Fler röster höjs men feminismen står ännu ohotad

Det som slår mig när jag läser den i och för sig angelägna debattartikeln i DN om postmodernismens sanningsrelativism och dess horribla konsekvenser för Sverige (skriven av Martin Ingvar, Christer Sturmark och Åsa Wikforss), är först och främst två saker. Att detta för skribenterna verkar vara något de nyligen upptäckt (det är så dags att ”ta sig för pannan” nu). Trots att den radikalfeministiska relativismen och postmodernistiska genusgalenskapen, inte minst då det gäller Södertörns rektor Moira von Wright, har lyfts fram i feminismkritiska bloggar i åratal (Tanja Bergqvist, Pär Ström och Pelle Billing för att nämna några). Det säger något om hur ovetande inte bara gemene man är i dessa frågor, men också de som gör anspråk på att tillhöra landets intelligentia. Det är dessutom ett ganska grunt inlägg med för få och ålderstigna exempel. Med lätthet hade ju artikelförfattarna kunnat plocka fram dussintalet andra lika hårresande exempel ur den fors av postmodernistiskt och relativistiskt vanvett som ständigt sköljer över oss, från i synnerhet högskolor, humaniora, migrationspolitik, juridik och journalistik. Men man gör inte det.

Det är också märkligt att man inte – när man ändå är igång – gör en tydligare koppling till den urspårade och djupt osympatiska svenska feminismen och dess konsekvenser för både skolan och högskolan (och pojkarnas haveri där). Man går lite runt den heta gröten, men vågar inte säga det rakt ut. Istället anas en undfallenhet. Kanske är författarna medvetna om det höga personliga pris det skulle innebära att kritisera statsfeminismen öppet.

När den här typen av inlägg publiceras – dessutom i en av de mest radikalfeministiska och av postmodernistisk sanningsrelativism indränkta dagstidningarna Dagens Nyheter – så finns det ändå anledning att känna försiktig munterhet. Att även förbundet Humanisternas ordförande nu efter drygt fyra år har upptäckt och förstått magnituden i den galenskap som finns att beskåda i Moira von Wrights skrift ”Genus och text”, är naturligtvis positivt. von Wright som i egenskap av rektor vid Södertörns högskola sannolikt haft mycket stort inflytande på de senare årens strida strömmar av samhällsfarligt nonsens och låtsasakademiskt trams som kommit från denna kunskapsfientliga högskola.

Jag fastnar för denna passage i artikeln som knyter an till ”storytelling”, som jag skrivit en del om i tidigare blogginlägg:

”Men att applicera idén om sociala konstruktioner på alla kunskapsområden leder till intellektuellt haveri. Även inom naturvetenskapen arbetar vi med beskrivningar av verkligheten som förvisso är approximativa. Men de extrema versionerna av postmodernismen vill hävda att naturvetenskapen helt och hållet är en social konstruktion, en ”berättelse” likvärdig med varje annan berättelse.”

——————————

Vi hör nu hur Feministiskt initiativ går ut och vill förbjuda nazistisk organisering. Vad som är intressant i sammanhanget är naturligtvis att man med ”nazistisk” egentligen menar något helt annat än nazistisk (precis som ”jämställdhet” betyder något helt annat än jämställdhet när dessa radikalfeminister använder ordet). Med ”nazistiska organisationer”, förstår vi, menas egentligen alla politiska motståndare som FI själva behagar kalla för detta. ”Rasister”, ”fascister” och naturligtvis ”antifeminister”. Sveriges tredje största parti (som ser ut att snart bli sveriges andra största parti), har ju till och med av statsminister Stefan Löfven stämplats som ”fascistiskt”, så att SD skulle förbjudas enligt FI’s förslag råder det ju knappast några tvivel kring. Nu består ju FI mestadels av manshatande, samhällsomstörtande kommunister (och de har ännu inte kommit in i riksdagen trots massivt stöd av praktiskt taget hela den svenska journalistkåren), men var så säkra på att FI’s kollaboratörer i andra rödgröna partier (och några borgerliga), kommer att ställa sig positiva till idén. Det är inte en omöjlig tanke att man, när SD närmar sig 30 procent, inleder faktiska diskussioner om ett förbud mot partiet. Den här regeringen har redan, på så många punkter, visat sin politiska oskicklighet och brist på konsekvensanalys.

——————————

Gårdagens Agenda och Camilla Kvarntofts intervju med Carl Bildt och Mona Sahlin är en uppvisning i undermålig och vinklad Public service-journalistik med nyhetsambitioner. Det handlar om Margot Wallströms upprepade klavertramp genom sin ”feministiska utrikespolitik”. Att hon redan allvarligt skadat Sverige och sett till att Sverige förlorat flera tusen arbetstillfällen både i Sverige och utomlands. Ja, nu är det ju inte detta som sägs, utom då Bildt lyfter fram hur allvarligt läget faktiskt är. Istället ser vi en föreställning där två feministiska kvinnor med vänstersympatier (jag måste här helt enkelt utgå från att Kvarntoft har sina politiska sympatier åt vänsterfeministhållet, dels för att hennes uppförande tyder på det men också eftersom vi vet att över 80 procent av SVT’s och SR’s anställda journalister har sina sympatier just där), en journalist och programledare – och en politiker och före detta socialdemokratisk partiledare, gaddar ihop sig och tar en annan vänsterfeministisk kvinna, sveriges utrikesminister Margot Wallström, i försvar mot den kritik som mannen i sammanhanget, den vita, heterosexuella och borgerliga Carl Bildt har mage att yttra. Det hela är smärtsamt att bevittna. Och trots att Wallströms kritik mot Saudiarabiens rättssystem och doktriner handlar om sharia – lagtexterna ur koranen – och att Wallström senare både gett uttryck för förvåning och bestörtning att hennes kritik kunde tolkas som kritik av islam, och att detta i allra högsta grad måste ses som angeläget i sammanhanget (också för säkerhetsläget), så nämns varken islam eller sharia i intervjun (av någon). Det hela är häpnadsväckande.

——————————

När det gäller det systemfel som drabbat svensk journalistik så skriver idag professor Göran Svensson i SvD Brännpunkt uttömmande och klarsynt men samtidigt en smula torrt och insiktslöst. Det är en mycket allvarlig kritik som läggs fram när det gäller den avgrundsdjupa förtroendekris som uppstått mellan medborgarna och den elitistiska journalistkåren. Jag saknar dock förståelse hos Svensson kring varför det har blivit som det har blivit och framför allt, insikter kring den ensidiga “agenda”, alltså den ideologi och det åsiktspaket, som svenska medier genom journalistkåren ser det som sin uppgift att pådyvla svenska folket. Svensson verkar inte kunna se att förtroendekrisen har med detta att göra utan åberopar istället principer (som borde vara grundkurs i en förberedande journalistisk skola), och yrkestekniska grepp. Precis som med debattartikeln i DN, verkar bara en begränsad yta vara synlig för artikelförfattaren. Helhetsbilden saknas.

——————————

Per Gudmundsson skriver idag också bra om SÄPO’s ”utmaningar” (systemkollaps ligger enligt Gudmundsson närmare sanningen), när det gäller massinvandringen. Man har helt enkelt ingen koll längre på de enorma strömmar av människor som nu kommer till Sverige från framför allt oroshärdar i Mellanöstern. Säkerhetspolisen slår fast – helt enkelt – att man inte kommer att kunna stoppa terrorattentat i Sverige.

Ja, jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan bomberna på allvar börjar smälla i våra storstäder. Förmodligen har journalistkåren redan förberett sig. Halvfärdiga texter och analyser om hur skulden kan kanaliseras gentemot den svenska, vita, heterosexualla mannen ligger säkert redan i viloläge. Eller som den radikalfeministiska chefredaktören Frida Boisen uttrycker det i samband med att hon nu slutar på GT och återgår till att bli krönikör bosatt i Stockholm. Hon får i DN frågan: ”Vad ska du skriva krönikor om?”.

” – Det är omöjligt att säga; världen kanske ser helt annorlunda ut om en vecka. Jag har engagerat mig för barnrätts- och jämställdhetsfrågor, men också för frågor om sexuella övergrepp, segregation och integration. Vi får se vad som händer i Sverige och världen, då kommer de här krönikorna att i princip skriva sig själva.”

Det fiffiga med Boisens så kallade journalistik är nämligen att inga analyser eller ens journalistiskt arbete behövs. Texterna skriver sig själva, eftersom alla svar redan är på plats. Det enda som behövs är lite knådande och trixande, så kan vilken händelse som helst bändas och baxas in i den intersektionella, feministiska boxen.

Harry Andersson