Den avgrund som öppnar sig mellan sveriges inkompetenta ledarskikt och medborgarna

Det borde inte komma som en överraskning för någon att vi i Sverige idag lever i ett samhällsklimat där en man i Nyköping står åtalad för att på Facebook ha skrivit att (som han menade), oljudet som kom ur den närliggande minaretens högtalare 7.30 en morgon lät som en åsna som skriade. Eller att den mobb på ett hundratal personer, däribland män som beväpnat sig med kvivar, som samlades utanför hans hus med hot om våld, överhuvudtaget inte åtalades, trots att polis var på plats och bevittnade det som hände.

Det borde inte komma som en överraskning för någon att vi i Sverige idag fängslar konstnärer som anses skapa oanständiga bilder (Dan Park).

Det borde inte komma som en överraskning för någon längre att till exempel advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg inte menar att “kontroversiella” åsikter skall gälla under yttrandefriheten. Eller att Nordiska ministerrådet arbetar med lobbying för att kriminalisera kritik av feminismen.

Det borde inte komma som en överraskning för någon att konstnären Lars Vilks, som genom ett helt yrkesliv undersökt konstens gränser, är en av den svenska offentlighetens mest bespottade personer, och som knappt får något som helst stöd, vare sig av konstnärs- eller författarkollegor, eller från journalist- eller politikereliten. Inte ens när en islamist nu för tredje gången försöker mörda honom (och med en automatkarbin pumpar in 40 skott mot lokalen där Vilks och andra diskuterar yttrandefrihetens gränser), väcks några större sympatier. Tvärtom anses det politiskt korrekt att önska att “den oduglige” Vilks höll tyst.

Vi vet nu också att den nye rikspolischefen Dan Eliasson är i full gång med att omorganisera hela den svenska polisen så att allt fler resurser skall tas från “vanligt polisarbete” (alltså att klara upp mängd- och våldsbrott och sådan brottslighet som inte är symboliskt kodade – t ex feministiskt laddade brott som “mäns våld mot kvinnor” och sexuellt ofredande), och lägga dessa resurser på att motarbeta och punktbevaka olämpliga åsiktsyttringar. Vi ser tydliga teckan på att våldsmonopolet framöver alltså (“i demokratins namn”), allt oftare kommer att bekämpa de demokratiska yttringar som inte anses passa in i den av etablissemanget bestämda “värdegrundsdemokratin” (alltså de åsikter som är godkända av stat och regering).

I sammanhanget borde det heller inte komma som en överraskning att varken rikspolischefen, den “nationella samordnaren mot extremism”, Mona Sahlin, eller “demokratiminister” Alice Bah Kunhke, kommer att ägna särskilt mycket tid på att bekämpa den våldsbejakande islamism som sprider sig i det svenska samhället. Tvärtom ligger fokus på att bekämpa “islamofobin” och det hjärnspöke som består i att den svenska högerextremismen och nazismen skulle utgöra ett stort samhällshot.

Det är nämligen så narrativen ser ut. Den av “storytelling” plågade svenska berättelsen. Det är högern som är dum och vänstern som är fin. Och det skall klappas i takt. Högerextremism är ett hot, vänsterextremism måste man ha överseende med. Islamism är en naturlig och fredlig reaktion från en “utsatt” grupp, antisemitism är delvis judarnas eget fel. Rasism kommer från vita, oftast unga män och det är även rasism att vara kritisk till religionen och ideologin islam. Antisemitism och rasism kan inte komma från något annat håll än den förtryckande människotypen etniskt svensk, vit, heterosexuell man och dessa måste bekämpas på alla sätt eftersom de “står i vägen” för det nya Sverige. Ett Sverige i möjligaste mån befriat från denna människotyp.

Nu är inte nazism och högerextremism ett särskilt stort problem i Sverige, vilket vi skall vara glada för. Det är däremot vänsterextremism och islamism (som inte sällan slåss i armkrok). Och i sann radikalfeministisk anda riktar svenska politiker, myndigheter och journalister fokus på den visserligen gräsliga, men knappast samhällsfarliga, grupp som passar in i berättelsen. En berättelse man inte sällan har byggt sin karriär på att förfasas över.

Den avgrund som öppnar sig, lite mer för varje dag, mellan sveriges inkompetenta och nepotistiska ledarskikt, vare sig det handlar om journalister, mediachefer, politiker, “experter”, myndighetschefer, akademiska företrädare – och medborgarna, det svenska folket, borde egentligen få oss alla att stelna av skräck. Inget samhälle har på sikt överlevt en sådan avgrund. Förr eller senare rämnar fundamentet. En maktelit som hånar folket och sätter nedlåtande epitet på dess åsikter och oro, och som istället ser till kollegorna i media och etablissemang för erkännande och stöd, är dömd att gå under. Det anstötliga i sammanhanget är bara att den ser ut att vilja dra både folket och landet med sig ner i avgrunden.

Det borde inte komma som en överraskning för någon att Sverige håller på att gå sönder. Att välfärdsstaten – under bara en trettioårsperiod – är på väg att försvinna och ersättas av ett våldsamt, etniskt indelat och av klasskillnader söndertrasat samhälle, med kåkstäder, ett nytt trasproletariat och inbördes klanrelaterade stridigheter.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s