Jag pratade med en gammal vän som jobbar i finansvärlden häromdagen. Ett långt samtal, förtroligt men samtidigt allvarligt. Han berättade om den förestående ekonomiska kraschen, som kommer att drabba Sverige hårdare än någonsin. När den kommer, och den kommer (sannolikt inom 2-3 år), så finns inga verktyg kvar att använda. Räntan är redan nere på noll. Det kan mycket väl handla om ett fritt fall, inte minst när fastigheternas värde minskar med 50-70 procent över några dagar.
Svenskar inbillar sig att ekonomin är stark, att Sverige har klarat sig bra. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg verkade statsmannamässiga när de skröt om Sveriges finanser och Borg blev omslagspojke i genren Ordning och reda. Samtidigt avvecklades det svenska försvaret. Strategin verkar ha varit att se bra ut för stunden, att göra en bra “berättelse” av sig själv och den egna karriären, utan en tanke på framtiden för Sverige och sveriges medborgare. Att skjuta problemen på framtiden tycks ha blivit en svensk, politisk dygd. Att döpa om ansvarslöshet till ansvar och stå och låtsas framför TV-kamerorna.
I Sverige handlar det om så många systemkollapser, som nu ser ut att mötas i en framtida helveteskorsning, att det inte längre är möjligt att blunda. Och denna framtid ligger ändå inte längre fram än att vi kan skönja den vid horisonten. Skolan havererar, resultaten faller dramatiskt för varje år. Bostadsmarknaden är sjuk och bristen på boende har länge varit skriande. Belåningen för hushållen är monumental. Försvaret är nedlagt (i meningen att försvara Sverige), och syftar idag endast till att bli del av en berättelse om sveriges internationella insatser. Polisen misslyckas fullständigt med sitt uppdrag, vardagsbrottsligheten låter man passera och förundersökningar läggs numera ner som rutin (eftersom man “saknar resurser”). Polishögskolan erkänner nu dessutom att man systematiskt diskriminerar svenska män vid antagningarna. Rättsskandalerna avlöser varandra, även här inte sällan med en postmodernistisk, relativistisk och radikalfeministisk koppling. Rättssäkerheten gäller inte längre – och verkar inte ens ses som viktig när den ställs mot låtsasbegrepp som ”värdegrund” (vilken man kan med fylla med vad som helst). Journalistiken har sedan länge lämnat sitt samhällsuppdrag och den svenska journalistkåren fungerar idag som en PR-grupp för intersektionella vänsteridéer och nationalstatsavveckling. Propagandacentralen heter Public service, vars centrala uppdrag idag har blivit att förvränga bilden av verkligheten så att den passar in i ”rätt berättelse”.
Samtidigt växer kåkstäder fram. Tiggare från andra länder i varje gathörn är en del av det nya Sverige. Och islamistiska terrorgrupper finner sig till ro här, och växer med stormsteg, nästan i samma utsträckning som den organiserade brottsligheten med etniska förtecken exploderar i omfång.
Och med detta som utgångsläge har en liten politisk elit i samråd med journalistkårens samhällsomstörtande toppskikt – mot folkets vilja – bestämt sig för att Sverige skall öka sin flykting- och invandringsnivå från sönderslagna, icke-demokratiska och korrupta samhällen (som Somalia, Eritrea, Syrien och Irak), till närmast bibliska volymer. Så många människor har på så kort tid aldrig kommit till ett land med en så liten befolkning. En välfärdsstat. Det har aldrig hänt förut, på någon plats i världen eller i historien. Men det är alltså detta som denna politiker- och mediaelit nu har drivit igenom.
En avveckling av Sverige. På kort tid.
Och när den ekonomiska kraschen kommer så går samhället sönder, i takt med att kommuner och landsting går i konkurs och lägger ner. Det är då inbördeskriget kommer. När etniska, religiösa och kulturella konflikter blir så allvarliga att hela samhällsordningen raseras. När det handlar om flera hundratusentals migranter, snart miljoner, med icke-svensk etnisk identitet som står utan försörjning, då slår överlevnadsmekanismerna in. Då är det rädda sig den som räddas kan (genom klanen, genom släkten, genom det religiösa samfundet). Då kommer bara de svenskar som har pengar att klara sig. Detta är allvar, det är på riktigt och det kommer att hända.
Men även utan denna (kraschen), så räknar FN i nuläget med att Sverige inom bara femton (!) år kommer att vara det man tidigare kallade ett U-land.
Lotta Gröning från Expressen, som verkar ha vaknat upp, skriver på Det Goda Samhället för någon dag sedan att “år 2030 antas Sverige hamna jumbo på listan – plats 45 – efter länder som Costa Rica, Bulgarien, Libyen och åtta platser efter fattiga landet Mexico.”
Om femton år. När min dotter är vuxen.
Detta alltså enligt Human Development Index (HDI) som tas fram av FN.
Det här är vår framtid. Det här är det våra politiker gör mot oss och vårt land – och våra barns framtid. Men svenskarna fortsätter att rösta fram samma politiker igen och igen (även om SD nu växer med stormsteg), i detta förbluffande och kolossala självbedrägeri och i denna förnekelse.
Arma folk. Arma land. Det kommer att bli ofantligt kostsamt – om det ens är möjligt – att ställa detta till rätta.
Politivism 