Hatet goes full circle

Det som har hänt i Sverige med ”rättfärdighetskrafterna”, alltså de förment altruistiska krafter på framför allt vänsterkanterna (men de återfinns också bland liberaler då dessa inte sällan har köpt samma analys), som andas och lever av postmodernistiska konspirationsteorier och makthierarkiska låtsasteorier om kön, ras och sexuell läggning, är att de tillåtits växa och frodas helt okontrollerat och utan motstånd. När detta händer avstannar aldrig radikaliseringen. Man hamnar i en process där cirkeln såsmåningom sluts. Som i de flesta sekter är steget sedan inte långt till det oförblommerade vansinnet.

På så sätt har feminismen sedan länge lämnat tanken om jämställdhet. En riktig feminist vill mer än så. Det allra mest feministiska man kan göra är att börja se begreppet man som en fiende och något som måste besegras, kämpas ned och slutligen utrotas. Här finns inte plats för samverkan och tolerans. Målet är inte jämställdhet.

På samma sätt har den så kallade antirasismen radikaliserats och gått hela varvet. Med postkoloniala blickar och upplevelsen av ”den normerande vitheten” som fienden, är det mest antirasistiska man kan göra att bekämpa, besegra och trycka undan ”de vita kropparna”. Att se dessa kroppar som sin fiende. Målet är inte samexistens och tolerans.

Vi ser också samma radikalisering i hbtq-rörelsen. En riktig hbtq-aktivist vill mer än att leva i ett tolerant samhälle. Det räcker inte med att bara kunna vara en accepterad del av samhället. Nej, en riktig hbtq-aktivist kan bättre än så. Då behöver ”heteronormen” bekämpas, besegras och utplånas.

Och lägger man dessa slutna cirklar ovanpå varandra ser vi tydligt det som har blivit vår tids mest accepterade hatmodell. Hatet mot den vita, heterosexuella mannen. Det går inte en dag utan att det i alla våra större tidningar och mediaprodukter går att hitta misandri, manshat och negativa gliringar gentemot ”det vita” och detta med heteronormen.

Så sent som igår kunde vi i den trasproletariatförespråkande liberala debattören Fredrik Segerfeldts facebookflöde läsa: ”Framtidspartiet? Två vita medelålders män. Två fackpampar. Känns så 1900-tal.” Han kommenterar en bild på Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson under Socialdemokraternas kongress.

Nu är det känt att Segerfeldt avskyr Socialdemokratin lika mycket som han vill riva ner välfärdsstaten. Men det han alltså fäster sig vid är inte den destruktiva politiken, inkompetensen eller att S redan har sjunkit ihop till 24 procentenheter (som en direkt följd av att inte ta i invandringsfrågan). Nej, det är dessa ledares hudfärg, ålder och kön som är viktigt. För detta skall de hånas.

Att prata om det vita, det heterosexuella, det gubbiga och det medelålders i negativa ordalag är idag så vanligt att det närmast kan beskrivas som indoktrinering och hets. Men som vi vet, eftersom just denna människotyp (hur marginaliserad och fattig individen än är), har beskrivits som högst stående i den låtsastrappa som maktteorierna förkunnar, är det teoretiskt omöjligt för en sådan att vara utsatt för något alls. Ingen kan dömas för hets mot denna människotyp. Hur mycket man än hetsar, hatar och förespråkar våld och påhopp. Den vita, heterosexuella, medelålders mannen är en förtryckare. Aldrig utsatt. Aldrig i behov av omsorg.

Det är naturligtvis rasism, sexism och hat i sin allra mest raffinerade form. Men denna självklarhet har av rättfärdighetskrafterna förhandlats bort med hjälp av postmodernistiskt låtsasspråk.

————————

Jag har mestadels hållit mig borta från debatten om ”Kulturmannen”. Det hela är så infernaliskt dumt, men som så ofta, också en bra spegel som det här samhället kan ställa upp mot sig själv. Jag rekommenderar dock läsning av Jonas Thentes lysande artikel som på ett bra sätt sammanfattar min egen ståndpunkt.

”Det sorgliga är att denna sortens tokfeminism kräver en fiende för att hålla sig aktuell. Alla politiska system som saknar en konstruktiv kärna kräver, som vi vet, en fiende för att kunna andas. Det gäller även när de nyttjas som estetiska teorier.”