Att se den sekteristiska mardrömsfiguren men inte våga avtäcka den

Det har för mig blivit mer och mer obegripligt hur någon frivilligt väljer att betala pengar till Radiotjänst. En myndighet vars produkt, statliga Public service, bryter helt öppet och skamlöst gentemot dess lagstadgade regler och i sina utskick inställsamt försöker göra gällande att den propaganda som präglar snart sagt varje dramaproduktion, varje debatt, varje nyhetssändning och varje underhållningsprogram (men också den interna företagskulturen och personalpolitiken) – den intersektionella och postmarxistiska radikalfeminismen – innebär att vara ”fri från politisk styrning och kommersiella intressen”.

Det är hårresande och det är lika lögnaktigt och lömskt som när man till råga på allt påstår att det är billigt. På samma sätt som politiker försvarade chockhöjningen av SL’s månadskort i Stockholm (med 100 kronor i ett svep), med att det ju bara var ”tre chipspåsar”, inleder Radiotjänst sitt brev till medborgarna med att ”allt du behöver betala” är mindre än 6 kronor per dag. I sammanhanget kan det vara värt att notera att både Netflix och HBO Nordic tillsammans kostar mindre per månad än statliga SVT, SR och UR’s dagliga indoktrinering, vinklade information, vetenskapsfientlighet och unkna fördomar. Och helt reklamfritt.

Public service i Sverige har spelat ut sin roll som en direkt följd av att man grovt missbrukar det förtroende man verkar under. Finansieringsmodellen är likaledes uttjänad. När det hela blir skattefinansierat kommer den politiska styrningen också att öka ytterligare, vilket kommer att få allvarliga följder när till exempel Sverigedemokraterna hamnar i regeringsställning. Tro inte för en sekund att det inte kommer att finnas både vilja och skarpa förslag på radikalt nya direktiv. Och vem är förvånad? Att ha haft hela Public service emot sig i decennier, av en sektliknande statlig mediakoncern styrd av sympatisörer på den yttersta vänsterkanten.

Jag uppmanar därför alla att sluta betala sina så kallade TV-licenser (ingen behöver säga att man äger en TV, om man nu har en sådan och troligtvis tittar på andra program än från svenska Public service). På sikt hoppas jag att allt läggs ner.

———————————

Per Gudmundsson skriver idag nyktert, lite torrt, men mycket skrämmande på sin blogg om hur den rödgrönrosa majoriteten i Stockholm kommer att anstränga sig till det yttersta för att ge återvändande massmördare, alltså ”svenska” jihadister som åkt ner till Syrien och Irak för att halshugga, våldta och bränna levande män, kvinnor och barn – företrädesvis kristna men också andra muslimer – starkt stöd och en positiv särbehandling vid hemkomsten. Det är bostad (före i kön), jobb, vård (en del kan ju som stridande ha fått skador), och bidrag som gäller för stockholms jihadister, det har bland andra feministerna i stadshuset bestämt.

Och det som också är viktigt, slår man fast, är att det som dessa massmördare har sysslat med av staden inte sammankopplas med religiösa begrepp. Då kan de ju känna sig stigmatiserade.

”Ett förebyggande arbete får inte leda till att invånare stigmatiseras, exempelvis måste religiösa begrepp hanteras varsamt så att de inte kopplas till våldsbejakande extremism. Stadens sätt att kommunicera frågan har en viktig roll.”

Stockholms stad verkar ha suttit med vid samma möte som Mona Sahlin och chefer från statliga Publice service deltog i och där man bara slog fast en dag att islamister eller jihadister (som de kallar sig själva), inte längre får kallas detta. Istället skall de benämnas ”extremister”. På detta sätt kan man ju komma undan med att folk kanske tror att det handlar om högerextremister eller åtminstone vita män, kanske antifeminister, alltså den riktiga fienden.

———————————

Bara i ett land som har tappat bort alla sina moraliska, juridiska och realpolitiska kompasser och helt gått vilse i vansinnet skulle någonting liknande kunna hända. Och det är endast i Sverige som detta händer. Sverige är extremt och utmärker sig ständigt, varje dag, inom praktiskt taget varje område (och fler blir det hela tiden), som extremt i jämförelse med andra västeuropeiska länder. Här har galenskapen tagit över myndigheter och politiska partier och institutioner. Galenskapen har sedan länge förgiftat skolan och universiteten. Masspsykosen, rädslan och ängslan att bli utestängd, smutskastad och demoniserad av åsiktspoliserna inom Public service och media håller landet i ett järngrepp.

Jag vet att fler vaknar upp för varje dag. Att fler ser det oundvikliga. Att man till slut måste kapitulera inför den egna förnekelsen. Ändå tar det sådan tid och det är så obegripligt smärtsamt för så många att se hur man själv bidrog till marschen mot avgrunden. När man själv hejat och hurrat med alla dem som kallat meningsmotståndare för kvinnohatande rasistfascistnazister i årtionden, när man själv mobbat, utestängt, demoniserat och smutskastat och skålat med de andra sektmedlemmarna i det man inbillade sig var en god kamp.

Hur mycket tar det då inte i kraft att inse att man haft och gjort fel?

Jag tänker på detta också när jag läser Maceij Zarembas avslutande artikel om den radikalfeministiska sektens grepp om svensk socialtjänst i DN, och hur ofantligt mycket lidande för enskilda medborgare detta skapat. Nu blir det bara en kort kommentar, men jag hoppas kunna återvända till några andra reflektioner som rör artiklarna.

Vad som slår mig är att Zaremba, trots sina undersökningar och trots sina skrämmande avslöjanden, inte förmår att ge upp sin lojalitet med det han fortfarande vill tro om feminismen. Kanske spelar det ingen roll hur stor del av den feministiska rörelsen som utgörs av dessa ”sexister”, som han kallar radikalfeminsterna? För Zaremba själv verkar feminismen alltid vara god och han markerar detta bland annat genom att konsekvent använda ordet ”hen”. Jag blir både förbluffad och förvånad, men jag kan samtidigt förstå hans predikament (jag minns det tydligt från åren då jag själv tvingades omvärdera mina ståndpunkter).

Att dessutom öppet ställa sig kritisk gentemot en av sveriges i särklass mäktigaste politiska grupperingar, den radikala, svenska statsfeminismen, hade sannolikt varit för mycket även för den hyllade Zarembas karriär. Detta vet han nog. Kanske är detta också en av förklaringarna till det som känns som ett krumbuktande och slirande i definitionerna av feminism. Jag tror att han ser precis den sekteristiska mardrömsfigur som feminismen har blivit framför sig, men han förmår helt enkelt ännu inte att avtäcka den helt.