Monthly Archives: juni 2015

”Vart skall man gå om inte till SD?”

Att välfärden i Sverige går mot sitt slut vet alla seriösa debattörer och politiskt intresserade idag. De andra i media- och politikereliten, de som driver den agendasättande journalistiken och lägger ut politiska dimridåer (vid sidan av det numera rutinmässiga mörkandet, skarvandet och ljugandet), vet det sannolikt också (åtminstone de mindre obegåvade). Men man fortsätter ändå driva den inslagna vägen. Kostnaden i prestige är för hög och risken att utsättas för twittermobbar och vänstermedias drev är för stor. Den egna bekvämligheten blir viktigare än sveriges framtid.

När Sverigedemokraterna i flera år har drivit just frågan om välfärdens nedmontering som en följd av massinvandringen och det nu, precis som med det organiserade tiggeriet, visar sig att de haft rätt, så smärtar det helt enkelt för mycket att ge dem detta rätt. Då väljer politikerna och journalisterna istället att låtsas kring en annan påhittad verklighet. Efter all smutskastning, demonisering, utfrysning och negativ särbehandling kan man bara inte medge att de haft rätt hela tiden.

Problemet är naturligtvis att väljarna och medborgarna – med säkert 20 – 30.000 i månaden – ändå ser och förstår hur oundviklig denna utveckling är. En del har dessutom redan börjat känna av det, med mindre resurser och pengar till skola, vård och omsorg. Ännu lever många i inbillade förvillelser, och har kanske efter ett helt liv i Sverige helt enkelt mycket svårt att tro på att det kan vara så illa som det faktiskt är. Hellre då att ännu lita på Public service, att lita på politikernas floskler och myndigheternas pepprade och falska rapporter. För inte kan väl alla dessa högt uppsatta personer och institutioner fara med osanning? Inte ljuger väl journalisterna för oss, på ledarplats i den tidning vi köpt genom hela livet?

Uppvaknandet är svårt, smärtsamt och har också ett pris. Men det sker nu runtomkring i hela Sverige. På varje arbetsplats, runt varje fikabord, kring varje middagsbord. Och när de som vaknat upp tittar sig omkring finns ingen annanstans att gå än till SD. Därför kommer – och jag skulle vara beredd att satsa pengar på detta – Sverigedemokraterna att vara större än både Moderaterna och Socialdemokraterna innan 2015 är slut. Och får vi många fler våldsamheter, mord, skjutningar, tiggarströmmar, gängbildingar, upplopp eller om ett terrordåd skulle ske här i Sverige, så kommer det att gå ännu snabbare.

Detta blir följden av den monumentala ansvarslöshet, aningslöshet och inkompetens som driver både Alliansens och det rödgröna blockets politik och antidemokratiska överenskommelser för att hålla SD (och alla frågor de driver), borta från inflytande. Det bisarra i sammanhanget är också att genom dessa år av förnekelse – och med den parallella identitetspolitiska frammarchen i de gamla partierna – så hinner SD både mogna och etablera sig som ett allt mer trovärdigt alternativ. När man börjat trötta på allt manshat och den allt sjukare radikalfeminismen? Vart går man om inte till SD? När man börjat trötta på all rasifieringshets och den uppenbart rasistiska så kallade antirasismen? Vart går man om inte till SD? När man börjat tröttna på att dag ut och dag in läsa om eller se på tv (i långa reportage, på bästa sändningstid och som högprioriterade inslag), om mensfestivaler, midsommarfittor, osunda heteronormer, ”vita blickar”, ”manliga blickar”, ”vita, manliga, heteroblickar”, kulturell appropriering, Public service som skall rensa bort vita, manliga jobbsökande med ”svenskklingande namn”, mäns våld mot kvinnor, könshat, misandri, genuscertifiering, pseudovetenskaper, att kvinnor är mindre för att män stjäl deras mat, att alla vita bär på en kollektiv skuld, att Israel är en ondskefull stat, att IS-terrorister egentligen bara behöver en ungdomsgård, att ”tysthetsnormen” på biblioteken är ett förtryck, att pojkars haveri i skolan skylls på dem själva (och ingenting görs för att komma till rätta med att bara tre av tio universitetsstudenter idag är unga män), att Sverige borde be invandrare om ursäkt, att det inte finns några svenskar men finns de så är de barbarer, att vi skall skända flaggan, vart skall man gå?

Vart skall man gå om inte till SD?

Idag låter Moderaternas ungdomsförbund likadant som Miljöpartiets, Folkpartiets eller Centerns. Annie Lööf delar Gudrun Schymans analys. Och så vidare. Det går inte att se någon skillnad på Vänsterpartiets, Socialdemokraternas eller Feministiskt initiativs radikalfeminism, intersektionella analys, kulturrelativism och identitetspolitik (jag hade en förhoppning om Kristdemokraterna och KDU, men det ser tyvärr ut att bli samma undallande positionering som tidigare).

Precis som bloggen Motpol skriver så riskerar denna absurda utveckling också att bli en självuppfyllande profetia. Att Sverige på sikt kan gå från att vara väldigt lite rasistiskt till att bli mycket mer rasistiskt. Men samtidigt – och det måste nästan tilläggas – vet människor idag inte ens vad som menas med rasistiskt.

Man kan ju i Sverige idag säga sig vara emot rasism på två olika sätt.

Man kan å ena sidan vara emot rasism.

Men man kan å andra sidan också säga sig vara emot rasism (och rent av kalla sig antirasist), med förbehållet att man lagt in en annan och ny betydelse i begreppet ”rasism”. Att rasism bara och enkom kan handla om vita människors förtryck av rasifierade. Att rasism gentemot vita därför inte kan existera. Innebörden av detta är också att det både enligt lagen och denna nya ”moral”, är fritt fram att ge sig på, basha, anmärka, håna, exkludera och diskriminera de som råkat födas med vit hudfärg (till för trettio år sedan praktiskt taget alla svenskar), just för deras hudfärgs skull. Denna form av rasism blir på nyspråk alltså antirasism.

Jag vet vad jag är. Jag är emot rasism. Punkt.

Annonser

30 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Migrationsinfarkten och sveriges väg mot att bli ett U-land

Jag pratade med en gammal vän som jobbar i finansvärlden häromdagen. Ett långt samtal, förtroligt men samtidigt allvarligt. Han berättade om den förestående ekonomiska kraschen, som kommer att drabba Sverige hårdare än någonsin. När den kommer, och den kommer (sannolikt inom 2-3 år), så finns inga verktyg kvar att använda. Räntan är redan nere på noll. Det kan mycket väl handla om ett fritt fall, inte minst när fastigheternas värde minskar med 50-70 procent över några dagar.

Svenskar inbillar sig att ekonomin är stark, att Sverige har klarat sig bra. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg verkade statsmannamässiga när de skröt om Sveriges finanser och Borg blev omslagspojke i genren Ordning och reda. Samtidigt avvecklades det svenska försvaret. Strategin verkar ha varit att se bra ut för stunden, att göra en bra “berättelse” av sig själv och den egna karriären, utan en tanke på framtiden för Sverige och sveriges medborgare. Att skjuta problemen på framtiden tycks ha blivit en svensk, politisk dygd. Att döpa om ansvarslöshet till ansvar och stå och låtsas framför TV-kamerorna.

I Sverige handlar det om så många systemkollapser, som nu ser ut att mötas i en framtida helveteskorsning, att det inte längre är möjligt att blunda. Och denna framtid ligger ändå inte längre fram än att vi kan skönja den vid horisonten. Skolan havererar, resultaten faller dramatiskt för varje år. Bostadsmarknaden är sjuk och bristen på boende har länge varit skriande. Belåningen för hushållen är monumental. Försvaret är nedlagt (i meningen att försvara Sverige), och syftar idag endast till att bli del av en berättelse om sveriges internationella insatser. Polisen misslyckas fullständigt med sitt uppdrag, vardagsbrottsligheten låter man passera och förundersökningar läggs numera ner som rutin (eftersom man “saknar resurser”). Polishögskolan erkänner nu dessutom att man systematiskt diskriminerar svenska män vid antagningarna. Rättsskandalerna avlöser varandra, även här inte sällan med en postmodernistisk, relativistisk och radikalfeministisk koppling. Rättssäkerheten gäller inte längre – och verkar inte ens ses som viktig när den ställs mot låtsasbegrepp som ”värdegrund” (vilken man kan med fylla med vad som helst). Journalistiken har sedan länge lämnat sitt samhällsuppdrag och den svenska journalistkåren fungerar idag som en PR-grupp för intersektionella vänsteridéer och nationalstatsavveckling. Propagandacentralen heter Public service, vars centrala uppdrag idag har blivit att förvränga bilden av verkligheten så att den passar in i ”rätt berättelse”.

Samtidigt växer kåkstäder fram. Tiggare från andra länder i varje gathörn är en del av det nya Sverige. Och islamistiska terrorgrupper finner sig till ro här, och växer med stormsteg, nästan i samma utsträckning som den organiserade brottsligheten med etniska förtecken exploderar i omfång.

Och med detta som utgångsläge har en liten politisk elit i samråd med journalistkårens samhällsomstörtande toppskikt – mot folkets vilja – bestämt sig för att Sverige skall öka sin flykting- och invandringsnivå från sönderslagna, icke-demokratiska och korrupta samhällen (som Somalia, Eritrea, Syrien och Irak), till närmast bibliska volymer. Så många människor har på så kort tid aldrig kommit till ett land med en så liten befolkning. En välfärdsstat. Det har aldrig hänt förut, på någon plats i världen eller i historien. Men det är alltså detta som denna politiker- och mediaelit nu har drivit igenom.

En avveckling av Sverige. På kort tid.

Och när den ekonomiska kraschen kommer så går samhället sönder, i takt med att kommuner och landsting går i konkurs och lägger ner. Det är då inbördeskriget kommer. När etniska, religiösa och kulturella konflikter blir så allvarliga att hela samhällsordningen raseras. När det handlar om flera hundratusentals migranter, snart miljoner, med icke-svensk etnisk identitet som står utan försörjning, då slår överlevnadsmekanismerna in. Då är det rädda sig den som räddas kan (genom klanen, genom släkten, genom det religiösa samfundet). Då kommer bara de svenskar som har pengar att klara sig. Detta är allvar, det är på riktigt och det kommer att hända.

Men även utan denna (kraschen), så räknar FN i nuläget med att Sverige inom bara femton (!) år kommer att vara det man tidigare kallade ett U-land.

Lotta Gröning från Expressen, som verkar ha vaknat upp, skriver på Det Goda Samhället för någon dag sedan att “år 2030 antas Sverige hamna jumbo på listan – plats 45 – efter länder som Costa Rica, Bulgarien, Libyen och åtta platser efter fattiga landet Mexico.”

Om femton år. När min dotter är vuxen.

Detta alltså enligt Human Development Index (HDI) som tas fram av FN.

Det här är vår framtid. Det här är det våra politiker gör mot oss och vårt land – och våra barns framtid. Men svenskarna fortsätter att rösta fram samma politiker igen och igen (även om SD nu växer med stormsteg), i detta förbluffande och kolossala självbedrägeri och i denna förnekelse.

Arma folk. Arma land. Det kommer att bli ofantligt kostsamt – om det ens är möjligt – att ställa detta till rätta.

14 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Hatet goes full circle

Det som har hänt i Sverige med ”rättfärdighetskrafterna”, alltså de förment altruistiska krafter på framför allt vänsterkanterna (men de återfinns också bland liberaler då dessa inte sällan har köpt samma analys), som andas och lever av postmodernistiska konspirationsteorier och makthierarkiska låtsasteorier om kön, ras och sexuell läggning, är att de tillåtits växa och frodas helt okontrollerat och utan motstånd. När detta händer avstannar aldrig radikaliseringen. Man hamnar i en process där cirkeln såsmåningom sluts. Som i de flesta sekter är steget sedan inte långt till det oförblommerade vansinnet.

På så sätt har feminismen sedan länge lämnat tanken om jämställdhet. En riktig feminist vill mer än så. Det allra mest feministiska man kan göra är att börja se begreppet man som en fiende och något som måste besegras, kämpas ned och slutligen utrotas. Här finns inte plats för samverkan och tolerans. Målet är inte jämställdhet.

På samma sätt har den så kallade antirasismen radikaliserats och gått hela varvet. Med postkoloniala blickar och upplevelsen av ”den normerande vitheten” som fienden, är det mest antirasistiska man kan göra att bekämpa, besegra och trycka undan ”de vita kropparna”. Att se dessa kroppar som sin fiende. Målet är inte samexistens och tolerans.

Vi ser också samma radikalisering i hbtq-rörelsen. En riktig hbtq-aktivist vill mer än att leva i ett tolerant samhälle. Det räcker inte med att bara kunna vara en accepterad del av samhället. Nej, en riktig hbtq-aktivist kan bättre än så. Då behöver ”heteronormen” bekämpas, besegras och utplånas.

Och lägger man dessa slutna cirklar ovanpå varandra ser vi tydligt det som har blivit vår tids mest accepterade hatmodell. Hatet mot den vita, heterosexuella mannen. Det går inte en dag utan att det i alla våra större tidningar och mediaprodukter går att hitta misandri, manshat och negativa gliringar gentemot ”det vita” och detta med heteronormen.

Så sent som igår kunde vi i den trasproletariatförespråkande liberala debattören Fredrik Segerfeldts facebookflöde läsa: ”Framtidspartiet? Två vita medelålders män. Två fackpampar. Känns så 1900-tal.” Han kommenterar en bild på Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson under Socialdemokraternas kongress.

Nu är det känt att Segerfeldt avskyr Socialdemokratin lika mycket som han vill riva ner välfärdsstaten. Men det han alltså fäster sig vid är inte den destruktiva politiken, inkompetensen eller att S redan har sjunkit ihop till 24 procentenheter (som en direkt följd av att inte ta i invandringsfrågan). Nej, det är dessa ledares hudfärg, ålder och kön som är viktigt. För detta skall de hånas.

Att prata om det vita, det heterosexuella, det gubbiga och det medelålders i negativa ordalag är idag så vanligt att det närmast kan beskrivas som indoktrinering och hets. Men som vi vet, eftersom just denna människotyp (hur marginaliserad och fattig individen än är), har beskrivits som högst stående i den låtsastrappa som maktteorierna förkunnar, är det teoretiskt omöjligt för en sådan att vara utsatt för något alls. Ingen kan dömas för hets mot denna människotyp. Hur mycket man än hetsar, hatar och förespråkar våld och påhopp. Den vita, heterosexuella, medelålders mannen är en förtryckare. Aldrig utsatt. Aldrig i behov av omsorg.

Det är naturligtvis rasism, sexism och hat i sin allra mest raffinerade form. Men denna självklarhet har av rättfärdighetskrafterna förhandlats bort med hjälp av postmodernistiskt låtsasspråk.

————————

Jag har mestadels hållit mig borta från debatten om ”Kulturmannen”. Det hela är så infernaliskt dumt, men som så ofta, också en bra spegel som det här samhället kan ställa upp mot sig själv. Jag rekommenderar dock läsning av Jonas Thentes lysande artikel som på ett bra sätt sammanfattar min egen ståndpunkt.

”Det sorgliga är att denna sortens tokfeminism kräver en fiende för att hålla sig aktuell. Alla politiska system som saknar en konstruktiv kärna kräver, som vi vet, en fiende för att kunna andas. Det gäller även när de nyttjas som estetiska teorier.”

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade