Ursäkt för långt uppehåll

Jag ber om ursäkt för mitt långa uppehåll utan kommentarer. Läget är så allvarligt i Sverige nu att jag har omprioriterat min tid och sysselsättning. Jag har också tagit bort de senaste två inläggen då de, som jag ser det nu, skiftade fokus i en onödig riktning.

Jag kommer endast sporadiskt och sparsamt att blogga framöver. Dock kommer jag fortsätta att jobba med politisk opinion och kommunikation (men i andra fora).

Tack för allt stöd och uppmuntran!

Andersson/Politivismen

”Vart skall man gå om inte till SD?”

Att välfärden i Sverige går mot sitt slut vet alla seriösa debattörer och politiskt intresserade idag. De andra i media- och politikereliten, de som driver den agendasättande journalistiken och lägger ut politiska dimridåer (vid sidan av det numera rutinmässiga mörkandet, skarvandet och ljugandet), vet det sannolikt också (åtminstone de mindre obegåvade). Men man fortsätter ändå driva den inslagna vägen. Kostnaden i prestige är för hög och risken att utsättas för twittermobbar och vänstermedias drev är för stor. Den egna bekvämligheten blir viktigare än sveriges framtid.

När Sverigedemokraterna i flera år har drivit just frågan om välfärdens nedmontering som en följd av massinvandringen och det nu, precis som med det organiserade tiggeriet, visar sig att de haft rätt, så smärtar det helt enkelt för mycket att ge dem detta rätt. Då väljer politikerna och journalisterna istället att låtsas kring en annan påhittad verklighet. Efter all smutskastning, demonisering, utfrysning och negativ särbehandling kan man bara inte medge att de haft rätt hela tiden.

Problemet är naturligtvis att väljarna och medborgarna – med säkert 20 – 30.000 i månaden – ändå ser och förstår hur oundviklig denna utveckling är. En del har dessutom redan börjat känna av det, med mindre resurser och pengar till skola, vård och omsorg. Ännu lever många i inbillade förvillelser, och har kanske efter ett helt liv i Sverige helt enkelt mycket svårt att tro på att det kan vara så illa som det faktiskt är. Hellre då att ännu lita på Public service, att lita på politikernas floskler och myndigheternas pepprade och falska rapporter. För inte kan väl alla dessa högt uppsatta personer och institutioner fara med osanning? Inte ljuger väl journalisterna för oss, på ledarplats i den tidning vi köpt genom hela livet?

Uppvaknandet är svårt, smärtsamt och har också ett pris. Men det sker nu runtomkring i hela Sverige. På varje arbetsplats, runt varje fikabord, kring varje middagsbord. Och när de som vaknat upp tittar sig omkring finns ingen annanstans att gå än till SD. Därför kommer – och jag skulle vara beredd att satsa pengar på detta – Sverigedemokraterna att vara större än både Moderaterna och Socialdemokraterna innan 2015 är slut. Och får vi många fler våldsamheter, mord, skjutningar, tiggarströmmar, gängbildingar, upplopp eller om ett terrordåd skulle ske här i Sverige, så kommer det att gå ännu snabbare.

Detta blir följden av den monumentala ansvarslöshet, aningslöshet och inkompetens som driver både Alliansens och det rödgröna blockets politik och antidemokratiska överenskommelser för att hålla SD (och alla frågor de driver), borta från inflytande. Det bisarra i sammanhanget är också att genom dessa år av förnekelse – och med den parallella identitetspolitiska frammarchen i de gamla partierna – så hinner SD både mogna och etablera sig som ett allt mer trovärdigt alternativ. När man börjat trötta på allt manshat och den allt sjukare radikalfeminismen? Vart går man om inte till SD? När man börjat trötta på all rasifieringshets och den uppenbart rasistiska så kallade antirasismen? Vart går man om inte till SD? När man börjat tröttna på att dag ut och dag in läsa om eller se på tv (i långa reportage, på bästa sändningstid och som högprioriterade inslag), om mensfestivaler, midsommarfittor, osunda heteronormer, ”vita blickar”, ”manliga blickar”, ”vita, manliga, heteroblickar”, kulturell appropriering, Public service som skall rensa bort vita, manliga jobbsökande med ”svenskklingande namn”, mäns våld mot kvinnor, könshat, misandri, genuscertifiering, pseudovetenskaper, att kvinnor är mindre för att män stjäl deras mat, att alla vita bär på en kollektiv skuld, att Israel är en ondskefull stat, att IS-terrorister egentligen bara behöver en ungdomsgård, att ”tysthetsnormen” på biblioteken är ett förtryck, att pojkars haveri i skolan skylls på dem själva (och ingenting görs för att komma till rätta med att bara tre av tio universitetsstudenter idag är unga män), att Sverige borde be invandrare om ursäkt, att det inte finns några svenskar men finns de så är de barbarer, att vi skall skända flaggan, vart skall man gå?

Vart skall man gå om inte till SD?

Idag låter Moderaternas ungdomsförbund likadant som Miljöpartiets, Folkpartiets eller Centerns. Annie Lööf delar Gudrun Schymans analys. Och så vidare. Det går inte att se någon skillnad på Vänsterpartiets, Socialdemokraternas eller Feministiskt initiativs radikalfeminism, intersektionella analys, kulturrelativism och identitetspolitik (jag hade en förhoppning om Kristdemokraterna och KDU, men det ser tyvärr ut att bli samma undallande positionering som tidigare).

Precis som bloggen Motpol skriver så riskerar denna absurda utveckling också att bli en självuppfyllande profetia. Att Sverige på sikt kan gå från att vara väldigt lite rasistiskt till att bli mycket mer rasistiskt. Men samtidigt – och det måste nästan tilläggas – vet människor idag inte ens vad som menas med rasistiskt.

Man kan ju i Sverige idag säga sig vara emot rasism på två olika sätt.

Man kan å ena sidan vara emot rasism.

Men man kan å andra sidan också säga sig vara emot rasism (och rent av kalla sig antirasist), med förbehållet att man lagt in en annan och ny betydelse i begreppet ”rasism”. Att rasism bara och enkom kan handla om vita människors förtryck av rasifierade. Att rasism gentemot vita därför inte kan existera. Innebörden av detta är också att det både enligt lagen och denna nya ”moral”, är fritt fram att ge sig på, basha, anmärka, håna, exkludera och diskriminera de som råkat födas med vit hudfärg (till för trettio år sedan praktiskt taget alla svenskar), just för deras hudfärgs skull. Denna form av rasism blir på nyspråk alltså antirasism.

Jag vet vad jag är. Jag är emot rasism. Punkt.

Migrationsinfarkten och sveriges väg mot att bli ett U-land

Jag pratade med en gammal vän som jobbar i finansvärlden häromdagen. Ett långt samtal, förtroligt men samtidigt allvarligt. Han berättade om den förestående ekonomiska kraschen, som kommer att drabba Sverige hårdare än någonsin. När den kommer, och den kommer (sannolikt inom 2-3 år), så finns inga verktyg kvar att använda. Räntan är redan nere på noll. Det kan mycket väl handla om ett fritt fall, inte minst när fastigheternas värde minskar med 50-70 procent över några dagar.

Svenskar inbillar sig att ekonomin är stark, att Sverige har klarat sig bra. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg verkade statsmannamässiga när de skröt om Sveriges finanser och Borg blev omslagspojke i genren Ordning och reda. Samtidigt avvecklades det svenska försvaret. Strategin verkar ha varit att se bra ut för stunden, att göra en bra “berättelse” av sig själv och den egna karriären, utan en tanke på framtiden för Sverige och sveriges medborgare. Att skjuta problemen på framtiden tycks ha blivit en svensk, politisk dygd. Att döpa om ansvarslöshet till ansvar och stå och låtsas framför TV-kamerorna.

I Sverige handlar det om så många systemkollapser, som nu ser ut att mötas i en framtida helveteskorsning, att det inte längre är möjligt att blunda. Och denna framtid ligger ändå inte längre fram än att vi kan skönja den vid horisonten. Skolan havererar, resultaten faller dramatiskt för varje år. Bostadsmarknaden är sjuk och bristen på boende har länge varit skriande. Belåningen för hushållen är monumental. Försvaret är nedlagt (i meningen att försvara Sverige), och syftar idag endast till att bli del av en berättelse om sveriges internationella insatser. Polisen misslyckas fullständigt med sitt uppdrag, vardagsbrottsligheten låter man passera och förundersökningar läggs numera ner som rutin (eftersom man “saknar resurser”). Polishögskolan erkänner nu dessutom att man systematiskt diskriminerar svenska män vid antagningarna. Rättsskandalerna avlöser varandra, även här inte sällan med en postmodernistisk, relativistisk och radikalfeministisk koppling. Rättssäkerheten gäller inte längre – och verkar inte ens ses som viktig när den ställs mot låtsasbegrepp som ”värdegrund” (vilken man kan med fylla med vad som helst). Journalistiken har sedan länge lämnat sitt samhällsuppdrag och den svenska journalistkåren fungerar idag som en PR-grupp för intersektionella vänsteridéer och nationalstatsavveckling. Propagandacentralen heter Public service, vars centrala uppdrag idag har blivit att förvränga bilden av verkligheten så att den passar in i ”rätt berättelse”.

Samtidigt växer kåkstäder fram. Tiggare från andra länder i varje gathörn är en del av det nya Sverige. Och islamistiska terrorgrupper finner sig till ro här, och växer med stormsteg, nästan i samma utsträckning som den organiserade brottsligheten med etniska förtecken exploderar i omfång.

Och med detta som utgångsläge har en liten politisk elit i samråd med journalistkårens samhällsomstörtande toppskikt – mot folkets vilja – bestämt sig för att Sverige skall öka sin flykting- och invandringsnivå från sönderslagna, icke-demokratiska och korrupta samhällen (som Somalia, Eritrea, Syrien och Irak), till närmast bibliska volymer. Så många människor har på så kort tid aldrig kommit till ett land med en så liten befolkning. En välfärdsstat. Det har aldrig hänt förut, på någon plats i världen eller i historien. Men det är alltså detta som denna politiker- och mediaelit nu har drivit igenom.

En avveckling av Sverige. På kort tid.

Och när den ekonomiska kraschen kommer så går samhället sönder, i takt med att kommuner och landsting går i konkurs och lägger ner. Det är då inbördeskriget kommer. När etniska, religiösa och kulturella konflikter blir så allvarliga att hela samhällsordningen raseras. När det handlar om flera hundratusentals migranter, snart miljoner, med icke-svensk etnisk identitet som står utan försörjning, då slår överlevnadsmekanismerna in. Då är det rädda sig den som räddas kan (genom klanen, genom släkten, genom det religiösa samfundet). Då kommer bara de svenskar som har pengar att klara sig. Detta är allvar, det är på riktigt och det kommer att hända.

Men även utan denna (kraschen), så räknar FN i nuläget med att Sverige inom bara femton (!) år kommer att vara det man tidigare kallade ett U-land.

Lotta Gröning från Expressen, som verkar ha vaknat upp, skriver på Det Goda Samhället för någon dag sedan att “år 2030 antas Sverige hamna jumbo på listan – plats 45 – efter länder som Costa Rica, Bulgarien, Libyen och åtta platser efter fattiga landet Mexico.”

Om femton år. När min dotter är vuxen.

Detta alltså enligt Human Development Index (HDI) som tas fram av FN.

Det här är vår framtid. Det här är det våra politiker gör mot oss och vårt land – och våra barns framtid. Men svenskarna fortsätter att rösta fram samma politiker igen och igen (även om SD nu växer med stormsteg), i detta förbluffande och kolossala självbedrägeri och i denna förnekelse.

Arma folk. Arma land. Det kommer att bli ofantligt kostsamt – om det ens är möjligt – att ställa detta till rätta.

Hatet goes full circle

Det som har hänt i Sverige med ”rättfärdighetskrafterna”, alltså de förment altruistiska krafter på framför allt vänsterkanterna (men de återfinns också bland liberaler då dessa inte sällan har köpt samma analys), som andas och lever av postmodernistiska konspirationsteorier och makthierarkiska låtsasteorier om kön, ras och sexuell läggning, är att de tillåtits växa och frodas helt okontrollerat och utan motstånd. När detta händer avstannar aldrig radikaliseringen. Man hamnar i en process där cirkeln såsmåningom sluts. Som i de flesta sekter är steget sedan inte långt till det oförblommerade vansinnet.

På så sätt har feminismen sedan länge lämnat tanken om jämställdhet. En riktig feminist vill mer än så. Det allra mest feministiska man kan göra är att börja se begreppet man som en fiende och något som måste besegras, kämpas ned och slutligen utrotas. Här finns inte plats för samverkan och tolerans. Målet är inte jämställdhet.

På samma sätt har den så kallade antirasismen radikaliserats och gått hela varvet. Med postkoloniala blickar och upplevelsen av ”den normerande vitheten” som fienden, är det mest antirasistiska man kan göra att bekämpa, besegra och trycka undan ”de vita kropparna”. Att se dessa kroppar som sin fiende. Målet är inte samexistens och tolerans.

Vi ser också samma radikalisering i hbtq-rörelsen. En riktig hbtq-aktivist vill mer än att leva i ett tolerant samhälle. Det räcker inte med att bara kunna vara en accepterad del av samhället. Nej, en riktig hbtq-aktivist kan bättre än så. Då behöver ”heteronormen” bekämpas, besegras och utplånas.

Och lägger man dessa slutna cirklar ovanpå varandra ser vi tydligt det som har blivit vår tids mest accepterade hatmodell. Hatet mot den vita, heterosexuella mannen. Det går inte en dag utan att det i alla våra större tidningar och mediaprodukter går att hitta misandri, manshat och negativa gliringar gentemot ”det vita” och detta med heteronormen.

Så sent som igår kunde vi i den trasproletariatförespråkande liberala debattören Fredrik Segerfeldts facebookflöde läsa: ”Framtidspartiet? Två vita medelålders män. Två fackpampar. Känns så 1900-tal.” Han kommenterar en bild på Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson under Socialdemokraternas kongress.

Nu är det känt att Segerfeldt avskyr Socialdemokratin lika mycket som han vill riva ner välfärdsstaten. Men det han alltså fäster sig vid är inte den destruktiva politiken, inkompetensen eller att S redan har sjunkit ihop till 24 procentenheter (som en direkt följd av att inte ta i invandringsfrågan). Nej, det är dessa ledares hudfärg, ålder och kön som är viktigt. För detta skall de hånas.

Att prata om det vita, det heterosexuella, det gubbiga och det medelålders i negativa ordalag är idag så vanligt att det närmast kan beskrivas som indoktrinering och hets. Men som vi vet, eftersom just denna människotyp (hur marginaliserad och fattig individen än är), har beskrivits som högst stående i den låtsastrappa som maktteorierna förkunnar, är det teoretiskt omöjligt för en sådan att vara utsatt för något alls. Ingen kan dömas för hets mot denna människotyp. Hur mycket man än hetsar, hatar och förespråkar våld och påhopp. Den vita, heterosexuella, medelålders mannen är en förtryckare. Aldrig utsatt. Aldrig i behov av omsorg.

Det är naturligtvis rasism, sexism och hat i sin allra mest raffinerade form. Men denna självklarhet har av rättfärdighetskrafterna förhandlats bort med hjälp av postmodernistiskt låtsasspråk.

————————

Jag har mestadels hållit mig borta från debatten om ”Kulturmannen”. Det hela är så infernaliskt dumt, men som så ofta, också en bra spegel som det här samhället kan ställa upp mot sig själv. Jag rekommenderar dock läsning av Jonas Thentes lysande artikel som på ett bra sätt sammanfattar min egen ståndpunkt.

”Det sorgliga är att denna sortens tokfeminism kräver en fiende för att hålla sig aktuell. Alla politiska system som saknar en konstruktiv kärna kräver, som vi vet, en fiende för att kunna andas. Det gäller även när de nyttjas som estetiska teorier.”

Miljöpartister och islamister

När extremisterna i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ med stöd av Socialdemokraterna i Stockholm lade ut sin plan för omhändertagande av återvändande massmördare och terrorister från Islamiska Staten – alltså de som frivilligt åkt ner till Mellanöstern för att våldta, mörda, skära huvudet av ”otrogna”, bränna människor levande, korsfästa barn och använda sig av sexslavar – genom att säkra bostäder, vård och ekonomisk försörjning åt dessa var det många som ställde sig frågan hur det är möjligt?

Ett av svaren står att finna i det som Per Gudmundsson nyligen skrev om på sin blogg. För några veckor sedan dog nämligen jihadisten och al Qaeda veteranen Said Arif i Syrien till följd av USA-ledda bombningar. Terroristen Said Arif har varit gift med (och har barn tillsammans med), den svenska miljöpartisten Anna Sundberg (Umm Anas).

Sundberg har också, som Gudmundsson redovisar, länge lobbat för mjukare lagstiftning när det gäller terrorbrott. Detta genom bland annat den islamistvurmande föreningen Charta 2008, där också Jonas Gardells bror Mattias Gardell sitter i styrelsen. Mattias Gardell, vars postkolonialt inlindade västvärldshat ofta får komma till tals i mysiga morgonsoffor i svenska Public service.

Detta är givetvis bara en liten skärva i den förklaringsmodell som besvarar hur detta är möjligt. Men vi ser mönstren och framför allt, vi ser effekterna. Hur radikalfeminister, miljöpartister, socialister och islamister sitter kring samma maktens bord i Sverige idag och skålar över kampen mot den västvärld de gemensamt hatar. Och stiftar lagar och genomför handlingsprogram – och ser till att generösa bidrag betalas ut till extremistiska organisationer.

Det är alltså ingen slump att det ser ut som det gör. Att Fi, MP, V och S lägger fram denna skrivelse i Stockholms stadshus. Det är heller ingen slump att Feministiskt initiativ håller tyst om patriarkalt förtryck inom de hederskulturer som genom massinvandringen nu slår rot i Sverige. Och i stället vänder sitt hat och sin ilska mot den svenska, vita så kallade cismannen.

I ljuset av denna insikt blir det inte lika obegripligt att förstå hur radikala, vita, svenska feminister, med namn som Anna, Pia eller Gudrun, gör gemensam sak med skäggiga islamister vars enda drivkraft i livet är att störta västvärldens demokratier.

Kittet som håller grupperna samman stavas hat. Och i Sverige har hatet blivit en drivkraft som genomsyrar hela samhället, så till den grad att till exempel sveriges vice statsminister kan hålla eldiga tal om att just vita, heterosexuella, svenska cismän inte ingår i begreppet människor.

Samma gräsliga och korrumperade människosyn kommer dagligen till tals genom medierna, framför allt Public service, och det kanske inte är så konstigt när det också är bekräftat att omkring 50 procent av alla anställda inom SR och SVT röstar på extremistpartiet MP (som nu i senaste Sentio får 5,5 procent av svenska väljare). Hat gentemot den vita, svenska, heterosexuella mannen, hat mot västvärlden, USA och inte minst Israel. Islamistapologetiska, ständiga referenser till massmördarna och terroristerna inom IS som “stridande” och andra beteckningar (t ex ”återvändare”), är ständigt förekommande och syftar till att legitimera det som de svenska journalisterna (tillsammans med islamisterna), uppenbarligen ser som en rättfärdig ”kamp”.

När socialisten Jonna Sima i senaste Debatt (SVT’s löjeväckande ursäkt för ett riktigt debattprogram), bemöter den sympatiska norska journalisten Sara Sørheim kring den råa sexismen och rasismen som nu riktas mot svenska heterosexuella män (som författaren Karl-Ove Knausgård också tagit upp), så är det med ett lysande självförtroende och glättig illvilja hon gör gällande att denna människotyp (svenska heterosexuella män), knappast är i behov av några ömmande känslor (underförstått att de ju är förtryckare).

Programmet är som vi vet ett dåligt skämt. Koreograferat och vinklat på ett sätt som närmast liknar Putins statskontrollerade TV. När man skall “debattera” ödesfrågor som yttrandefrihet, demokrati och till exempel detta senaste om Knausgårds allvarliga vittnesmål om Sverige som ett cyklopernas (de enögdas), land, används radikalfeministiska och självgoda socialister som Jonna Sima som experter och auktoriteter. Man slänger också in radikalfeministiska och extremnaiva ”liberaler” som Per Altenberg (FP), och mot dessa ställer man en kompetent borgerlig kulturdebattör, Lars Anders Johansson, som placeras i samma fålla som en SD-politiker och en kvinna som tycker att hon blir utsatt för hat från sina grannar för att de inte gillar hennes katt.

Det hela är smärtsamt, dumt och helt meningslöst. Men syftet är, som alltid, att propagera för den så kallade ”värdegrund” som extremistpartiet MP och andra vänsterkrafter lanserar på löpande band genom svenska medier. Det finns ingen åsiktskorridor, skall vi lära oss (av åsiktskorridorens grindvakter). Socialisten och radikalfeministen Jonna Sima utropar tillsammans med folkpartisten och radikalfeministen Per Altenberg att i Sverige kan man säga vadsomhelst. Minsann.

”Det är högt i tak för den som ligger ner”, säger Lars Anders Johansson, vilket jag tycker blev en bra sammanfattning för inte bara programmet men hela den svenska debatten.

Men yttrandefrihet, demokrati och sexistiskt hat är såklart inte lika viktigt som kvinnors kroppsbehåring eller vad som står på studentflakens banderoller. Huvuddelen av Debatt läggs i vanlig ordning snabbt på nonsens, idioti och låtsasfrågor. Men även här – som alltid – utifrån det radikalfeministiska perspektivet.

Andra debattörer har tidigare och vid flera tillfällen sagt att det saknas ord. Att det inte längre finns ord att beskriva den galenskap som har drabbat Sverige. Och jag håller med. Jag skulle önska att någon klev in på scenen och satte de ord som behövs på allt detta som händer.

Och återigen, allt detta hänger ihop. Programmet Debatt i svensk Public service, miljöpartisters kärleksaffärer med islamistiska terrorister, stockholms stads vänsterfeministiska vurm för ”återvändande” jihadister, den ständiga misandrin riktade mot svenska män i alla medier, skolans förfall, massinvandringen och naturligtvis SD’s rekordtillväxt.

Vi har politiker som är vårdslösa. Vi har politiker som inte vill sveriges bästa. Vi har politiker som är inkompetenta. Vi har politiker som inte har kontakt med verkligheten. Vi har politiker som styrs av vänsterextrema medier och twitterdrev. Vi har politiker som låtsas. Vi har politiker som saknar handlingsplaner. Vi har politiker som ljuger, luras, mörklägger och kallar demokrati för ”populism”. Vi har politiker som bedrar och behandlar det här landet och dess invånare med fördomar och förakt.

Men det håller på att ändras. Snabbt, alldeles för snabbt om någon frågar mig, men oundvikligt. Idag är Sverigedemokraterna uppe på närmare 20 procent (enligt Sentio, som alltid legat närmast de verkliga resultaten). Bara knappt fyra procentenheter från Socialdemokraterna. Som jag har skrivit tidigare, det är bara en tidsfråga innan SD är sveriges största parti. Hela det politiska landskapet håller på att förändras, i grunden. Och sjuklövern har ingen aning om vad som håller på att hända. Socialdemokraterna håller nu på att låtsas i kapp under sin kongress. Ett parti som snart bara är en parantes. Möjligen ett stödparti åt någon framtida regeringsbildning.

I denna ofattbara inkompetens när det gäller politisk ledning kommer Sverige inom kort att ”ta emot” minst en miljon nyanlända fattiga och mestadels outbildade människor från mellanöstern och östafrika. Utan bostäder. Utan möjligheter till jobb. En stor andel av dessa kommer att vara islamister eller islamistvänliga.

En miljon. Som snart kommer att bli två miljoner. I ett land med nio miljoner invånare.

Vi står inför en katastrof utan motstycke.

Också liberalerna vill sänka Sverige

Det råder nu inga som helst tvivel om att de destruktiva krafter som nu samverkar i Sverige, i den högsta politiska ledningen för de traditionella partierna och i journalistskrået och genom mediahusen, har som målsättning att avveckla Sverige och att rasera välfärdsstaten.

Det är många som fortfarande inte tror detta. Varför skulle de vilja det? Det är lätt att avfärda eftersom det förefaller så orimligt och obegripligt. Hellre då att tro på något gott och glatt. Man mår bättre då (och allt blir inte så dystert).

Jag har skrivit om det tidigare men det är så avgörande (för att förstå varför detta nu händer), att det är värt att upprepas. De liberala krafterna i Sverige (vars ”liberalism” säkert kan diskuteras), har i decennier avskytt socialdemokratin och det folkhem som man sett som en styggelse. Högsta prioritet för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har varit att på sikt rasera förutsättningarna för ett socialdemokratiskt Sverige. I samma anda – till vilket pris som helst – verkar Annie Lööf. Att bryta sönder folkhemmet inifrån och stöpa om arbetsmarknaden från grunden, med nya trasproletariat och extremt billig arbetskraft utan starka fackföreningar i ryggen, har länge varit en dröm. Att skapa en ny fattigdom, i vilken entreprenörer får det lättare (och billigare), att starta företag och utnyttja läget. Det är här massinvandringen kommer in.

Decemberöverenskommelsen visar det också tydligt. Tanken är att låta Socialdemokraterna, tillsammans med extremistpartiet MP och med ett tvingat stöd av kommunistiska V, göra så stor skada i Sverige att väljarna tvingas tillbaka till alliansen. Det är givetvis en förnuftsvidrig tanke (eftersom man inte verkar ha förstått vad SD’s framväxt handlar om), men det är också både vårdslöst och föraktfullt gentemot väljarna och det svenska folket. Men vad spelar det för roll? Tanken är ju att bryta sönder folkhemmet, och om man i regeringsställning inte kan slutföra arbetet, varför inte låta sossarna färdigställa grovjobbet istället?

Nu drivs ju den radikalfeministiska och postmodernistiskt anfrätta rödgröna röran i regeringen inte av viljan att avveckla folkhemmet, men resultatet av deras verklighetsfrämmande politik blir densamma, vilket de ”frihetsälskande” liberalerna vet.

Nu låter ju inte liberalerna öppet på det sätt som beskrivs ovan. Här gäller, som alltid i politiken, omskrivningar och retoriska grepp. Det gäller att få det man vill göra att låta på ett annat sätt än vad det innerst handlar om. Det handlar om att få ut sin ”berättelse”, som är gynnsam för den egna agendan. Att låtsas. Att ljuga. Att inte tala i klarspråk.

Men det finns säkert också liberaler som faktiskt inte förstår (eller kanske bryr sig om att vilja förstå), konsekvenserna av de ställningstaganden man faktiskt gör. Som, likt den identitetspolitiska vänstern, gillar att föra fram idéer och tankar, men som inte vill se eller lyssna till verkligheten. Kanske för att det kortsiktigt känns rätt (man känner sig som en god människa), och att det inte resulterar i allt för stora konflikter med meningsmotståndare (sånt är alltid jobbigt och man vill ju kunna må bra under fredagsmyset). Jag läser dagens SvD-ledare av Tove Lifvendahl och känner just denna oförmåga att vilja se verkligheten. När jag lyssnar på Fredrik Segerfeldts föreläsningar känner jag samma sak. Och detta är ändå intelligenta människor. Och smarta. Men jag kanske har fel. Kanske är detta är vara smart (vilket dessa personer är), något helt annat än intelligens.

Klart är iallafall att dessa krafter – de liberala (eller nyliberala som de ibland kallas), och den radikala identitetspolitiska vänstern – är i full gång med att slita sönder det här landet och förutsättningarna för våra barn att ens kunna leva ett drägligt liv här i framtiden.

Det går inte, jag upprepar det går inte, att låta miljoner mestadels outbildade människor från Mellanöstern och Östafrika, som kommer från trasiga klansamhällen utan demokratisk tradition, komma till ett litet välfärdsland med bara nio miljoner invånare, på kort tid och bara hoppas att det skall gå bra. Det fungerar inte så. Man kan inte göra så som politiska ledare för ett land. Man borde inte kunna göra det, men det är precis vad som händer.

Vi lever just nu i en övergångstid, en tid mellan det som var och det som komma skall. Vi lever i en parantes just nu. Allt vi tidigare kände till om våra liv, våra rättigheter och vår trygghet kommer att behöva omförhandlas. Alla trygghetssystem kommer att haverera, välfärden och det Sverige vi kände är snart ett minne blott.

Men det gräsliga är alltså att starka politiska krafter i Sverige nu – inte minst genom alliansens politik – eftersträvar just detta. Och jag tror inte att det egentligen beror på illvilja (cynism absolut men knappast illvilja). Det är bara en hårresande ideologisk naivitet i kombination med högmod och inkompetens som har gett oss dessa politiker som nu låtsas sitta i opposition.

När det gäller det socialistiska lägret känner jag åtminstone mer respekt. De vill störta samhället och riva ner allting (västvärlden är den stora fienden), men de står åtminstone för det. Kommunisterna, islamisterna och radikalfeministerna hatar alla den västvärld som de ser personifierad genom den vita, rationella, heterosexuella mannen. De stödjer varandra i hatpropagandan och de vet vad (upplysningen, rationellt tänkade), och vem (den vita CIS-mannen), man ser som fienden.

Kvar står vi, som traditionellt skulle klassa som mittenväljare. Humanister, rationellt tänkande kvinnor och män som är kritiska (och är beredda att ta strid), mot extremism. Som gillar det här landet och vill att våra barn skall ha det bättre eller åtminstone lika bra som oss själva. Som kommer från både vänster och höger och som lever i (och förstår), verkligheten.

Det går inte att låtsas längre. Det håller inte bedriva låtsasopposition. Det är slut med lögnerna, dumheterna och det verklighetsfrämmande babblet. Vi måste – vilket jag kommer att fortsätta att upprepa – byta ut dessa politiker som driver oss mot avgrunden. Vi måste stå upp för varandra, för det här landet, för våra barn och för det vi tror på.

Åsa Romson menar att massmord, slavhandel och korsfästningar är en ”verklighetsbeskrivning”

Jag och många andra har tidigare skrivit om vice statsminister Åsa Romson och hennes unika kombination av rungande inkompetens och unken människosyn. Nu lägger vi till ytterligare ett missgrepp till handlingarna. Handlingar som Romson – likt andra samtida makthavare som hanterat sina ämbeten med vårdslöshet – en dag kommer att behöva stå till svars för.

Toklandet la för några dagar sedan ut ett klipp när Romson i riksdagen ombeds svara på frågor om ”svenska” jihadister. Att se och lyssna till detta är både smärtsamt och förknippat med skam och uppgivenhet. Detta är alltså våra makthavare. Kaskader av svamlande nonsens i grötmyndiga tonarter och ryggradslösa, relativiserande meningslösheter radade på varandra i vad som skulle kunna vara (om inte talmannen avbrutit), en oändlig ström. Återigen, som om allt bara är på låtsas, och riksdagen en scen där man kan babbla på om vad som helst eftersom allt ändå bara är perspektiv och ”berättelser”. Vi känner igen det.

Klippet sprids nu brett och vitt och man kan bara hoppas att de människor som röstat på detta extremistiska idiotparti (MP), inser sitt ansvar. Räckte det inte med att anklaga vissa människotyper för allt ont i världen utifrån ras, sexuell läggning och kön – och därtill utpeka dem som icke-människor (Almedalen 2014), eller att jämföra flyktingbåtarnas förlisningar på Medelhavet med Auswitch (partiledardebatten i förra veckan), så kanske detta räcker?

Men det är alltså inte bara svammel och rappakalja. Någonstans i gröten kan vi ändå se konturerna av ett tankemönster. Ett tankemönster som i sig själv är avslöjande.

När det gäller Islamiska statens mordorgier, som består av (och detta måste upprepas, gång efter annan), halshuggningar, korsfästelser av barn, massmord av oskyldiga, att bränna levande fångar till döds, förslavande av kvinnor och barn i sexuella syften – en ren ondska som världen inte sett sedan nazismen – så handlar det för sveriges vice statsminister bara om ännu en ”berättelse”. Det är inte fakta, inte nödvändigtvis sant eller ens på riktigt.

Det finns en sekvens i klippet som tydligt visar – om man lyssnar noga – att det vice statsminister Romson faktiskt säger är att hon förstår att man kan bli upprörd över IS om man har tagit del av en sådan ”verklighetsbeskrivning”.

Det är alltså inte verkligheten Åsa Romson förhåller sig till när hon försvarar att Stockholm stad nu kommer att låta massmördare och islamistiska terrorister få gå före i bostadskön och ges gräddfil till arbetsmarknaden och försörjning. Nej, det är ”verklighetsbeskrivningen” hon förhåller sig till. Och då kan hon förstå att folk är upprörda, att det ser fel ut, att det kan uppfattas som stötande, att det ”blir fel”.

Det vi ser framför oss är själva personifieringen av den galenskap som drabbat Sverige på kors och tvärs. Och hon är alltså sveriges näst högsta politiska ledare.

Hade inte allt detta varit så fruktansvärt allvarligt – herregud, det handlar om massmord och ondska i närmast bibliska proportioner vid sidan av att det går ut på att avveckla och förinta det här landet – så hade det varit fruktansvärt roligt. Det är alltid komiskt att betrakta högmodiga människor som förlorat kontakten med verkligheten. Men som sagt, det finns ingen humor här.

Jag håller med M-politikern Hanif Bali i att de IS-terrorister och massmördare som anslutit sig från svenskt territorium (jag kallar inte dessa människor för svenskar), borde klassas som landsförrädare. De har inte bara åsikter (sådana måste alltid tillåtas), om att förinta västvärlden (där Sverige ingår), och avrätta alla kafirer (otrogna icke-muslimer). De har gått till handling (och är nu världens rikaste terroristorganisation).

Visst är de landsförrädare – vid sidan av att vara brottslingar genom den bestialiska kriminalitet de hyllar. De borde naturligtvis aldrig tillåtas att återvända, oavsett om de bara har svenskt medborgarskap. De har förverkat sin rätt att uppehålla sig här och måste lämnas därhän, oavsett om detta resulterar i statslöshet. Men jag vill gå längre. Jag påstår att de politiker som försvarar dessa landsförrädare också är förrädare.

De är också ansvariga och måste en dag stå till svars.

———————

Samtidigt håller de ”borgerliga” ungdomsförbunden på att gräva de numera välkända postmarxistiska och identitetspolitiska gravarna åt moderpartierna. Väl så. Men det är ändå inte utan att man häpnar. Kanske handlar det om trojanska hästar som infiltrerat dessa partier (ingenting skiljer Vänsterpartiet eller Miljöpartiet (eller Fi för den delen), från Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna när det gäller värderingar och idéfrågor annat än de rent skattetekniska), kanske handlar det om brist på bildning, kunskap och kompetens. Jag vet inte.

Men att läsa detta utspel från Moderaternas ungdomsförbund i sitt försvar av månggifte är ändå häpnadsväckande:

“Många har förfasat sig över att vi stöder antalsneutrala äktenskap eller månggifte som många benämner det. Vi säger till dem att lyfta blicken över sina egna småborgerliga preferenser, eftersom politik handlar om att vilja förändra samhället på ett principiellt plan…//.

Att förändra samhället på ett principiellt plan.

Fundera över den en stund, ni som trodde att alliansen existerade som ett alternativ till de socialistiska partierna.

Skillnaden mellan de så kallade borgerliga partierna och den rödgrönrosa röran är marginell. Därav Decemberöverenskommelsen. Man har olika åsikter när det gäller en del ekonomiska synsätt och regelverk, men när det gäller den kvävande ”värdegrundsdemokratin” och visioner och idéer så delar man tankegods (det postmarxistiska, identitetspolitiska och kulturrelativistiska). Samhället ska förändras, stöpas om, ja, störtas om det så behövs, för att därefter resa sig igen på helt nya ”principiella” grunder.

Bevare oss.

Är det någon som är förvånad över att allt fler håller med om att Sverigedemokraterna är sveriges enda oppositionsparti?

Hårresande giftbomber i åsiktskorridoren

Ur den eländiga soppa av destruktiva föreställningar, trasiga humanitära kompasser och ideologiskt moras som har blivit den svenska politiska, mediala och kulturella samtidens kännetecken, bubblar det nu dagligen upp nya hårresande giftbomber. Det kokar och sjuder och klimatet blir mer och mer hälsovådligt för varje dag som går.

Ingredienserna är de vanliga men några har muterat. Radikalfeminism och manshat. Antisemitism och hat mot västvärlden och de vita, västerländska männen. Förakt för kunskap. Förakt för historien, traditionerna och nationalstaten. Förakt för det svenska och tanken att det skulle finnas svenskar. Ett omförhandlat demokratibegrepp (där folkets åsikter nu föraktfullt kallas ”populistiskt”). Förakt för normer och ”CIS-normativitet”. Anklagelseakter om fascism och nazism och kvinnohat (eller varför inte pedofili), mot de som vågar tänka utanför åsiktskorridoren. Feghet, undfallenhet och nyspråk (där man ger ord nya innebörder lite som det passar). Postmodernistisk vetenskapsfientlighet och kultur- och värderelativistiskt flummeri. Postmarxism, revolutionsromantik, historierevisionism. Förakt för kristna värderingar och inställsamhet gentemot islamism. Antibildningsideal, misandri, rasbiologisk fokus, antihumanism. Hat, fördomar, fulspel, naivitet, misstänkliggöranden och offentliga svinaktigheter. Statligt finansierad rasprofilering. Indoktrinering och propaganda genom statliga medier. Låtsasjournalistik. Låtsasopposition. Låtsasparlamentarism.

Man kan lätt få andnöd. Allt detta är också en del av samma giftsoppa. Det ena hänger samman med det andra som går att koppla ihop med det nästa och så vidare. Alla dessa händelser som nu når oss är inte isolerade (även om det ibland kan se så ut). Vad vi ser är ett fundament som håller på att ge vika. Stålbalkar som böjer sig. En välfärdsstat på väg att rämna. Det är allvarligt, minst sagt.

När Stockholms stad nu i ledning av radikalfeminister, vänsterextremister och vilsna socialdemokrater bestämt sig för att ge särskilda sociala fördelar, som bostad, jobb och försörjningsstöd, till återvändande massmördare och terrorister – jihadister som anslutit sig till vad som kan komma att bli (om det inte redan är), världshistoriens blodtörstigaste och brutalaste mördarsekt Islamiska Staten, ja, då förstår man precis hur kontaminerad denna giftsoppa av villfarelser är. Och hur farlig den oförlåtliga naiviteten blir när den rörs samman med villfarelserna.

När sedan radikalfeministiska Dagens Nyheter försvarar beslutet på ledarplats, då blir även det svenska journalistiska moraset än tydligare. Peter Wolodarski och ledarredaktionen har rent av mage att kalla dessa islamistiska massmördare för ”återvändare”. Det är motbjudande.

Vita män borde inte finnas

Det biologistiska och manshatande i den svenska feminismen manifesterar sig varje dag, i alla medier och genom alla kanaler, det handlar om vad man numera kallar för ”skåpmatsmisandri” eller helt enkelt vardagshat. Och detta är viktigt för feminismen eftersom fiendeskapet och hatet riktat gentemot svenska män är dess kärna och behöver spridas kontinuerligt i arbetet med att få in nytt blod i sekten.

I dagens Aftonbladet hittar vi en artikel med rubriken ”Ny forskarstudie: Varför finns ens män?”, och i ingressen följande frågeställning:

” – Varför ska en art slösa all den energin på söner, säger forskaren Matt Gage”.

Det handlar alltså återigen om så kallade ”forskare”, alltså radikalfeministiska sektmedlemmar som tagit sig in på universitet och högskolor och genom kontakter med andra sektmedlemmar lyckats ordna mängder av bidrag för att bedriva studier i ambitionen att sprida hat och rättfärdigande av synen att vissa människotyper är underlägsna andra (och därför inte förtjänar att existera).

Detta är den svenska feminismen som talar till oss genom Aftonbladet. Men det kunde lika gärna varit vilken som helst annan artikel eller ”rapportering” eller ”forskning” (som kunde presenteras i SVT’s ”Vetenskapens värld”), i svenska medier.

Synen att män är så underlägsna som art, som ras, som ”biologisk olycka”, är så utbredd i Sverige att ingen ens rycker på ögonbrynen längre. Att sedan tusentals unga pojkar begår självmord varje år (fyra gånger fler jämfört med flickor), i sitt sökande efter identitet och mening gör ju då ingenting. I en feministiskt kontext är ju detta bara en seger, någonting bra för samhället (även om det hade varit smidigare att bara abortera fostren).

Kanske är det också därför som vår feministiska regering nu bestämt sig för att sätta in kraftåtgärder för unga tjejers hälsa och inte nämner ett ord om de dumma pojkarnas benägenhet att ta sina liv.

—————————

En del verkar inte förstå varför svenska Public service och andra nu verkar vara så upprörda över att företaget Jula har haft frågor i sina anställningsformulär om den sökande är ”vit, svart eller har en blandras”? Indignerade, upprörda och rättfärdiga har vänstermedia och journalisternas twitterkloak fördömt detta tilltag av Jula.

Ja, eftersom de själva – Public service för att nämna en aktör – aktivt jobbar med rasprofilering i sina egna ansökningsprocesser (och avser att öka denna aktivitet framöver).

Låt mig då försöka bidra med en förklaring.

Skillnaden är – och detta är avgörande – att rasprofileringen när det gäller ”Rättviseförmedlingen” och Public service är att utestänga vita, svenska, heterosexuella män. Det gör man genom att i appen helt enkelt sortera bort sådana i ansökningsprocesserna. Även män (dock inte kvinnor), med svenskklingande namn sorteras bort.

Bortsorteringen sker här alltså på ett sådant sätt att det inte ”syns” att vita män har sorterats bort.

I Julas frågeformulär frågas det om ras, alltså om någon är till exempel vit. Det är givetvis oacceptabelt eftersom det synliggör att det finns – skulle kunna finnas – en ansökande som definerar sig själv som vit.

Själva poängen med rasprofileringen som nu genomförs i statliga myndigheter går nämligen ut på att enbart ”lyfta fram” människor som inte är svenska, vita, heterosexuella män. I denna kontext blir det ju då också felaktigt att en sådan människotyp ens kan komma på tal att svara på frågor om sin egen rastillhörighet.

Det finns mycket mer att säga om denna sjuka och livsfarliga utveckling men jag förmår knappt ta i det.

Ett land som genom en relativt lite grupp i politiker- och mediaeliten har bestämt sig för att bedriva krig gentemot inte bara den egna befolkningen i allmänhet men gentemot den del av den inhemska befolkningen som biologiskt utmärker sig som just svenska, vita pojkar.

Jag måste ta till ett kraftord och ja, jo, det är vidrigt.

Hur svenska mödrar och föräldrar till dessa pojkar – som skulle ha blivit en del av det här landets framtid – kan låta detta hända är för mig fullkomligt ofattbart.

Svenskar förtjänar bättre, ”svenskklingande” namn eller inte

Det är uppenbart nu att vid sidan av pärlbandet av svikna vallöften, håller den svaga rödgröna minoritetsregeringen (som svenska folket inte röstade fram), eller bolibomparegeringen som en del med fog kallar den (även om jag personligen tycker att bolibombaprogramledarna – även Alice Bah Kuhnke – har visat på större kompetens än regeringen givet programmets målgrupp små barn), för fullt på att förbereda sig för stora socialistiska och identitetspolitiskt framdrivna ingrepp och förändringar i samhället. De små extrema vänsterpartierna MP och V, som alltså i nuläget har mindre än häften av folkstödet tillsammans jämfört med SD, håller i taktpinnen.

Morgan Johanssons språkbruk, att ”upplösa” börsnoterade företag som inte uppfyller det statliga kravet på 40 procent kvinnor i styrelsen, vittnar både om synen på företagande och hur fundamental radikalfeminismen är i denna regering. Och även om pudeln kom snabbare än nya ”skräckbilder” hade formats i Åsa Romsons huvud, så är utspelet talande. Vad som helst kan hända i denna regering. Vilka tokförslag som helst kan läggas fram. Alliansen har ändå lovat att släppa igenom dem. För Sverige är det naturligtvis förödande.

Samtidigt rasar stödet för Socialdemokraterna (är nu nere på Juholt-nivåer) och utvecklingen ser ungefär likadan ut som även jag förutspådde. Det finns bara en vinnare och det går snabbt nu. Sannolikt är Sverigedemokraterna sveriges största parti redan till hösten. Den dag SD går om S i opinionsinstitutens mätningar närmar sig, kanske rör det sig i nuläget bara om drygt 5 procentenheters skillnad. Men kommer det att göra någon skillnad? Sannolikt inte. Ett tänkbart scenario är att Löfven, Jämtin och de andra bara fortsätter att kalla svenska väljare för fascister, tills de hamnar på 10 – 15 procent, mestadels uppburna av 60-plussare.

Adjö.

————————

Att sveriges vice statsminister jämför flyktingbåtar i Medelhavet med Auschwitz vet vi redan. Den relativistiska osmakligheten i hela sin prakt. Och att hon förklarar det hela med att ” – Jag var arg och upprörd och hade skräckbilder i huvudet. Men den liknelsen var inte på sin plats. Det var inte planerat utan med alldeles för lite tankearbete bakom.” gör ju knappast saken bättre. Åsa Romson har ju också tidigare öppet gjort skillnad på vita, heterosexuella män och människor. Kanske handlar det om ett förberedelsearbete att inför FN försöka få gruppen vita, heterosexualla män att inte ingå i skyddet när det gäller ”mänskliga rättigheter”. Jo, det kommer sannolikt inte att fungera, men MP kan ju ”ligga i framkant” och försöka införa det på hemmaplan först? Arbetet verkar vara i full gång. Det är inte särskilt långsökt att se och förstå Romsons tankefigur de Vita Männens skuld till både Auschwitz och allting annat hemskt som drabbat mänskilgheten. Det är givetvis lättköpt och populistiskt. Men också rasistiskt och sexistiskt.

Om detta med det i Sverige växande och institutionaliserade hatet gentemot den vita mannen, alltså de svenskar som råkade födas här som pojkar och som hoppades på en framtid här, skriver idag Adam Cweijman insiktsfullt i Göteborgs-Posten (en tidning som jag i dagsläget rekommenderar fler att prenumenera på):

”I de pressetiska reglerna sägs att etnicitet inte ska skrivas ut, om det saknar betydelse för sammanhanget. Lek med tanken att etnicitet skrevs ut i reportage om brott begångna av utrikes födda män och att ett strukturellt mönster hittades hos dessa. Otänkbart, och orimligt, samtidigt letas mönster och strukturer bland vita män konstant. Överbetoningen av hudfärg och etnicitet har ökat lavinartat på senare år, men bara när det passar.

En enkel mediesökning visar att det i Sveriges sedan två-tre år tillbaka i tiden formligen har exploderat av artiklar, inlägg och reportage om just vithet. Den vite mannen är förtryckaren och den icke-vita kroppen är koloniserad, utsatt och ständigt kränkt.

Världsbilden som ligger till grund för fixeringen vid den vite mannen är att västvärlden är roten till all ondska i världen. Uttrycken för detta är imperialism, kapitalism och rasism. Dessa tre ondskor är också enligt denna världsbild starkt sammankopplade och beroende av varandra, de förkroppsligas samtidigt av den vite mannen.”

Att Cweijman ens tar upp detta med ”pressetiska regler” förvånar mig samtidigt. Han om någon borde veta att svensk journalistik sedan länge övergett dessa så kallade regler. Idag handlar det om agendor, propaganda och indoktrinering. Och när den vita mannen av journalisterna (och politikerna), har identifierats som fienden, då är det denna kamp som är överordnad för svenska så kallade journalister.

Vi har en kulturminister i denna regering vars tydliga mål är att hindra svenska, vita, heterosexuella män från att göra karriär, eller som det heter ”ta plats”. Det är också den enda ”kompetens” när det gäller idéer som hon verkar besitta. Annars är det mest ”ollande”, flabb och Paradise Hotel som är grejen för denna inkvoterade representant för ”ett mångkulturellt Sverige”.

Jag hade ett samtal med en vän så sent som igår om denna nya app som alltså staten betalt över 3 miljoner kronor för (till ”Rättviseförmedlingen”) och som nu är på väg att börja användas av till exempel statliga Public service. ”Snoppräknaren” som den lite lustigt har kallats av journalister på SVT.

”Det känns ju jätteroligt”, sa min vän ironiskt, om att staten nu implementerar digitala verktyg som aktivt väljer bort personer som honom själv när det gäller jobb och karriär, baserat på hans hudfärg, kön, religiösa tillhörighet och ”svenskklingande” namn.

Ja, visst är det roligt. Sexism, rasism och fördomar i sin allra renaste form, helt och hållet bekostat och uppmuntrat av den svenska staten. Vi tacker för det (jag tror att de flesta förstår att detta också är ironi).

En annan vän, som är professor i matematik och vars analyser jag ofta har stor respekt för, menade att allt detta kommer att upphöra. Att svenska folket är rationellt och inte kommer att låta det gå för långt. Att vi nog överreagerar. Problemet är att min vän bara har bott i Sverige i fem år och inte har några tidigare kopplingar med Sverige. Även om jag så gärna vill suga upp allt jag kan av denna optimism så kan jag inte hjälpa att det samtidigt är uppenbart att min vän inte förstår särskilt mycket alls av den tradition av konsensus och förlitande på staten som det svenska folket – i motsats till många andra folk – växt upp med. Hur detta nu blir förödande i relation till den snabba utvecklingen.

————————

Apropos växande väljarstöd till SD. Den dramatiskt växande och osmakliga ”asylindustrin” i Sverige är nu i full gång. Alla vet ju redan att entreprenörer från musik- och underhållningsindustrin har gett sig in för att tjäna grova pengar på att ”avsvenska” sveriges landsbygd. Det finns enorma pengar att tjäna. Politiker från både vänster och höger är också i full gång med att gräva guld. För 25-åriga ensamkommande flyktingbarn kan man tjäna tusentals kronor per person och vecka. Alla hus kan användas, och råkar de bo folk där innan så gäller det att få ut dem så snabbt det går. Det är ju ofta äldre personer med svenskklingande namn som finns på dessa adresser vilket gör det lättare att gå fram hårt.

Allt annat vore ju rasistiskt. Dessutom är det ju roligt att få igång ”vinstdrivande företag” ute i orterna, eller hur? Från Värmlands Folkblad:

”Under fredagen fick de boende på Millmark center i Sörmark utanför Torsby besök av den nye ägaren till fastigheten, med sig hade han en kollega och ett uppsägningskontrakt. De boende fick veta att det fanns planer på att göra om fastigheten till ett asylboende och att de helst skulle flytta om en månad. // Evy Hellqvist, 70 år, är en av dem som bor på Millmark center och som förväntas flytta för att det ska bli ett asylboende där istället.

– De sparkar ut hyresgästerna, och de gör det väldigt fort. De säger att vi får någon slags ersättning om vi flyttar inom en månad.

Evy har bott på Millmark sedan 2009 och har ingen önskan att flytta.

– Jag har inte så lätt att flytta på mig och jag trivs här. Jag har anlagt en liten trädgård som jag sköter om och kan inte tänka mig att bo i en lägenhet där jag inte har något att göra.

Sammanlagt är det ett tiotal personer som berörs av uppsägningen. I samma lokaler har Migrationsverket gett tilldelning för 144 platser för asylsökande.”

Kanske skrev Värmlands Folkblad ens om detta just för att Evy Hellqvist – vars öde jag både känner starkt för och bryr mig om – är både kvinna och gammal? Jag undrar samtidigt om ens en stavelse hade skrivits om husets hyresgäster bara hade varit vita, svenska, heterosexuella, äldre män?

Skall sådana inte bara maka på sig. Dö helt enkelt? Jovisst, de byggde det här landet, men nu spottar vi på dem.

Spotta på landsbygden. Spotta på de äckliga gamla, vita CIS-männen. Spotta på Sverige.

Avveckla Sverige, som Birgitta Ohlsson (FP) skrev i Expressen.

 

Jag säger nej. Vi förtjänar bättre än så.