsikt att förvärra. I det förra fallet genom att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen, i det andra fallet genom att inte göra någonting åt det faktum att detta land befinner sig på gränsen till kollaps vad gäller asylmottagning och integration.

Och oppositionen? Säkert blir det ett öronbedövande bjäbbande från Allianspartierna. Men vi vet ju att de inte tänker göra något åt vare sig budgetar eller skenande kostnader, så trovärdigheten är utomordentligt låg.

Bevare oss väl.”

Harry Andersson