Den bråddjupa fattigdomen måste bli vår!

Att promenera längs med Stockholms gator en sen kväll är idag något som ingen hade kunnat föreställa sig för bara tio, femton år sedan. Tusentals tiggare från andra länder ligger längs husväggar och i portuppgångar, inpackade i plast, pappkartonger, solkiga filtar och skumgummibitar. Några sover, andra stirrar håglöst upp i den kalla natten. Det är mestadels romer från Rumänien. Fattigdomen är bråddjup.

På morgonen tar de kontakt med sin familj och klan igen och placerar ut sig på de tiggarplatser de betalt dyra pengar för (mellan 500 och 2000 kr beroende på läge), till de kriminella europeiska nätverk som kontrollerar och organiserar den växande tiggeribranschen i Sverige, sannolikt samma nätverk som även sysslar med annan form av människohandel och trafficking.

Antalet ”boplatser”, alltså kåkstäder byggda av bråte, trasiga presseningar, filtar och skrot, har i Stockholm växt från 17 till 44 stycken på bara ett år. En meningslös och symbolisk social cirkus flyttar dessa människor fram och tillbaks mellan lägren och temporära härbärgen. Staden betalar bussresor tillbaka till Rumänien, vilket somliga utnyttjar, för att snart vara tillbaka igen. Läger har rivits, flyttats och byggts upp igen. Nu verkar de stå där de står. Skräp, avfall och avföring breder ut sig i stora mängder intill.

Jag skulle kunna skriva mycket om detta, om hur de rödgrönrosa stockholmspolitikerna nu gör undantag i lagar och regler för det man kallar ”EU-migranter”. Det som en svensk hemlös (läs: man), alltså inte får tillåtelse att göra, att bosätta sig i en park, ger man nu romer från Rumänien tillåtelse att göra. Jag skulle också kunna skriva om de rapporter som nu kommer in om romer som med hot och knivar skrämmer bort hemlösa svenskar från centrala platser där de tidigare sålt samvetstidningar. Eller hur platser på härbärgen inte räcker till för de svenskar som hamnat i utanförskap, eller helt enkelt har börjat reserveras för människor från andra länder.

Så här skriver Benke Stålenkrantz (1/3), ordförande i Svenska Brukarföreningen, på SBF’s hemsida, vilket kan ge en inblick i hur utvecklingen ter sig från svenska missbrukares och hemlösas perspektiv:

” Hörde FI:s taleskvinna tala om brist på mänskliga rättigheter och för alla fattiga människors rätt till boende. Jag har kompisar som varit hemlösa i runt 10 år och fortfarande är inne i en rundflyttning, precis så som FI-taleskvinnan var emot. Snacka om att göra skillnad på folk och folk. // Tänk på alla husvagnscamper som gång på gång rivs eller att de boende blir avhysta av Kronofogden, då hörs inte ett enda ord i försvar. Narkofobin är så djupt rotad så politikerna inte ens orkar bry sig. Det finns endast några få som törs säga ifrån, så som Karin Rågsjö.
Tänk om det var våra kamrater som byggde kåkstäder…… oj oj oj, vilket ståhej det skulle bli. Till alla pk-politiker, försök stå upp för era fina ord om allas lika värde. Vi är ju bara alkisar, knarkare och annat löst pack som får skylla oss själva. De människor som nu försvaras av PK-folket är det synd om. Jag är så less på att vi alltid får lida med den stora massans godkännande. Ni har haft decennier att ta hand om alla hemlösa, dom som Rolf Nilsson (Brukarvänspristagare 2014) så bra försvarar. Han har tagit emot väldigt mycket skit under åren han stått upp för hemlösa, alkisar och knarkare, inte har det varit morgonsoffor och debattprogram där politiker stått upp och krävt den mänskliga rätten till tak över huvudet.”

Jag vill dock hellre bara ställa några enkla frågor.

Vilket Sverige ville vi ha? Var det alltså alltid en omoralisk och felaktig tanke att Sverige skulle vara ett välutvecklat och tryggt land, där våra barn kunde växa upp i välfärd och något så när jämlikhet? Är det alltså bättre att Sverige ”blir en del av världen”, med den långsiktiga effekt att välfärden inte är till för svenskar – och därmed måste (realistiskt), avvecklas? Var det detta som våra föräldrar och föräldrars föräldrar jobbade för? Är det detta som våra barn kommer att tacka oss för?

Även om andelen mycket fattiga i världen har minskat, så finns det fortfarande cirka 1 miljard människor som lever under existensminimum. Det finns också mer än 40 miljoner flyktingar, förmodligen många fler.

Fanns det någonsin en poäng med att i en samhällsgemenskap – som vi kallade Sverige – utveckla ett välstånd som kom landets medborgare till del? Eller var det, som det låter från politiker och journalister idag, bara en anomali? Meningen var kanske alltid att Sverige skulle återgå till att bli ett fattigt land, uppdelat i ett trasproletariat, en krympande medelklass och en välmående överklass? Haves and Havenots? Var det aldrig tanken att de sociala skyddsnäten i Sverige skulle gälla för de svenskar som hamnat snett?

Klart är i alla fall att vi nu ser en samhällsutveckling där den humanitära stormakten – genom sin media- och politikeradel – har slutat att bry sig om sina medborgare (särskilt om dessa råkar vara vita, heterosexuella män). Bättre då att skaffa sig altruistiska poäng i berättelsen om sin egen moraliska förträfflighet i ett internationellt perspektiv.

Att avveckla Sverige – och göra det lika fattigt som många andra länder – blir ju då en sann humanitär insats förstår vi.

 

Harry Andersson