På de flesta områden i naturen finns en naturlig balans mellan motsatser. Vi har manligt och kvinnligt, rovdjur och bytesdjur, ljus och mörker, yin och yang. Ytterligare ett sådant motsatspar är mjukhet och hårdhet.
I de flesta sammanhang krävs både mjukhet och hårdhet. I naturen är de hårda inslagen uppenbara – det handlar om konkurrens, utslagning och död. Parallellt finns den honungslena mjukhet som återfinns i exempelvis kärlek, sex och djur som ömt vårdar sina avkommor eller slickar pälsen på sin partner. I det konkurrensutsatta näringslivet är behovet av både mjukhet och hårdhet tydligt. Utan mjukhet kan inte kompetent personal rekryteras, men å andra sidan går de företag under vars chef inte kan fatta ytterst smärtsamma (hårda) uppsägningsbeslut när försäljningen viker.
I den svenska politiken och samhällsdebatten verkar däremot hårdheten vara avskaffad. Alla tävlar om vem som är mjukast. Den ena är minsann mjuk som bomull, men då kommer nästa och säger att han minsann är mjuk som skumgummi. Bara för att brädas av nästan politiker, journalist, bloggare eller twittrare som ropar högt att hon minsann är mjuk som sockervadd.
Det började för länge sedan. Att ha studentexamen med slutprov där man kan bli underkänd (som i andra länder) klassades redan 1968 som alltför hårt. De kuggade kunde ju bli ledsna, tyckte socialdemokraterna. På skolans område har mjukheten sedan eskalerat. Numera är det exempelvis fullständigt otänkbart med lärare som har en sådan auktoritet, uppbackad av skolledning och regelverk, att eleverna betraktar honom eller henne med respekt (och kanske till och med är lite nervösa inför läraren, vilket var mera regel än undantag när jag själv gick i skolan). Resultatet av hårdhetens avskaffande i skolan kan vi studera varje gång en Pisa-rapport kommer.
Att Sverige har utropat sig självt till världens humanitära stormakt är ett annat resultat av denna mjukhetstävlan. Det är klart att vi ska ge permanent uppehållstillstånd (och sedermera medborgarskap) åt lågutbildade människor från dysfunktionella länder även om de inte har några flyktingskäl. Det är klart att vi inte kan sätta någon gräns för hur många sådana vi kan ta upp i den svenska välfärdsstatens försäkringslösning (som byggts av dem som betalat skatt i Sverige under hela sitt liv). Det är klart att vi inte kan kräva id-handlingar av asylsökande. Allt detta vore för hårt.
Vidare är det klart att vi ska låta bli att ställa besvärande frågor till skäggiga män som kallar sig ensamkommande flyktingbarn. Det är klart att andra länders medborgare som rest till Sverige för att tigga ska få tillgång till härbärgen, vård och skolgång för sina barn på svenska skattebetalares bekostnad. Och det är klart att personer som håller sig gömda för att de uppehåller sig illegalt i vårt land och ska deporteras så snart de hittas också ska få vård, och att deras barn ska få socialbidrag. Något annat vore för hårt.
Vid en första betraktelse är man kanske frestad att tänka: Men det är väl ändå helt fantastiskt att Sverige, som enda land i världen, har lyckats avskaffa hårdheten? Att vi har skapat ett helmjukt samhälle! Så tänker nog de flesta politiskt korrekta postmarxister där ute, för hårdhet är ju så obehagligt. Och jag är tyvärr ganska säker på att många Medelsvensson i välmående villaförorter utan större eftertanke också faller in den tanken.
Den som besvärar sig med att dra frågan ett varv till uppe i hjärnkontoret inser dock att hårdhetens avskaffande i samhället är ett recept på katastrof. Det rubbar balanasen, vilket ger en slagsida som får fartyget att gå under. Den överallt närvarande sockervaddssöta mjukhet som svenskar numera vadar runt i kommer nämligen, med en viss fördröjning, att vrida sig runt som en orm och bita oss i ansiktet. Och då blir det mycket hårdare än det någonsin annars hade blivit, för det bettet är extremt giftigt.
Den som inte balanserar sin mjuka sida med en rimlig grad av hårdhet när det behövs kommer att bli utnyttjad. Bli en loser. Till slut gå under. Det gäller djur, människor, företag och länder. Men tyvärr är det precis på den vägen som det postmarxistiskt styrda Sverige har slagit in. Vi har ett skriande behov av ledare som vågar uppvisa hårdhet.
Intressant på Toklandet: https://toklandet.wordpress.com/2015/03/20/granskningen-av-researchgruppen/
Lisa Larsson
Politivism 