De svenska mainstream-medierna fortsätter att bedriva radikalfeministisk rapportering. I gårdagens TV4 Nyheter ser vi ett inslag om arbetsplatsolyckor och de ”personer” som dör på sina arbeten. Att 9 av 10 som dör på jobbet är män nämns naturligtvis inte. Istället illustrerar TV4 Nyheterna inslaget med något så ovanligt som en kvinnlig sotare. Den här agendasättande journalistiken går ju, som vi vet, ut på att aldrig visa upp män som offer eller särskilt drabbade (det är ett feministiskt privilegium som är reserverat kvinnor). På så sätt kan man upprätthålla vanföreställningen att vi lever i en ”könsmaktsordning” eller att det finns ett patriarkat, vilket är den radikalfeministiska trons kärna.
Ann-Mari Maukonen tar på sin blogg också upp hur Expressen gör när de rapporterar om sexualbrott enligt radikalfeministiska normer. När en svensk kvinna i USA nu har dömts till 27 (!) års fängelse för sexbrott, väljer tidningen att anonymisera förövaren. Men den italienska man som har hållit en svensk kvinna fången och utsatt henne för upprepade våldtäkter visar man med både bild och namn. Trots att han innan dom har fallit i juridisk mening fortfarande bara är ”misstänkt”. Man vill alltså skydda den svenska kvinnliga förövaren, men har inga betänkligheter när det gäller den manliga dito. Så fungerar svensk feministisk rapportering. I Sverige ser vi dessutom samma strategi när det gäller hudfärg och etnicitet. Är förövaren vit så publiceras bilder och namn. Har förövaren mörk hudfärg så visas varken bild eller namn. Detta har nu blivit så vanligt att de flesta har förstått vad det betyder. Problemet, när signalement inte ens lämnas ut av polisen, är givetvis att förutom att polisen inte kan hitta gärningsmannen och fler riskerar att bli utsatta för brott, dras gruppen mörkhyade över en kam.
————————
Det visar sig nu att Jimmie Åkesson kommer att återvända som partiledare för Sverigedemokraterna. Partiet har ju som bekant växt med närmare 5 procentenheter även under Åkessons fem månaders frånvaro, något som borde ge en fingervisning om hur snabbt partiet nu kommer att gå om Moderaterna och närma sig Socialdemokraterna.
När det blev känt att Åkesson skall medverka i fredagens Skavlan dröjde det inte länge förrän Stefan Löfvens och socialdemokraternas ideologiska rådgivare Henrik Arnstad offentligt gick ut med att det nu skulle bli en ”mysig intervju med en nazistledare”. Även socialdemokraten Veronica Palm, vice ordförande i Socialutskottet, gör offentliga nazistanspeglingar i samband med att hon skriver att ”rasistledaren” är tillbaka. Det är alltså så här svensk politik ser ut när det handlar om sveriges största och (snart), näst största parti. Man måste nypa sig i armen.
Åkessons medverkande i Skavlan har tydligen också skakat om fundamentet i Public service vänsterfort vid Gärdet i Stockholm. Hur kan folk med avvikande åsikter få vara med? Även Dagens Nyheters Johan Croneman är givetvis upprörd:
”Det väckte hätsk debatt långt in i tv-huset, vem är det som använder sig av vem i det här fallet? Låter sig SVT utnyttjas i politiska syften? …Och de politiska effekterna och de politiska konsekvenserna…? Vem tar ansvar för dem? Måste någon göra det?
Frågan har som sagt varit glödhet i huset på Gärdet och diskuterats långt upp på vd-nivå. Det har ryktats om avhopp och djupa motsättningar inom Skavlans egen redaktion … SVT balanserar på farligt slak lina.”
Ja, vem låter sig utnyttjas och för vilket syfte? Public service måste ju vara till för att vänsterextrema, radikalfeministiska och så kallade ”antirasistiska” krafter kan utnyttja tv-mediets styrka, eller hur, Johan Croneman?
Men inget av detta förvånar. Denna politiska media- och politikerelit har satsat allt på ett kort. Att kladda nazist- och rasiststämpeln på SD och de snart en och en halv miljon svenskar som röstar på partiet. Det finns ingen återvändo. De kommer att fortsätta med detta tills deras tidningar, kanaler eller partier går under och de står sysslolösa (men med frikostiga pensioner, avgångsvederlag och ordentligt med pengar på banken).
Nu handlar inte denna blogg om att uppmuntra någon att rösta SD. Jag hade önskat att något borgerligt parti, eller till och med Socialdemokraterna, som i Danmark, hade kunnat bedriva en ansvarsfull politik, befriad från samhällsomstörtande radikalfeminism, vårdslös massinvandring och antihumanistisk identitetspolitik. Men det finns inget sådant parti i Sverige. Inte ens KD har en tydlig linje i dessa ödesfrågor. Mot bakgrund av detta har jag full förståelse för att svenskar som bryr sig om sitt land och sina barns framtid röstar på Sverigedemokraterna, även om jag inte själv gör det.
Men att alliansen och de rödgröna inte värnar Sveriges framtid utan vill experimentera med könskrig, öppna gränser och humanitära stormaktsbegär går hand i hand med bristen på politisk anständighet. Att smutskasta, misstänkliggöra och bröla oförskämdheter mot meningsmotståndare har blivit accepterat. Och till sist kan man alltid skrika ”nazist”, som för att inbilla sig att man har vunnit debatten. Nivån är så låg att det gör ont.
————————
Apropos Dagens Nyheter. En artikel i tidningen Journalisten, ”En frysbox för 30 miljoner”, har florerat på nätet. Jag har noterat att den bland annat har uppskattats av Aftonbladets Martin Aagård, varför jag borde lägga den ifrån mig direkt. Men jag fastnade ändå för detta stycke (ur Johannes Nessers artikel):
”Oktober 2013 gjorde styrelsen i Dagspressdistriktet i Journalistförbundet ett uttalande rörande situationen på Dagens Nyheter / … / I uttalandet kallades Dagens Nyheter för ”Ryanair på svenska”. Dagspressdistriktet riktade svidande kritik mot DNs ledning med VD Gunilla Herlitz och chefredaktör Peter Wolodarski i spetsen och skrev: ”Personal hotas till tystnad. Medarbetare trakasseras och tvångsförflyttas. Fackliga företrädare beläggs med munkavle. Välkommen till Dagens Nyheter.”
Nu är det ju såklart det fackliga vänsterperspektivet som rör upp känslorna bland kulturjournalister. Men jag ser ett betydligt allvarligare tecken i tiden. Utrensningarna på dessa tidningar (DN är långt ifrån den enda draken som krymper för varje år), handlar mer om åsikts- och ideologianpassning än LAS eller kompetens. I takt med att DN gör sig av med gamla medarbetare, kan nya komma in som delar Herlitz och Wolodarskis syn på ”värdegrund” (åsiktspaket), och tidningens användbarhet som propagandaverktyg. Vi har sett samma utveckling på SVT och SR under många år. De viktigaste frågorna vid anställningsintervjuerna rör inte erfarenhet och kompetens utan åsikter och ideologisk hemvist (om inte kompetensen är synlig genom annan hudfärg än vit och annan etnicitet än svensk).””
————————
Jag vill passa på att länka till det utmärkta bloggen Fnordspotting (som är både skarp och mästerlig i sin lägesanalys).
Harry Andersson
Politivism 