Först en länk till magasinet Paragraf och Dick Sundevalls skarpa tillbakablick och beskrivning av Assangefallet och inte minst socialdemokraterna och radikalfeministerna Anna Ardins och Claes Borgströms centrala roller i rättsskandalen. Det enda jag saknar, och som jag tog upp i ett tidigare inlägg, är att Sundevall inte lyfter fram att överåklagare Marianne Ny tidigare gått ut och sagt att en utdragen häktning kan fungera som ett bra alternativ till att straffa misstänkta sexförbrytare (när man inte kan räkna med fällande domar). Det måste ju ses som en möjlig förklaring till Nys agerande (eller icke-agerande), i det här fallet, bortsett från att det också är ett både rättsvidrigt och häpnadsväckande uttalande från en överåklagare.
Annars fortsätter de svenska traditionella medierna att oförtröttligt skyffla ut skåpmatspropaganda när det gäller det åsikts- och värdegrundspaket som medborgarna uppmanas att omfamna. Fortsatt eller ökad massinvandring, radikalfeminism och misandri, skadliga vithetsnormer och foglighet gentemot islamism och vänsterextremism. Med jämna mellanrum återkommer antalet kvinnor i styrelser (Svenska Dagbladet har en sådan framsida på bilagan Näringsliv med några månaders mellanrum; kanske kostnadseffektivt att kunna återanvända grafiken?). Public service hakar givetvis på. Aftonbladet drar upp sina ”mäns våld mot kvinnor”-kampanjer och Public service hakar givetvis på här också. I kampanjerna lyser alltid allt annat relationsvåld med sin frånvaro (där män är ungefär lika utsatta som kvinnor), och att ungefär 20% av de som dödas i nära relationer är män anses också politiskt inkorrekt att nämna.
Dagens Nyheter använder hela sin framsida till att måla upp bilden av ett enat svenskt folk som alla säger “Ja!” och “Välkomna hit!”, till massinvandring. Det är naturligtvis bara lögn, men sett krasst propagandistiskt så är det ett beprövat marknadsföringsknep inte helt olikt Radiotjänsts hyllade kampanj där man lockade medborgarna att betala TV-licensen (och värdegrundspropagandan), genom att säga ”Tack!” till vanliga människor på offentliga platser. Tricket går ut på att få läsarna och medborgarna att känna sig del av en grupp som har de ”rätta” värderingarna, och som också håller koll på varandra och uppmärksammar varandras godhet. Det är också viktigt att ge intryck av att gruppen är väldigt stor, i princip ”alla” (då blir det svårare att tänka annorlunda).
Samtidigt växer, precis som jag och många andra förutspått, Sverigedemokraterna med en i svensk politisk historia exempellös hastighet. Samlade opininionsundersökningar visar nu att 16 procent av svenskarna skulle rösta på SD idag. Och då skall vi komma ihåg att opinionsundersökningarna innan valet alltid låg en bra bit lägre än det faktiska resultatet (folk svarar ogärna i telefonen att de röstar på ett parti som av media- och politikeretablissemang beskylls för att vara fascistiskt). Kanske skulle partiet få omkring 18 procent om det val som Stefan Löfven lovade skulle hållas nu 22 mars hade hållits. Det är otroliga 3–5 procents ökning på mindre än ett halvår.
Men något nyval blev det som bekant inte. Istället gick alliansen med på att lova att inte rösta mot vilken vänsterpolitik som än läggs fram, hur extrem denna än är. I åtta långa år. Allt för att massinvandringen skall kunna fortsätta och SD hållas borta från inflytande. Med nuvarande politik kan vi under åtta år inte utesluta att närmare två miljoner, mestadels fattiga och outbildade, människor från mellanöstern och östafrika har landat i Sverige och hamnat i ett permanent utanförskap där varken bostäder, jobb eller möjlighet till integrering finns. Det är siffror som borde få vem som helst – vilken ansvarsfull politiker som helst i vilket land som helst – att stelna av skräck och närmast hamna i koma. Det är som om USA skulle ta emot 73 miljoner människor på kort tid, eller Tyskland 18 miljoner. Mestadels fattiga, outbildade och utan några större utsikter att få jobb eller bostad.
I sammanhanget kan också nämnas att det vore som om Japan skulle ta emot 29 miljoner flyktingar. Det gör man dock inte. 2014 tog man emot elva (11), asylsökande, året innan sex (6).
Det finns inget land, ingen nation, som någonsin gjort något ens i närheten av det som Sverige nu med full kraft genomför. Och för ett litet välfärdsland kommer det tvivellöst att leda till systemkollaps, det är allt fler seriösa bedömare eniga om (i dessa ingår alltså inte sveriges nuvarande politiker- och mediaelit). Lägg till detta en redan hög arbetslöshet, skriande bostadsbrist och en verklighet där allt fler svenska storföretag nu har lämnat eller är på väg att lämna Sverige och där allt fler redan oroas över hur sveriges framtida sysselsättning och välfärd skall säkras. Plus en skola och ett utbildningsväsende i vad som ser ut som fritt fall. Plus en redan explosiv situation i de 55 “no-go”-zoner som har etablerats i Sverige, där lag och ordning inte längre gäller och dit polis och räddningstjänst inte åker (utan särskilda arrangemang).
Men här har alltså en liten grupp obildade och populistiska politiker, tillsammans med vännerna i medierna, kommit fram till att en oöverträffad och ökad massinvandring av just outbildade och fattiga människor från mellanöstern och nord- och östafrika skall lösa problemen. Trots att alla seriösa undersökningar pekar på att många av dessa inte ens under nuvarande förhållanden ser ut att någonsin nå arbetsmarknaden. Trots, ja, man skulle kunna säga allt. Och om det inte handlar om lösningar för Sverige så måste vi ändå göra det i egenskap av moralisk och humanitär supermakt, får vi höra.
När det nu också smyger fram (traditionella medier lyfter såklart inte dessa frågor), att Boverket lägger fram förslag om att nyanlända flyktingar skall erbjudas förtur i den redan mycket belastade bostadskön, där svenska ungdomar – och tidigare invandrade familjer – inte minst i stockholmsområdet får räkna med kötider på 10 – 15 år, så förstår kanske även tidigare tvivlare sprängstoffet i det som händer. När sedan annan form av förtur, kvotering och särbehandling (som vi redan ser hända i exempelvis Public service), för människor med annan etnisk bakgrund än svensk vidare breder ut sig, kan vi nog räkna med att Sverigedemokraterna når nivåer över 40 procent och därmed tar över Socialdemokraternas historiska roll som största svenska parti. Men eftersom de genom decemberöverenskommelsen är blockerade från något som helst inflytande behövs alltså över 50 procent, vilket på sikt inte är omöjligt (i takt med att Sverige kollapsar). Alternativen är att KD och något annat alliansparti sliter sig loss och börjar bedriva ansvarsfull politik. Chansen för samhällsomstörtarna är också att tillräckligt många snabbt kan få medborgarskap och rösträtt, och därmed fortsätta rösta fram en vänsterregering som i sin tur ytterligare kan utöka massinvandringen.
Det är intressant men samtidigt nästan overkligt att ta del av Aftonbladets och Lena Melins grunda analys kring varför SD växer (ingenting förvånar ju längre när det gäller dessa skorrande bedrägligheter från traditionella medier). Hon slår först fast att:
”Sedan den förra väljarbarometern från Aftonbladet/Sverige tycker har debatten handlat om bland annat Saudiarabien, Kristdemokraternas partiledarstrid, flygstrejken och överskottsmålet. Men inte om Sverigedemokraternas paradfråga, invandring. Tvärtom har SD:arna spelat en undanskymd roll med undantag för falangstriderna i Stockholmsdistriktet. Men trots, och trots att partiledaren fortfarande är sjukskriven, ökar stödet för Sverige [sic!] i den nya mätningen från Aftonbladet/Sverige tycker till rekordhöga 16 procent. Det är den högsta siffran sedan valet för ett halvår sedan då 12,9 procent av väljarna lade sin röst på Jimmie Åkessons parti. Förklaringen är alltså inte att partiet legat i fokus. Eller att deras frågor legat i framkant. Orsaken måste sökas på andra håll.”
Och vilka andra håll månne det vara då? Ja, enligt Melin står svaren att finna i att branden i moskén i Eskilstuna visade sig ha uppstått i en fritös (vilket senare – och detta är Melin väldigt noggrann med – inte heller visade sig stämma, trots att det är klarlagt att branden inte var anlagd). Och att ”de ensamkommande flyktingbarnen” som filmades när de hölls fast av ordningsvakter på Malmö central, av Leif GW Persson i tv påstods vara mindre utsatta än man trott (en av pojkarna, som Persson kallar ”9-åringen” (inom citationstecken), visar sig ha bitit en av ordningsvakterna genom jacka och tröja så allvarligt att denne fick uppsöka sjukhus och få stelkrampsspruta).
Genom dessa händelser skall alltså SD-anhängarna ha fått ”vatten på sin kvarn”, och partiet ökat med närmare 300.000 väljare på ett halvår. En inte bara förbluffande men i alla avseenden oseriös utvärdering. Och när det gäller det egna skrået har Melin detta att säga:
”Tjatet om att etablissemanget, dit media räknas, ljuger och bedrar gynnar Sverigedemokraterna. Det är deras fetaste mylla.”
Det är alltså återigen inte i första hand ett problem om eller att media ljuger och bedrar, utan att Sverigedemokraterna gynnas av det. Och ”tjatet”, att det trots allt oftare idag uppmärksammas att traditionella medier bedriver propaganda och inte sysslar med journalistik, är ett oönskat tjat eftersom det också gynnar SD.
Tänk om Lena Melin istället hade kunnat tänka tanken att det varken borde anstå henne eller övriga traditionella medier att fortsätta ljuga.
Harry Andersson
Politivism 