Dagsarkiv: 14 maj, 2015

Det kommer att fortsatt finnas ett svenskt folk

Först möjligen lite off topic från bloggens huvudfåra. Fast ändå kanske inte, jag är inte säker.

Det handlar om bedrövligheten och uppgivenheten kring det ämne som Uppdrag granskning nu senast (igår onsdag 13/5) tog upp, vilket denna gång handlade om konst och falsk konst.

Det är ett stort ämne och jag har inga ambitioner på att göra en djupdykning. Jag konstaterar bara det löjeväckande med hur dessa mänskliga, själviska mekanismer kring detta med konsten fungerar. Alla dessa människor som ovetandes går omkring och inbillar sig att det finns värde kring det som någon annan säger är värdefullt. Å ena sidan finns det ju naturligtvis inget som helst värde, men i den självuppfyllande skruvade och cyniska värld som är konstvärlden finns det ändå de som vet att om tillräckligt många påstår sig se ett värde, ja, då skapas det också ett faktiskt pengavärde. Och i denna ignoranta ovisshet går det att tjäna pengar.

Ingenting kring detta har ju egentligen något som helst med ett konstnärligt värde, något som någon upplever som ett värde på en rent allmänmänsklig nivå, att göra. Denna typ av värde är sedan länge bortrensad från den värld som kallas konstvärlden. Det mesta är iskallt och cyniskt och i fler än en mening helt värdelöst. Konsten som begrepp har blivit just bara detta obegripliga utryck för människans lägsta nivåer, hennes sämsta egenskaper. Jo det låter komprisslöst (och jo, visst finns det vissa undantag), men så ser faktiskt konstvärlden ut idag. Den angår ingen utom de som verkar inom den. Konstnärer är inte ens konstnärer längre, idag är det kuratorerna som iklätt sig konstnärsrollen och dessa har därmed ett bättre läge att manipulera marknaden och de “berättelser” som sprids. För människor i allmänhet är allt detta helt utan betydelse eller värde. En lyckad manipulering av både marknad, språk och kontextuell position kan utan problem generera enormt monetärt värde för till exempel en hög med avföring, något som givetvis inte tillför något som helst värde för någon människa i världen, men som ändå är extrem ”värdefullt” för den som blivit rekommenderad att investera i det så kallade konstverket.

Jag tycker själv väldigt mycket om Andy Warhol. Jag rekommenderar alla att läsa hans bok ”From A to B and Back Again”. Han förutsåg detta, insåg meningslösheten med inte bara konstens uppgift i vår tid men hela dess position och belastning på anständigheten. Därför är det naturligtvis extra bisarrt att lyssna till Uppdrag gransknings upprörda och rättfärdiga reportrar i sitt sökande efter vem som har förfalskat de bilder av Andy Warhol som sålts på Lauritz.com. Dessa människor…, förlåt mig, som är upprörda över att ha köpt (eller sålt), förfalskningar av verk som handlar om det som de själva är involverade i, utan en aning. Det hela är så dumt att det gör uppriktigt ont. Och ger inte bara Warhol rätt utan höjer ytterligare värdet på hans ”äkta” kritik av just detta som händer med förfalskningarna av hans förfalskningar.

———————————

Jag vill försöka prata en del om detta – vilket är viktigt – om det svenska folket. Vi som är insatta vet ju vart det barkar och vi förfäras, men vad handlar det egentligen om? Hur kan det vara möjligt att till exempel svenska statliga Public service nu arbetar aktivt för att utestänga personer med vit hudfärg och som har svenska namn? Och varför ledande politiker och mediachefer jobbar aktivt för idén att Sverige måste avvecklas?

Hur är det ens möjligt? Hur kunde vi hamna här?

Det slår mig vilken extrem minoritet det svenska folket är i denna värld. En pytteliten grupp människor som på en lagom stor (avlägsen), plats under över tusen år arbetat sig fram genom tillvaron, kämpat, slitit, lidit, segrat (ibland), och rest sig efter varje nederlag. Ett folk som med sina nio miljoner medborgare idag utgör en knappt märkbar notering i den värld som består av över sju komma tre miljarder människor.

Vi är ett folk. Ja, vi kallas svenskar. Men idag är det så förenat med skam och förvirring att ens kalla sig svensk (eller att ens erkänna att det finns något som egentligen heter Sverige), att de flesta har hamnat i förnekelse och den välkända masspsykosen. Det är resultatet av decenniers kamp från en enad (men egentligen väldigt liten), politiker-, akademiker- och mediaelit som utifrån postmodernistiska och postkoloniala vänsterteorier har utmålat vår värld – den svenska – som ond utifrån hudfärg, etnicitet, kön och sexuell läggning.

Jag stöter på det hela tiden. Inte bara i svallvågorna efter de kåkstäder som nu växer upp eller att varje tur på stan innebär närmanden från 10 till 20 tiggare. Men också i närområdet. För någon timma sedan gick jag förbi pantstationen i den livsmedelsaffär där vi brukar handla. I kön stod en svensk man som bad om ursäkt för sin svenskhet gentemot den invandrarkvinna bakom som hade börjat prata om tiggeriet. Han sa högt och öppet att han ju heller inte var svensk, eftersom han säkert hade förfäder som hade invandrat en gång i tiden. Det var liksom viktig för honom att få detta sagt. En seger.

Han hade säkert läst för mycket av Jan Guillou (som de flesta svenskar), och kanske bara använt sig av statliga Public service som informations- och underhållningskanal. Men det fanns något i effektsökeriet (att han verkade använda en ovanligt hög och rättfärdig röst i sitt avsägande av sin svenskhet), som visade på något mycket värre. En feghet. En undfallenhet. En historielöshet och, vilket är extra anmärkningsvärt tycker jag, en hånfullhet gentemot det land, den nation som uppenbarligen hade fött fram honom.

Vi har politiker som befinner sig i de allra högsta lagren av svensk politik som öppet gått ut med att de vill avveckla Sverige. Både på vänstersidan och det som tidigare kallades den ”borgerliga sidan”. Det finns inga svenskar. Det finns inget svenskt folk. Att påstå något sådant är rasistiskt. Det finns ingen svensk kultur. Samordnaren Mona Sahlin, som nu alltså har ansvar över hur Sverige skall hantera jihadister och massmördare som aktivt valt att halshugga kristna (och naturligtvis skulle göra detsamma med judar om de fick tag på några), och som hatar det sekulära Sverige, har tydligt sagt att det inte finns någon svensk kultur och – om den skulle finnas – inte är värd att bevaras.

Fredrik Reinfeldt flyger över Sverige och tycker att svenskarna är ”barbarer”. Mannen har varit statsminister i åtta år och ingen visste hur han tänkte. Han väntade tills efter sin avgång med att berätta. Han tänker förmodligen inte bo kvar i landet men vill ändå att landet skall fyllas med miljoner människor från fattiga områden i Mellanöstern, Eritrea, Somalia och Afghanistan. Han tänker sig att de skall bosätta sig ute på fälten och i skogarna.

Åsa Romson, som Reinfeldt gjorde sig nära vän med i migrationsfrågor, håller med. Reinfeldts politik fortsätter och vi kan räkna med över 200.000 nyanlända om året (inklusive anhöriginvandring), framöver. Inga förberedelser finns. Inga bostäder. Ingen jobbmarknad. Men den extrema vänstern gillar Reinfeldt, eftersom de vill samma sak, öka massinvandringen. Sen att Reinfeldt skäl handlar om att krossa välfärdsstaten är tankefigurer som de flesta i vänstern inte förstår.

Och mitt i allt detta finns alltså själva idén om att det inte finns något svenskt folk. Åtminstone inte ett svenskt folk som man behöver värna. Så hanterar våra politiker och de etablerade medierna vårt land och våra barns framtid.

Men det måste få ett slut. Vi måste avsätta eller helt enkelt köra bort dessa människor. Jag avslutar med att kopiera ett stycke ur Nasrin Sjögrens artikel häromveckan:

”Låt er inte offras en och en. Gå samman och rusta till ett fredligt krig. Vägra rösta igen på någon enda av de partier som har bespottat det folkstyre de är satta att respektera. Finn nya och värdiga representanter bland er själva. Det enda som tillåter förtrycket att fortsätta är att ni låter det ske. Arbetarrörelsen för hundra år sedan visste det. Som Joe Hill sade: sörj inte, organisera er!”

9 kommentarer

Under Okategoriserade