Kanske har det verkat lite ”hårt” här på Politivism de senaste dagarna. Lisa Larsson skrev i förrgår om bristvaran hårdhet, och dessförinnan tog jag upp tanken på tvångsförvaltning… I sammanhanget tycker jag att det finns anledning att resonera vidare, åtminstone kring hur jag själv tänker i frågan. Nu skall det också sägas att Lisas text faktiskt handlade om vikten av balans.
Att uppfostra och guida ett barn genom småbarnsåren och vidare mot och över tonåren fram till en vuxen, hel och socialt fungerande människa, handlar – vilket många föräldrar känner till – om kopiösa mängder kärlek men också instruktioner, regelverk och tydlighet. Det är varken bra för barnet själv, eller familjen det lever i, att lämnas åt gränslöshet och otydlighet. Än värre är eftergivenhet, undfallenhet och konsekvenslöshet, när barnet (vilket det kommer att pröva), går över bestämda gränser och bryter mot sociala samspelsregler. Inte sällan resulterar en sådan (brist på), uppfostran till små monster och senare till stora monster. På samma sätt som alltför rigida regler och en sträng uppfostran utan kärlek skadar ett barn, är risken mycket stor att barnet tar bestående skada av att växa upp i flummig gränslöshet, hur mycket kärlek man missriktat än tror sig ge. I den svenska skolan, där den antiauktoritära pedagogiken sedan länge härskat, är det framför allt pojkar ur lägre sociala klasser som drabbas. Man vänder snart skolan, och i förlängningen samhället ryggen.
Vid sidan av familjen är det ju skolan och samhället som behöver visa vilka regler det är som gäller i den kultur man lever i. Hur handlingar kan leda till både bra eller dåliga konsekvenser. Hur vissa beteenden är socialt oacceptabla. Att lagar faktiskt gäller och att det medför straff om man bryter mot dem. Men här har alltså både den svenska skolan och samhället i stort slutat fungera. Skälet är som så ofta en giftig blandning av kulturrelativism och postmodernistisk radikalfeminism, där ordning och reda – och auktoriteter – har kommit att bli liktydigt med det man inbillar sig är västerländska, maskulina normer. Inte så konstigt då heller när det gillas att utmåla poliser som fascister. Eller att normlösheten och eftergivenheten leder till att pojkar, framför allt i utanförskapsområden, växer upp till monster.
Just krocken mellan pojkar från dysfunktionella, våldspräglade och religiöst auktoritära länder, där varken demokratisk tradition eller samhällsgemenskap finns, och den svenska, ”mjuka” eftergivenheten och konflikträdslan, är förödande. Och det är just från sådana länder och områden (Mellanöstern, Eritrea, Somalia), vi nu tar emot hundratusentals migranter varje år. Det är en katastrof och det kommer inom bara några år förändra varje del av det Sverige vi lämnar över till nästa generation. Vid sidan av en havererad välfärd, sönderslagna sjuk- och socialförsäkringssystem och våldsbejakande islamism, är det just kriminaliteten som kommer att explodera.
Skjutningar, avrättningar, gängvåld, hot och utpressningar kommer att bli så vanligt att det kommer att känneteckna det ”nya Sverige”, både internationellt och inbäddat i våra barns medvetande. För detta kommer vi i framtiden att behöva utkräva ansvar av både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.
I samband med de senaste dödsskjutningarna i Göteborg skriver Alice Teodorescu bra:
”Att skottlossningen i veckan knappt kommer som en chock längre, trots att det borde vara ytterst chockartat att människor skjuts ned på en krog i Sveriges näst största stad en vanlig onsdag, är symptomatiskt. Men låt oss vara ärliga, tungt kriminella ynglingar med kopplingar till gäng, som mördar besinningslöst, är tungt kriminella för att de tillåtits bli tungt kriminella. De flesta kriminella går inte från att vara skötsamma samhällsmedborgare till att plötsligt en dag skjuta människor på öppen gata. Att bli tungt kriminell är en process som inte sällan börjar med småbrott i tonåren, handlingar som föregåtts av avsaknad av respekt för andra människors rätt till frihet, avsaknad av respekt för lagar och rättsordning, avsaknad av respekt för normer och samhällskontrakt. Alltför ofta medan samhället valt att titta åt ett annat håll, trots kännedom.”
Vi lever nu i ett samhälle där lagar och regler inte gäller för alla. Senast igår revs den lilla ”kåkstad” som av svenska hemlösa i Malmö hade byggts upp i protest mot att bli behandlade sämre än andra länders medborgare i Sverige (observera att Skånskan inte tar upp just detta perspektiv utan väljer att lyfta hemlöshet i allmänhet). Det tog enligt uppgift två timmar innan polisen hade avhyst de hemlösa och rivit lägret. Samma polis som inte ser det som sin uppgift att avhysa de rumänska, organiserade tiggare som byggt kåkstäder på andra platser.
225.000 svenska pensionärer lever under den europeiska fattigdomsgränsen. Jag har själv en mor i åttioårsåldern – som har jobbat och betalat skatt i större delen av sitt liv – som nu inte har råd att gå till tandläkaren. Men för en ”papperslös” kostar ett tandläkarbesök bara 50 kronor. Dessa papperslösa har nu också rätt till övrig välfärd, sjukvård, skolgång och försörjningsstöd. Men svenska politiker vill gå längre; nu skall även fattiga från hela Europa få del av den svenska välfärden, där sjukvård och försörjningsstöd ingår. Detta alltså utöver att närmare en miljon lågutbildade och mestadels fattiga asylmigranter förväntas komma till Sverige de närmaste fem åren, utan några större chanser att vare sig kunna skaffa jobb eller bostad.
Hur kunde vi låta detta hända? Hur kan vi låta det fortsätta?
Harry Andersson
Politivism 