Vetskapen att ens barn kommer att få det sämre

Det är en förtvivlad och svårartad känsla, detta med vetskapen om att ens barn, som fortfarande är små, kommer att behöva leva i ett sämre, fattigare, våldsammare och otryggare samhälle än det man själv växte upp i som svensk. Ett samhälle utan välfärd och jämlikhet, utan fungerande skolor och med enorm segregering där den lilla grupp som har kommer att skärma sig allt mer från de som inte har. Ett samhälle som präglas av etniska och religiösa motsättningar och ständiga upplopp och våldsamheter. Där den delvis etniskt präglade fattigdomen (vad händer när miljoner människor utan utbildning och relevanta språkkunskaper flyttar hit på kort tid?), alltid kommer att beskrivas som rasism och förtryck av vänstern (som behöver bränsle för sin kamp), av växande grupper islamister som söker makt och av den exploderande organiserade brottsligheten (som inte kommer att se några som helst moraliska betänkligheter med att ta från dem som beskrivs som sina förtryckare).

Men värst kommer det att gå för de svenskar som inte har, som varken kan få jobb, bostäder eller har kontakter i mediavärldens Södermalm. De fattiga pensionärerna ryker naturligtvis först, varken vård, omsorg eller boenden kommer att finnas till hands. Men också alla familjer och barn med svag social status. Det kommer inte att finnas pengar till vård, skola och omsorg. Landsting och kommuner kommer att gå omkull när staten inte längre kan betala ut nödhjälp. Och när systemen kring försörjningsstöd havererar, vilket de kommer att göra (förmodligen stegvis), inträder nästa fas i avvecklingen av nationen Sverige.

Då inträder de parallella klansamhällena, helt fristående från varandra och svenskt inflytande. Vi ser redan hur denna utveckling är i full gång, även om det är just den ekonomiska kollapsen (som ligger längre fram), som kommer att driva nöden till brutal handling. I denna tumult och anarki tar man hand om de sina och de starkare kommer alltid att ta för sig.

Svenskar har ingen sådan gemenskap, ingen nutida erfarenhet av ett sådant tänkande. De utan ekonomiska resurser kommer att gå under i denna snabba omvandling. Kanske flyr en del av dem till extrema grupper för att söka skydd, en del blir säkert muslimska konvertiter, men de flesta kommer att stå skyddslösa. Den svenska polismyndigheten har sedan länge kapitulerat och står nu mestadels som garant för de priviligierade gruppernas trygghet i storstadsregionerna.

Det finns nästan bara förlorare i den utveckling som Sverige nu rusar fram mot. Nästan allt kommer att bli mycket, mycket sämre. När landet fallerar som välfärdstat kommer de som kan fly fältet eller upprätta regelrätta gated communities. ”White flight” är redan i full gång, och den politiker- och mediaklass som gjort snabba karriärer (och pengar), genom att driva landet mot avgrunden kommer mestadels att bosätta sig i andra länder. Många av dessa svenskar kommer att skylla på ”svenskarna” och att ”rasismen” spårat ur.

Det som länge har varit ett sluttande plan håller snart på att tippa över helt. Allt pekar åt samma håll. Vi har inte ens ett militärt försvar som kan sättas in om det skulle uppstå regelrätta klanstrider eller statskuppförsök. Polisen står mer och mer handfallen när man, i samma avvecklingstrend som den svenska skolan, har övergett sina kärnuppgifter (att lösa brott), till förmån för verklighetsfrånvända ”värdegrunder”, genus och annat postmodernistiskt nonsens.

Den extrema naivitet, vårdslöshet och dumdristighet med vilken svensk politiker- och mediaelit idag hanterar framtiden för det här landet och dess befolkning borde vara straffbart.

Och samtidigt som seriösa undersökningar – och vanligt folkvett (notera att ett sådant uttryck; ”folkvett” av eliterna skulle klassas som rasistiskt) – visar hur omöjligt det är att upprätthålla en välfärd med den massinvandring som nu institutionaliserats (från länder i mellanöstern och östafrika), och vi pratar alltså om ett par miljoner migranter på bara en tioårsperiod (en migrationsstorlek som i relation till mottagarlandets storlek aldrig har genomförts i världshistorien), mestadels bestående av människor utan någon eller relevant utbildning, så fortsätter politiker och media att ljuga och mörka. Man beställer fejkade rapporter, missledande undersökningar och presenterar önskedrömmar som fakta. Att påpeka att det inte stämmer, att det är felaktigt och att välfärden kommer att kollapsa blir då att ”fiska i grumliga vatten” eftersom SD sagt att det är så. Att lägga fram fakta blir då att vara fascist. Eller nazist.

Jag har hört människor berätta att de är tacksamma att de åtminstone fick leva en period i sitt liv då Sverige fanns kvar. Att man åtminstone fick några härliga år på salongsdäck innan undergången. Vi som har småbarn brukar inte hålla med i den känslan av tacksamhet.

Andra, och dessa har jag också beskrivit förr, vill helt enkelt inte höra. ”Allt detta är ju så jobbigt. Så förfärligt negativt och deprimerande.” Jo, det ligger visserligen något i det (att det är deprimerande), men jag härdar inte riktigt ut denna ansvarslösa determinism.

Jag ogillar starkt den här utvecklingen, det tror jag att de flesta förstår – jag gillar Sverige och jag hade hoppats på att få bli gammal här och se mina barn och barnbarn växa upp i ett friskt och demokratiskt Sverige – men vad jag avskyr på djupet är den lögnaktiga jargong vi tvingas bevittna i de politiska och mediala skådespelen. De som nu endast har en tydlig uppgift kvar; att ljuga och bedra för att föra fram sin agenda.

Och mitt i dessa ödesfrågor om sveriges framtid, i den snabba utveckling som sannolikt är den mest avgörande i detta lands tusenåriga historia, så fylls medierna och inte minst statliga Public service med radikalfeministisk sekteristisk idioti, flabb, nonsens, mensfestivaler, misandri, hbtq, rfsl och bolibompapolitik.

Det är svårt att härda ut det här. Jag tittar på min minsta som sitter och tecknar. Hon ler när hon ser upp.

Vad har vi gjort tänker jag.

Annons