Monthly Archives: april 2015

En medveten vårdslöshet

Antalet tiggare från nästan uteslutande Rumänien har mer än fördubblats på mindre än ett år. I gårdagens Aktuellt är en gäst inbjuden, den synbart godhjärtade och fryntlige Rickard Klerfors från biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta. Han bedömer att siffran troligen kommer att fördubblas igen inom ytterligare något år. Men något problem ser inte Klerfors, annat än att det är synd om tiggarna. Samtidigt är siffrorna osäkra, det kan redan handla om många fler än de drygt 4000 tiggare som kommunerna (dock inte alla), ”uppskattat”. Till sommaren lär en ny anstormning komma, det är i alla fall klarlagt.

Runt omkring på gatorna i Stockholm sitter nu tiggare i varje gathörn (men det är inte på något vis unikt för Stockholm). I tunnelbanan går tiggarna fram och tillbaka i vagnarna i vad som har blivit ett helt nytt urbant skådespel. De lägger sina fotokopierade och inplastade bilder på barn på sätet intill, eller sträcker direkt fram koppen mot passagerarna som i sin tur allt tydligare flyr bort genom sina mobiltelefoner. Ibland kan det hela se overkligt ut. Det är inte ovanligt att förbipasserande får en hand på armen eller benet. Jag vet själv hur man ofta försöker få kontakt med barnen, med utrop och leenden, för att kanske kunna få en extra slant.

I kringområden växer kåkstäder upp i rekordfart. Parallella slumsamhällen, frikopplade från Sverige i alla betydelser. Inte ens svenska lagar och regler gäller. Polisen och kronofogden står med armarna i kors. Avskrädeshögarna och den allmänna föroreningen med framför allt stora mängder avföring växer och breder ut sig över park- och naturområden. Stockholmspolitikerna tänker inte göra något åt saken (de vill hellre prata om fattigdomsbekämpning i allmänna europeiska termer, vilket naturligtvis inte kommer att leda till någon reell förändring). Rikspolitikerna talar i tungor och har ingen aning om vad som kan eller behöver göras. Eller så låtsas de och bidar tiden. En del vill nämligen ha det så här.

Ja, jag vill hänga kvar lite vid det där sista. Och nej, det finns naturligtvis ingen politiker eller opininsbildare från elitskikten som kommer att påstå att fattigdom i sig själv är bra. Men det finns många som faktiskt menar att den anstormande och systemskiftande fattigdomen är bra för Sverige. Som ser störtandet av välfärdsstaten som allra viktigast. Den svenska politiska utvecklingen och den på senare år bisarra armkroken mellan yttersta vänstern och den extrema marknadsliberalismen möts nämligen någonstans just här.

Att Fi, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är för fri invandring och vill rasera nationalstaten är känt sedan länge. Men här handlar det alltså om utopism, samhällsomstörtande revolutionära drömmar eller längtan efter stympande vita män (att ha ”ett gott hjärta”). När Reinfeldt flyger över Sverige och ser oändliga fält och skogar (för fattiga invandrare), eller när Annie Lööf pratar om att Sverige kunde ta emot 40 miljoner, handlar det emellertid om något helt annat. Nu är det den extrema marknadsliberalismen som vill öppna gränserna. Att välfärdstaten havererar och fattigdomen exploderar är nämligen inte alls ett problem för företagande och driftiga entreprenörer. Tvärtom. Lönerna kommer att störtdyka och att anställa kommer att bli rekordbilligt.

Så här skrev författaren, opinionsbildaren och nyliberalen Fredrik Segerstedt idag på sin Facebook:

”På förekommen anledning: Jag undrar varför så många tar för givet att tiggeriet är ett problem som måste lösas. Det kan ju vara så att status quo är det bästa läget, givet förutsättningarna. Det finns helt enkelt ingen lösning, och att det finns fattiga människor som har tillgång till Sveriges territorium är inte nödvändigtvis ett problem. Människor är inga sanitära olägenheter. Det kan inte vara ett större problem att vi tvingas se fattiga människor än att de är fattiga. Och när de är här blir de något mindre fattiga.”

Nej, varför skulle ens tiggeriet vara ett problem? Det kanske är det ”bästa läget”. Fundera över den en stund.

Det är någonstans här vi befinner oss idag. Det är ungefär så här en identietspolitiskt färgad, extremliberal och nationsfientlig borgerlighet låter. Segerfeldt är också en mycket flitigt anlitad föreläsare och gäst i både Public service och andra vänstersammanhang. Jag skulle tro att man lättvindigt förväxlar den cyniska extremliberalismen med vad man tror är ett gott hjärta.

[Kanske såg någon att jag använde ordet ”nationsfientlig”, vilket möjligen kan låta suspekt. Men vilket ord skall man använda? Jag är inte nationalist, men jag tror absolut på nationalstaten och jag tycker att Sverige är värt att värnas; en hållning som borde vara fullkomligt självklar och som också var det för de allra flesta för bara tjugo år sedan. Att vilja riva ner nationalstaten, att vilja få bort Sverige och allt som man kallar ”svenskt” är i mina ögon nationalfientligt. Nationalfientlig är samma sak som att vara ultranationalist fast tvärtom.]

Sanna Rayman skriver som alltid klarsynt. Nu senast om detta lallande och fluffiga mästrande från Annie Lööf i DN Debatt. Jag håller med den som skrev att detta påminner om förnumstiga elevrådsagitationer. Att detta kommer från en partiledare som alltså haft makt över Sverige under många år och nu försatt sig i en indignerad låtsasopposition är på alla sätt skrämmande. Rayman:

”Så länge känslorna får titelrollerna kommer vi inte att få annat än debattartiklar där politiker som till exempel Annie Lööf läxar upp samtiden i största allmänhet, förklarar för den att det räcker, att hon ner foten [sic!], sätter stopp för, står upp för, sätter en gräns för och så vidare. Debattartikeln i sig är politiskt sett oklar. Vi rör oss från båtar på Medelhavet till näthatade barn, tiggare och skottdramer i Göteborg. Allt detta ”räcker nu”, menar Lööf. Allt detta har passerat Annie Lööfs gräns. Javisst. Det är lätt att hålla med, som så ofta när man gör det lätt för sig.”

Ja, det är så här det kommer att fortsätta. Stefan Löfven kommer att resa ner till nya efterspel efter nya skottdramer och tycka att det är ”fruktansvärt”. Lööf kommer att tycka att ”nu räcker det”. Det kommer att oacceptablas hit och dit, sättas ner fötter på debattsidor och tyckas och kännas en förfärligt massa. Samtidigt kommer kanske antalat tiggande romer närma sig 10.000 inom ett par år. Kåkstäderna kommer att bli fler och större. Kriminaliteten skena. Ytterligare 850.000, mer sannolikt en miljon, mestadels fattiga, outbildade människor från Syrien, Somalia, Eritrea och Irak, kommer att komma bara under mandatperioden. Inga bostäder finns, inga utsikter för jobb. Här kommer snart en mer regulär slum att byggas fram i form av modul- eller barackbostadsområden. Det hela kan inte leda till något annat än en regelrätt katastrof för inte bara välfärden och allt vi kopplat samman med den svenska modellen, utan även Sverige som begrepp och tankefigur.

Vi har en politikerelit – och en journalistkår (med några ytterst få undantag) – som inte tar ansvar för Sverige. Man skulle kunna säga att det handlar om en aktiv ansvarslöshet. En medveten vårdslöshet. Inga jobbiga, svåra beslut fattas. Inga konsekvensanalyser görs, tvärtom mörkas det och läggs fram rena felaktigheter som ett led i att vilseleda medborgarna (och väljarna). Jag tror att för att förstå detta – hur det ens är möjligt – så måste man titta på hur denna destruktiva ”öppna-hjärtan-allians” har uppstått mellan ledarskikten i de tidigare borgerliga partierna (alliansen), och den allt mer radikala vänstern. Att själva målet faktiskt är – även om detta inte sägs rakt ut – att rasera Sverige.

————————

Jag skulle avsluta där men ville bara först kommentera Henrik Schyfferts senaste utspel på sin hemmaplan (Twitter). Det som är intressant är naturligtvis inte vad Schyffert skriver utan hur det sedan tas emot i svenska vänstermedier. Schyffert är ju en mycket uppskattad vänsterprofil i Sverige och som för inte så länge sedan också skrev ett hyllat inlägg på sociala medier för ökad massinvandring. Det skulle ju bara kosta varje svensk… hmm, och sen så gick det inte så bra med matematiken. Men vad spelar det för roll? Schyffert kör ju själv Porsche och bor i stockholms innerstad. Då kan man väl kosta på sig att både vara vänster, för massinvandring och dessutom slippa konsekvenserna.

Men nu gällde det alltså Schyfferts senaste tweet, som även det gav positiv uppmärksamhet och ett eget inslag i Public service Kulturnyheterna:

”Precis det där sa din mamma igår innan hon ville att jag skulle runkbajsa henne i munnen”.

Till rikstäckande Kulturnyheterna fick Schyffert möjlighet att utveckla (efter att Kulturnyheterna i sin text slagit fast att Schyffert blev ”påhoppad” (oklart av vem men man anar att det kan ha varit SD-anhängare), och att denna tweet (om runkbajsandet i någons mamma), var del av vad man kallar ”en battle”), och på frågan om vad hans tweet tillför svarar Schyffert:

”– Det vet jag inte… Kanske ett uppvaknande. Ett larvigt sätt att avväpna lättkränktheten genom att svara så larvligt och snuskigt jag kan. Om allt ska dömas bort för att man använder fula ord så finns ingen levande diskussion kvar.”

Ja, tänk så härligt att ha vänsterkompisar i statliga Public service så att man kan fortsätta näthata och runkbajsa i meningsmotståndares mammor på Twitter, och på köpet få stöd och plats på bästa sändningstid i TV att utveckla tankegångarna.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Okategoriserade

DN behöver ta ansvar för sin egen manshatande agenda

När Dagens nyheters huvudledare nyligen reflekterade över Maceij Zarembas artikelserie i samma tidning så är det knappast förknippat med någon större trovärdighet. Visst ger ledaren Zaremba rätt i att det utspridda manshatet bland inte minst de sociala myndigheterna (men också skolor och rättsväsende), har lett till en “fördomsfull rättsröta”. Men på samma gång som det hela ser ut att komma som en konstig överraskning för ledarredaktionen, låtsas man inte om den skuld som Dagens Nyheter själva bär på när det gäller spridandet av fördomar och en kultur präglad av misandri.

Vid sidan av den partipolitiskt anknutna publikationen Feministiskt Perspektiv (Fi), Public service och kommunistiska Aftonbladets kulturredaktion, så är det DN och DN Kultur som det senaste decenniet allra mest aktivt medverkat till spridandet av både manshat och radikalfeministisk ideologi i Sverige. Fjärran från det “liberala” uppdrag man påstår sig stå bakom, har DN Kultur sedan länge även en öppet socialistisk agenda, både i valet av krönikörer och kolumnister – och de vinklingar man väljer.

Hur kan Dagens Nyheter tycka att det är konstigt att socialsekreterare diskriminerar och hatar män, när de i sin egen tidning var och varannan dag fyller sidorna med bisarra och hatiska texter vars enda mening är att utmåla gruppen män som ansvarslösa, ondskefulla och försumbara? En kampanj som dessutom pågått så länge att samma socialsekreterare sannolikt har tagit del av smörjan sedan dag ett på Socialhögskolan.

Nej, jag bryr mig inte särskilt mycket om DN’s plötsliga samvete. Även om jag naturligtvis tycker att det är viktigt att det sägs. Det hade dock varit en smula klädsamt att erkänna bjälken i det egna ögat. Följande är särdeles angeläget och det rör även sådant jag själv och syskonbloggare försökt lyfta fram under många år:

“Det märkliga är att i fall som dessa tycks två motsatta politiska strömningar sammanfalla och bilda en obehagligt stark flod. Dels finns den urgamla, konservativa synen att det egentligen alltid är kvinnan som är den naturliga föräldern till ett barn. Hos henne är söner och döttrar tryggast. Dels har en ny, radikalfeministisk ideologi tillkommit som säger att det alltid finns något potentiellt farligt, våldsamt, hotfullt och opålitligt hos män. Trots att bara en svensk man av tvåhundra döms för sexbrott anses de så kollektivt farliga att alla män riskerar att hamna i underläge vid en vårdnadstvist.

Eller som det uttrycktes på vänstersajten Politism, då ”Uppdrag granskning” tog upp fallet Erik K på hösten 2013: ”När myndighetsärenden handlar om barn finns det något viktigare än juridisk bevisbörda. Att skydda barn från övergrepp. Ibland kommer det gå ut över oskyldiga föräldrar. Men när föräldrars rätt till sina barn och barns rätt till trygghet ställs emot varandra, som det görs vid svåra vårdnadsfrågor, hoppas jag att vi även fortsättningsvis väljer att hellre ta barnets perspektiv än pappans.” Med andra ord: Är du pappa får du finna dig i att du kan bli oskyldigt dömd. Att det skulle kunna vara mamman som står för övergreppet, till exempel genom att ljuga om pappan, utesluts på förhand.”

Intressant, kan jag tycka, att man ändå väljer att skriva att “bara en svensk man av tvåhundra döms för sexbrott”. Hade det inte varit ännu tydligare om man, som man brukar göra, bara skrev 0,5 procent. På något sätt verkar ändå en av två hundra män (man ser liksom mannen framför sig då?), fler än en halv procent. Men låt oss ändå vara lite optimistiska. Att DN överhuvudtaget publicerade Zarembas artikelserie är lite av en sensation och jag kan, som jag har skrivit tidigare, bara föreställa mig hur det kokar i de olika redaktionsgrupperna i DN-huset nu. Men någon förhoppning om att detta innebär en gir bort från Wolodarskis agendasättande journalistik, alltså identitetspolitiken, radikalfeminismen och vänsterliberalismen, det har jag knappast. Tyvärr kan vi istället komma att se en tillströmning av genusindoktrinerade, extremfeministiska och intersektionellt skolade journalister som intensifierar propagadaarbetet.

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Vi tar inte ställning – och ansvaret är någon annans

Det som hänt i Sverige, att medie- och politikereliten har gått samman i kampanjandet mot folkviljan och medborgarna, är såklart hårresande. Och den agenda som satts, och som inte har något som helst med vare sig journalistik eller demokrati att göra, är lika kristallklar som den är otäck. Radikalfeminism och manshat är bra och befriande. Att bryta mot (rätta slags), normer är bra. Islam är bra. Massinvandring är alltid bra. Vänster är bra. Västvärlden och framför allt vita, europeiska män är dåligt. USA och Israel är dåligt. Humanism, upplysning och förnuft är gammaldags, omodernt och dåligt. Konservatism är dåligt. Bildning är mossigt. Hbtq är bra, aborter är bra men manliga blickar och nakna kvinnokroppar i konsten är dåligt. Dygd och skönhet är dåligt, liksom anständighet. Kroppsvätskor, fulhet och destruktivitet är å andra sidan bra. Att bete sig illa mot sina medmänniskor betraktas som härligt befriande och hatet som folkbildande.

Folkvilja har döpts om till det negativa “populism”. Att kritisera extrem feminism är kvinnohat. Att stå upp mot våldsbejakande islamistisk extremism är islamofobiskt. Att diskriminera vita män kallas att bedriva antirasistiskt jämställdhetsarbete. Hat är kärlek, krig är fred och ja, ni vet vad jag menar. Demokrati har omförhandlats till rätt “värdegrund”, åsiktsfrihet handlar nu om “rätt” åsikter, inte att tillåta olika åsikter.

Det är här vi har hamnat. Det var detta alla våra fina utbildningar och universitet skulle leda fram till. En slags nihilistisk, självhatande neuros, där allting liksom bara är på låtsas och där vi kan dansa tillsammans i dyrkandet av människans allra sämsta och mest själviska sidor, samtidigt som vi inbillar varandra att vi är goda.

Kanske illustreras denna självspäkande ryggradslöshet särdeles tydligt genom Sven-Johan Dahlstrands makabra uttalanden i Uppdrag granskning i veckan. Dahlstrand har alltså skolats i den Mona Sahlin-anda inom socialdemokratin som just tycker att islam är bra och att kritik mot våldsförhärligande islamism är islamofobiskt. I dessa människors värld – och nu skall vi alltså komma ihåg att detta är vad Sverige har att ställa upp med när det gäller “samordning” mot våldsbejakande extremism – vore det alltså fel att ta ställning mot mördarsekten IS.

Man måste nästan läsa det en extra gång. Det spelar ingen roll hur mycket lidande som följer i IS spår, hur många barn som våldtas och tas som sexslavar, hur många huvuden som skärs av och hur mycket blod som forsar i mordorgierna på kristna och shiiter i Irak, Syrien eller nu Libyen. Enligt Sven-Johan Dahlstrand kan inte Göteborg ta ställning. De nu över 300 “svenskar” som anslutit till mördar- och våldtäktsekten angår endast Dahlstrand i den meningen att han månar deras hälsa och inte vill att de skall begå brott, vare sig utomlands eller i Göteborg.

Jag undrar om det har blivit en socialdemokratisk paradgren att agera undfallande gentemot ondska och förtryck. Inte skulle vi ta ställning mot Hitler och nazityskland, nej, det var bättre att hålla sig utanför. Och inte skulle vi heller ta ställning mot Stalin och kommunismens förtryck. Bättre då att kritisera amerikanarna och engelsmännen. Och nu? Inte skall väl Sverige (eller Göteborgs stad för den delen), behöva sätta ner foten mot det som IS och “syrienresenärerna” sysslar med. Vilka är vi att ta ställning?

Nej, hellre då att föra krig mot den verkliga fienden. Den vita, svenska mannen här hemma som bara breder ut sig och tar plats. De tenderar dessutom att oftare starta företag och är allmänt snuskiga (med sina blickar). Det är där den svenska fokusen skall ligga. Och i detta viktiga arbete kan ju faktiskt en viss win-win uppnås med islamisterna och “syrienresenärerna”, de hatar ju nämligen västerländska män lika mycket. Och de vänsterextrema revolutionärerna kan ju också få vara med. I detta kan Sverige stå enat, inte mot IS utan mot de förhatliga svenska männen. De som ännu inte har lärt sig att sitta ner när de kissar, de som sätter sig med särade ben på tunnelbanan, de som vägrar maka på sig och som dessutom har mage att öppna munnen och “mansplaina” när de har en åsikt.

Sverige är ett udda land. Så fyllt av motsägelser och med en självbild präglad av hybris och naivitet. Lägg till viljan att passa in – den kvävande politiska korrektheten – och fegheten som följer, och bilden av ett land på väg mot avgrunden tonar fram. Men det är alltså i första hand ledarskikten, eliterna inom media och de traditionella politiska partierna, som bär skulden. Allt fler vaknar nu upp, även om jag personligen tror att det är för sent.

Jag tror också att nationalstatens sönderfall hänger nära samman med radikalfeminismens genomslag. När känslan av samhällsgemenskap har försvunnit och ersatts av det könskrig som går ut på att identifiera din far, bror, granne eller arbetskamrat som fienden, är det bara en tidsfråga innan hela samhällskroppen löses upp. Då kan andra krafter, till exempel islamister eller organiserad brottslighet komma in och ta över. Varför skall vi ens försvara en samhällsgemenskap vi inte tror på?

När detta händer, vilket kan ligga så nära som tio, tjugo år, kommer varken en dysfunktionell polis (som sysslat med genus och feminism), eller ett avvecklat försvar finnas till hands. Då gäller det att ha tillräckligt med pengar för att kunna fly landet, vilket ironiskt nog de flesta av just eliterna inom media och politik kommer att ha, samma människor som alltså drev landet mot avgrunden (det är fascinerande att ta del av just löneutvecklingen när det gäller politiker och mediachefer). Var så säker på att en åldrande Fredrik Reinfeldt kommer att vara bosatt i den värld han så effektivt såg till att Sverige blev en del av. Men då i de lyxigare förorterna till kanske London eller New York. Eller varför inte Singapore? Kanske bor han då granne med Erik Ullenhag, som kanske också skriver på en biografi där ansvaret kommer att läggas på någon annan.

6 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Förnekelsens tid

En lördag och lite ledighet. Så skönt. Tid över att fokusera på samhällsutvecklingen. Ja, innan den nya hyllan skall målas och ny ved bäras in. Bäras in från var kanske någon undrar? Ja, när man bor på Södermalm i centrala Stockholm är det varken skogen eller bensinmacken som gäller utan den lokala Hemköp-butiken. Priset är givetvis skyhögt men här på Söder är känslan viktigast. Allting handlar ju numera om att låtsas. Att ta kontroll över “berättelsen” om sig själv. Precis som i rikspolitiken väljer vi bort den jobbiga verkligheten och fokuserar istället på bilden av oss själva i en föreställd verklighet.

Jag skulle tro att miljöpartisten Åsa Romson, sveriges vice statsminister, håller med och är ganska nöjd med sig själv när hon bor i ett gammalt kulturklassat skepp med en papegoja. Det ser liksom rätt ut, släpper ut de rätta vibbarna. Att sedan papegojan är vildfångad och tillhör en utrotningshotad ras, eller att det fina skeppet måste målas med miljögiftig färg och drivs av skattebefriad diesel blir liksom en felaktig och tråkig fokus. Säkert SD-anstruken. För det är ju bilden som är viktig. Känslan. Inte verkligheten.

Så här sitter jag i min konstruerade verklighet, mitt i stan, med en knastrande brasa och kulturmedvetenheten i högsta rummet. Det är segregerat, utom just då det gäller asiatiska programmörer, de vars företag har råd att betala de astronomiska andrahandshyror som gäller just här, men annars är det homogent. Vita, medelålders kvinnor med jobb inom Public service, media och kultursektorn dominerar. En blandning av “klädd i konst” (butiken på Hornsgatan en bit ner), och kaxigt landsortsförakt. Här kan alla – som någon kallade dem – batikhäxor leva sina liv, fredade från både invandringsproblematik och högerpopulister. Här behöver man inte oroa sig över att någon i tvättstugan skall oja sig över fel problem. Här kan man tycka rätt, få sin lön, njuta över sin rättfärdighet och slippa bekymren.

Jag stöter dagligen in i programledare, krönikörer, journalister och kolumnister. En del generaldirektörer och ordföranden också för den delen. Här låtsas vi på långa led och hälsar på varandra och varandras hundar när vi “tar ansvar” för det som är rätt och riktigt. Och smalltalkar och pratar om trivialiteter innan nästkommande dust in i “verkligheten”.

Det är detta som faktiskt gör mig mest beklämd. Just denna verklighetsflykt. Det blir också så uppenbart när man både lever och bor med dessa människor. Att inte vilja höra. Att inte vilja lyssna. Att sluta tänka.

Hur mycket skönare är det inte att bara tro? Och få bekräftelse från sina närmaste i tron?

Sverige befinner sig på kollisionskurs och läget är allvarligt. Men de som styr vårt land, politiker och media, låtsas som ingenting. De bor här där jag bor, betalar låga hyror, går på Folkoperan, hänger med likasinnade, tjänar gott, mår bra och värnar vänskapskretsen. Att vara en “god människa” har blivit ett mantra (givet att man har sitt eget på det torra). Att bry sig om rumänska romer eller eritrianska flyktingar ser så mycket bättre ut än åsikter om de vita, hemlösa männen som har abstinens vid Mariatorget. Den abstrakta godheten, detta att placera sig själv i ett sammanhang där “godheten” gäller (så länge det inte påverkar en själv), är så mycket enklare. Det kostar så lite. Att bry sig om den fattige, missbrukande och medellöse svensken på gatan är jobbigare. Det ligger för nära. Varför bry sig om honom? Hur gagnar det mig?

Jag tror att detta är centralt i förståelsen över den utveckling vi ser. Från dem som tidigare har jobbat med sociala orättvisor och utanförskap har fokus skiftat från verklighet till ideologi. De makthierarkiska teorierna har tagit över. Postmodernistiska, postkoloniala föreställningar har lagt sig som ett raster över synen ut över gatan. Om mannen som blöder till döds på gatan är vit och etniskt svensk så är det hans eget bekymmer (eftersom han är överordnad). Utsattheten måste passa in i det föreställda pusslet. Bitarna måste passa, annars blir det komplicerat och komplexitet är inte på modet. “Jag har lärt mig att den här typen av människa får skylla sig själv”. Case closed.

———————————

Allt detta kommer naturligtvis inte att fungera. Att bygga ett nytt Stockholm på elva år kommer givetvis heller inte att fungera. 250.000 eller 300.000 nya bostäder, för närmare två miljoner nyanlända, på åtta år kommer givetvis heller inte att fungera. Vi skapar en etnisk slum. Men politikerna låtsas ändå vidare. Att etniska svenskar kommer att vara i minoritet i landet om så lite som femton eller tjugo år är också oviktigt att informera kring, förstår vi. Varför? Jo, därför att svenskar ändå inte finns.

Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna nu ligger på 20 procent och snart går om både Socialdemokraterna och Nya Moderaterna som sveriges största parti.

Vi lever i en märklig tid. En förnekelsens tid. Jag är uppriktigt oroad för framtiden, inte minst för den tillbakasvängning som pendeln kan göra när de tidigare statsbärande partierna nu har förlorat kompassen.

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

Brödraskap och extremister

Det långa uppehållet här på bloggen hänger ihop med andra uppdrag och prioriteringar som tagit all tid i anspråk. Så är det tyvärr, men försörjning och barn måste komma först. Våra meningsmotståndare har ofta ordentliga, ibland höga löner när de bedriver sitt opinionsarbete. De får pengar från fackföreningar, stat och kommun och de gör detta på heltid, som ett jobb. De får organisationsbidrag, föreningsbidrag och tillskott från fonder och stiftelser. Den radikalfeministiska, inte sällan antidemokratiska vänstersekten tar hand om de sina.

Vi kämpar i nuläget ideellt. Mot makten. Med den lilla tid vi har. Och för att besvara frågan om varför så många fortfarande väljer anonymitet (som bland annat Genusdebatten nyligen tog upp), så hänger det naturligtvis ihop med utsikten att förlora jobb och inkomster. Detta är ett reellt maktvapen som används konsekvent och som inte bara kan viftas bort. Kanske gör det inte så mycket för den som har en anställning i låt oss säga byggbranschen (fast man kan aldrig vara säker), men jobbar man i miljöer i närheten av kultur, journalistik och högre utbildning så innebär kritik gentemot sekten ett garanterat uteslutande. Man förlorar helt enkelt sina försörjningsmöjligheter. Jag har sett det hända och jag vet hur fenomenalt högt det priset är.

Men den dagen en försörjning är på plats, när vi inte längre behöver riskera uppehället och barnens välmående, då är jag säker på att både jag och andra kommer att komma ut ur garderoben. Att smutskastningen, demoniseringen och hatet kommer att fortsätta får vi givetvis räkna med, det är ju så feministerna och vänstern opererar. Men det går att uthärda så länge en ekonomisk trygghet finns.

——————————————

Metro är ju en publikation som sjunkit djupt ner i den intersektionella, radikalfeministiska gyttjan, intill Dagens Nyheter, DN Kultur och Public service, det vet vi sedan tidigare (och det skrev även Lisa Larsson om här på bloggen). Jag tänkte kommentera artikeln idag om Yougovs senaste opinionsundersökning, men måste först uppehålla mig en stund vid Metro Weekends omslag som över hela ytan visar ett fotografi av en använd, blodig tampong.

metro

Det här har den radikalfeministiska och härligt normbrytande redaktionen på Metro alltså kommit fram till är en angelägen och värdefull hälsning till medborgarna när de sitter på tåg och tunnelbana och funderar över helgens bestyr. Mens och mensens om sig och kring sig skall liksom gnuggas in i oss alla, stora som små, män som kvinnor. Det är liksom feministiskt och i tiden, detta infantila att darra av blandad upphetsning och skamsen förtjusning över det som man tror är förbjudet. Lite som barnet som kladdar med avföringen. Och det är väl inte så farligt. Nej, men det är heller inte själva besattheten som är problemet (det borde lämnas i kunniga psykologers omsorg), det är att det publiceras på omslaget på en av sveriges största tidningar som är problemet.

Men nog om det. Nog om mens. Det har aldrig varit och det kommer aldrig att vara tabu att prata om mens. Menstruationscykeln är en del av våra liv, den är förbunden med hur vi alla blev till. Det finns inget fult med mens. Men våra kroppsfunktioners uttryck behöver inte göras till populärkultur, journalistik och politik. Att feministers behov av att pilla med kroppsutsöndringar i det offentliga rummet nu verkar vara en riksangelägenhet är dock ett problem, inte minst då det finns så många och allvarliga problem i samhällsutvecklingen som media borde fokusera på.

——————————————

Jag reagerar över Metros rapportering av opinionsundersökningen från Yougov. På sätt och vis är det en utmärkt illustration över svensk debatt. Det hela går ut på att hålla för öronen, blunda hårt och upprepa gamla floskler.

I helsidesartikeln, som har den besynnerliga överskriften “giganternas kamp”, redovisas att blocken nu är nära varandra, att S har tappat stort och M gått upp marginellt. Har uttrycket “elefanten i rummet” någonsin haft en bättre visualisering än detta? Det allra mest anmärkningsvärda och som i undersökningen formligen skriker ut som ett centralt innehåll, tonas ner som om det inte fanns. Att SD växt från 12,9 procent till 19,5 procent på sju månader är ojämförbart. Det saknar motstycke i svensk politisk historia. Men journalisten Emmelie Wallroth tycks tycka att annat är viktigare att fokusera på, liksom Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

“Det är en relativt normal utveckling”, intygar professorn. Och han konstaterar vidare att detta att SD är tredje största parti inte är någon “dagslända”. Jo, men det var väl väldigt insiktsfullt… Det hela dryper av ett slags vid detta laget välbekant förnekande, som inte borde anstå personer som jobbar med vare sig politik, journalistik eller statsvetenskap.

——————————————

Jag måste också snabbt kommentera artikelserien i DN Kultur av Maciej Zaremba. Den handlar om sådant som delvis låg till grund för varför jag själv halkade in i dessa ämnen. Hur det är möjligt för Zaremba att få detta publicerat i just DN Kultur kan bara hänga ihop med hans status och identitet (som någon annan än etnisk svensk). Jag kan i nuläget bara föreställa mig hur det kokar och sjuder i de radikalfeministiska lägren på både DN och annorstädes. Hur motattackerna eller nedtystandet kommer att se ut kan vi i nuläget bara spekulera. Men de lär komma.

Det Zaremba är inne på är centralt. Det handlar om en kultur. Det handlar om manshat. Och det handlar om myndigheter. Jag har själv erfarit detta på mycket nära håll och sett hur det frodas. Det som borde kallas för den sekt det är har ännu inte namngivits av Zaremba själv, men han är ändå ganska tydlig med att beskriva det som just en “kultur”. Att hata män. Att faktiskt på riktigt, innerligt och hjärtligt, hata män så mycket att allting annat blir underordnat. Det spelar ingen roll om barn far illa, om barn dör eller om domstolen säger att en man är oskyldig. Kampen mot fienden, mannen, är överordnat allt. Och som Zarembas reportage visar så gynnar det också karriären att som statstjänsteman jobba enligt dessa instruktioner.

Välkommen till Sverige. Världens mest radikalfeministiska land. Där genuint manshat ses som meriterande. Där den vita, heterosexuella mannen inte bara skall dumpas, skymfas och förlöjligas utan även anklagas för all ondska världen har lyckats uppbåda. Det enda landet i världen där det anses korrekt att i rent biologistiska termer utmåla män som på samma gång underlägsna och samtidigt överordnade. Endast här har den fascistoida, hatiska radikalfeminismen nått så långt in i maktens korridorer och endast här kan man offentligt och utan risk utmåla män (företrädesvis vita män), som lägre stående varelser.

original

——————————————

Det är intressant också att konstatera att fackföreningen för poliser, Polisförbundet, vill utesluta (ja, jag länkar numera ibland till annat än gammelmedier) medlemmar som röstar på eller har samma åsikter som SD. Det ligger i linje med de försök som har gjorts att avskeda lärare som har fel politiska åsikter.

——————————————

Jag noterar också att SVT och SR har slutat att kalla islamistiska terrorister för vad de är. Man använder nu istället begreppet “extremister”. Det verkar som att någon chef har fattat beslutet att dessa islamister inte får sammanblandas med islam. På samma sätt har både Aktuellt och Rapport nu slutat att kalla Muslimska brödraskapet för vad de kallar sig själva. Svenska Public service har istället döpt om Muslimska brödraskapet till “Brödraskapet”.

Brödraskap och extremister, visst låter det så mycket bättre utifrån den agenda svenska journalister har att svartmåla svenska män?

7 kommentarer

Filed under Okategoriserade