Jag brukar försöka undvika att falla i händerna på Godwins lag. Jag ogillar också uttrycket ”feminazis”, även om jag helt och hållet förstår vad till exempel Janne Josefsson menar när han säger att den svenska feminismen har något ”biologistiskt” och fascistiskt över sig.
Men denna gång vill jag ändå uppehålla mig en stund vid den giftiga människosyn som är själva fundamentet i den svenska statsfeminismen, och hur enkelt det faktiskt är att se likheter i människosynen som ledde till historiens mörkaste illdåd.
Giftigheten uppstår i det muterade begreppet Överordnad – Underlägsen. Det är dessa sammanlänkade föreställningar om andra människor som tillsammans blir så livsfarliga och som – om de inte vädras bort – obönhörligen leder till hat, avhumanisering och slutligen ond, bråd död. Oavsett vilken ideologi, politisk grupp eller religion som hyser dem.
Det är ju ingen hemlighet – eller svårt för någon att ta reda på – att den offentliga svenska feminismen redan hyllar berättelser, drömmar och iscensättningar som glorifierar sådan avhumanisering och död kring det som man ser som sin fiende, den svenska mannen. SCUM är egentligen bara toppen på det gigantiska isberg av hat som fått växa obehindrat i över trettio år.
Men det är viktigt, som jag ser det, att förstå dimensionen Överordnad – Underlägsen i framväxten av denna antihumanismens cysta i vårt samhälle. Praktiskt taget alla feministiska utspel, artiklar, kampanjer, analyser, rapporter eller ”forskningsresultat” bygger på antingen tankefiguren Överordning eller tankefiguren Underlägsen. Oftast växelvis och i sammanvävning. Detta alltså när man beskriver fienden. I beskrivningen av den egna gruppen gäller den spegelvända versionen; Underordnad – Överlägsen.
Lägg märke till hur vanligt det är i debatterna att vilja lyfta fram ”det kvinnliga” utifrån ett biologiskt perspektiv, att detta att vara kvinna i sig självt är en kompetens. Detta vittnar om synen på människotypen Kvinna som överlägsen människotypen Man (kvotering för män är alltid förbjuden). Samtidigt förs ständigt idén om Underordning fram. Att kvinnor alltså trots sin överlägsenhet är underordnade männen. Männen som i sin tur, i denna föreställningsvärld alltså är underlägsna men överordnade.
Tankefiguren om över- och underordningen är i Sverige inskriven i regeringsförklaringen. Det är därför man brukar kalla det för ”statsfeminismen”.
Fundera en stund över hur synen på judarna i mellankrigstidens Tyskland passar in på beskrivningen Överordnad – Underlägsen. Jag vill påstå att det är otvetydigt att vi ser samma mekanismer i propagandan då som i dagens feminism. Just den för det mänskliga sinnet giftiga vanföreställningen att en underlägsen människotyp befinner sig i en överordning gentemot den egna människotypen och därför måste bekämpas, avhumaniseras och på sikt försvinna (så att den egna överlägsna människotypen då kan träda in på den överordnade plats som är rättmätigt hennes).
Den svenska feminismen har inget som helst att göra med jämställdhet. Den svenska feminismen är i sin själva natur så långt bort från humanismens syn på människan som det är möjligt. Det finns ingen försoning, ingen idé om samarbete och jämlikhet.
Det finns dock en tankefigur som genomsyrar hela rörelsen, från vänster till höger, från topp till botten, från periferi till centrum, från skolgården till universitetet, från aktivism till partiledarskap, från köksbord till plenisal:
Att kvinnor är underordnade män när de egentligen är överlägsna män.
Politivism 