Överordnad – Underlägsen, en förgiftad människosyn

Jag brukar försöka undvika att falla i händerna på Godwins lag. Jag ogillar också uttrycket ”feminazis”, även om jag helt och hållet förstår vad till exempel Janne Josefsson menar när han säger att den svenska feminismen har något ”biologistiskt” och fascistiskt över sig.

Men denna gång vill jag ändå uppehålla mig en stund vid den giftiga människosyn som är själva fundamentet i den svenska statsfeminismen, och hur enkelt det faktiskt är att se likheter i människosynen som ledde till historiens mörkaste illdåd.

Giftigheten uppstår i det muterade begreppet Överordnad – Underlägsen. Det är dessa sammanlänkade föreställningar om andra människor som tillsammans blir så livsfarliga och som – om de inte vädras bort – obönhörligen leder till hat, avhumanisering och slutligen ond, bråd död. Oavsett vilken ideologi, politisk grupp eller religion som hyser dem.

Det är ju ingen hemlighet – eller svårt för någon att ta reda på – att den offentliga svenska feminismen redan hyllar berättelser, drömmar och iscensättningar som glorifierar sådan avhumanisering och död kring det som man ser som sin fiende, den svenska mannen. SCUM är egentligen bara toppen på det gigantiska isberg av hat som fått växa obehindrat i över trettio år.

Men det är viktigt, som jag ser det, att förstå dimensionen Överordnad – Underlägsen i framväxten av denna antihumanismens cysta i vårt samhälle. Praktiskt taget alla feministiska utspel, artiklar, kampanjer, analyser, rapporter eller ”forskningsresultat” bygger på antingen tankefiguren Överordning eller tankefiguren Underlägsen. Oftast växelvis och i sammanvävning. Detta alltså när man beskriver fienden. I beskrivningen av den egna gruppen gäller den spegelvända versionen; Underordnad – Överlägsen.

Lägg märke till hur vanligt det är i debatterna att vilja lyfta fram ”det kvinnliga” utifrån ett biologiskt perspektiv, att detta att vara kvinna i sig självt är en kompetens. Detta vittnar om synen på människotypen Kvinna som överlägsen människotypen Man (kvotering för män är alltid förbjuden). Samtidigt förs ständigt idén om Underordning fram. Att kvinnor alltså trots sin överlägsenhet är underordnade männen. Männen som i sin tur, i denna föreställningsvärld alltså är underlägsna men överordnade.

Tankefiguren om över- och underordningen är i Sverige inskriven i regeringsförklaringen. Det är därför man brukar kalla det för ”statsfeminismen”.

Fundera en stund över hur synen på judarna i mellankrigstidens Tyskland passar in på beskrivningen Överordnad – Underlägsen. Jag vill påstå att det är otvetydigt att vi ser samma mekanismer i propagandan då som i dagens feminism. Just den för det mänskliga sinnet giftiga vanföreställningen att en underlägsen människotyp befinner sig i en överordning gentemot den egna människotypen och därför måste bekämpas, avhumaniseras och på sikt försvinna (så att den egna överlägsna människotypen då kan träda in på den överordnade plats som är rättmätigt hennes).

Den svenska feminismen har inget som helst att göra med jämställdhet. Den svenska feminismen är i sin själva natur så långt bort från humanismens syn på människan som det är möjligt. Det finns ingen försoning, ingen idé om samarbete och jämlikhet.

Det finns dock en tankefigur som genomsyrar hela rörelsen, från vänster till höger, från topp till botten, från periferi till centrum, från skolgården till universitetet, från aktivism till partiledarskap, från köksbord till plenisal:

Att kvinnor är underordnade män när de egentligen är överlägsna män.

Annons

Vetskapen att ens barn kommer att få det sämre

Det är en förtvivlad och svårartad känsla, detta med vetskapen om att ens barn, som fortfarande är små, kommer att behöva leva i ett sämre, fattigare, våldsammare och otryggare samhälle än det man själv växte upp i som svensk. Ett samhälle utan välfärd och jämlikhet, utan fungerande skolor och med enorm segregering där den lilla grupp som har kommer att skärma sig allt mer från de som inte har. Ett samhälle som präglas av etniska och religiösa motsättningar och ständiga upplopp och våldsamheter. Där den delvis etniskt präglade fattigdomen (vad händer när miljoner människor utan utbildning och relevanta språkkunskaper flyttar hit på kort tid?), alltid kommer att beskrivas som rasism och förtryck av vänstern (som behöver bränsle för sin kamp), av växande grupper islamister som söker makt och av den exploderande organiserade brottsligheten (som inte kommer att se några som helst moraliska betänkligheter med att ta från dem som beskrivs som sina förtryckare).

Men värst kommer det att gå för de svenskar som inte har, som varken kan få jobb, bostäder eller har kontakter i mediavärldens Södermalm. De fattiga pensionärerna ryker naturligtvis först, varken vård, omsorg eller boenden kommer att finnas till hands. Men också alla familjer och barn med svag social status. Det kommer inte att finnas pengar till vård, skola och omsorg. Landsting och kommuner kommer att gå omkull när staten inte längre kan betala ut nödhjälp. Och när systemen kring försörjningsstöd havererar, vilket de kommer att göra (förmodligen stegvis), inträder nästa fas i avvecklingen av nationen Sverige.

Då inträder de parallella klansamhällena, helt fristående från varandra och svenskt inflytande. Vi ser redan hur denna utveckling är i full gång, även om det är just den ekonomiska kollapsen (som ligger längre fram), som kommer att driva nöden till brutal handling. I denna tumult och anarki tar man hand om de sina och de starkare kommer alltid att ta för sig.

Svenskar har ingen sådan gemenskap, ingen nutida erfarenhet av ett sådant tänkande. De utan ekonomiska resurser kommer att gå under i denna snabba omvandling. Kanske flyr en del av dem till extrema grupper för att söka skydd, en del blir säkert muslimska konvertiter, men de flesta kommer att stå skyddslösa. Den svenska polismyndigheten har sedan länge kapitulerat och står nu mestadels som garant för de priviligierade gruppernas trygghet i storstadsregionerna.

Det finns nästan bara förlorare i den utveckling som Sverige nu rusar fram mot. Nästan allt kommer att bli mycket, mycket sämre. När landet fallerar som välfärdstat kommer de som kan fly fältet eller upprätta regelrätta gated communities. ”White flight” är redan i full gång, och den politiker- och mediaklass som gjort snabba karriärer (och pengar), genom att driva landet mot avgrunden kommer mestadels att bosätta sig i andra länder. Många av dessa svenskar kommer att skylla på ”svenskarna” och att ”rasismen” spårat ur.

Det som länge har varit ett sluttande plan håller snart på att tippa över helt. Allt pekar åt samma håll. Vi har inte ens ett militärt försvar som kan sättas in om det skulle uppstå regelrätta klanstrider eller statskuppförsök. Polisen står mer och mer handfallen när man, i samma avvecklingstrend som den svenska skolan, har övergett sina kärnuppgifter (att lösa brott), till förmån för verklighetsfrånvända ”värdegrunder”, genus och annat postmodernistiskt nonsens.

Den extrema naivitet, vårdslöshet och dumdristighet med vilken svensk politiker- och mediaelit idag hanterar framtiden för det här landet och dess befolkning borde vara straffbart.

Och samtidigt som seriösa undersökningar – och vanligt folkvett (notera att ett sådant uttryck; ”folkvett” av eliterna skulle klassas som rasistiskt) – visar hur omöjligt det är att upprätthålla en välfärd med den massinvandring som nu institutionaliserats (från länder i mellanöstern och östafrika), och vi pratar alltså om ett par miljoner migranter på bara en tioårsperiod (en migrationsstorlek som i relation till mottagarlandets storlek aldrig har genomförts i världshistorien), mestadels bestående av människor utan någon eller relevant utbildning, så fortsätter politiker och media att ljuga och mörka. Man beställer fejkade rapporter, missledande undersökningar och presenterar önskedrömmar som fakta. Att påpeka att det inte stämmer, att det är felaktigt och att välfärden kommer att kollapsa blir då att ”fiska i grumliga vatten” eftersom SD sagt att det är så. Att lägga fram fakta blir då att vara fascist. Eller nazist.

Jag har hört människor berätta att de är tacksamma att de åtminstone fick leva en period i sitt liv då Sverige fanns kvar. Att man åtminstone fick några härliga år på salongsdäck innan undergången. Vi som har småbarn brukar inte hålla med i den känslan av tacksamhet.

Andra, och dessa har jag också beskrivit förr, vill helt enkelt inte höra. ”Allt detta är ju så jobbigt. Så förfärligt negativt och deprimerande.” Jo, det ligger visserligen något i det (att det är deprimerande), men jag härdar inte riktigt ut denna ansvarslösa determinism.

Jag ogillar starkt den här utvecklingen, det tror jag att de flesta förstår – jag gillar Sverige och jag hade hoppats på att få bli gammal här och se mina barn och barnbarn växa upp i ett friskt och demokratiskt Sverige – men vad jag avskyr på djupet är den lögnaktiga jargong vi tvingas bevittna i de politiska och mediala skådespelen. De som nu endast har en tydlig uppgift kvar; att ljuga och bedra för att föra fram sin agenda.

Och mitt i dessa ödesfrågor om sveriges framtid, i den snabba utveckling som sannolikt är den mest avgörande i detta lands tusenåriga historia, så fylls medierna och inte minst statliga Public service med radikalfeministisk sekteristisk idioti, flabb, nonsens, mensfestivaler, misandri, hbtq, rfsl och bolibompapolitik.

Det är svårt att härda ut det här. Jag tittar på min minsta som sitter och tecknar. Hon ler när hon ser upp.

Vad har vi gjort tänker jag.

Det kommer att fortsatt finnas ett svenskt folk

Först möjligen lite off topic från bloggens huvudfåra. Fast ändå kanske inte, jag är inte säker.

Det handlar om bedrövligheten och uppgivenheten kring det ämne som Uppdrag granskning nu senast (igår onsdag 13/5) tog upp, vilket denna gång handlade om konst och falsk konst.

Det är ett stort ämne och jag har inga ambitioner på att göra en djupdykning. Jag konstaterar bara det löjeväckande med hur dessa mänskliga, själviska mekanismer kring detta med konsten fungerar. Alla dessa människor som ovetandes går omkring och inbillar sig att det finns värde kring det som någon annan säger är värdefullt. Å ena sidan finns det ju naturligtvis inget som helst värde, men i den självuppfyllande skruvade och cyniska värld som är konstvärlden finns det ändå de som vet att om tillräckligt många påstår sig se ett värde, ja, då skapas det också ett faktiskt pengavärde. Och i denna ignoranta ovisshet går det att tjäna pengar.

Ingenting kring detta har ju egentligen något som helst med ett konstnärligt värde, något som någon upplever som ett värde på en rent allmänmänsklig nivå, att göra. Denna typ av värde är sedan länge bortrensad från den värld som kallas konstvärlden. Det mesta är iskallt och cyniskt och i fler än en mening helt värdelöst. Konsten som begrepp har blivit just bara detta obegripliga utryck för människans lägsta nivåer, hennes sämsta egenskaper. Jo det låter komprisslöst (och jo, visst finns det vissa undantag), men så ser faktiskt konstvärlden ut idag. Den angår ingen utom de som verkar inom den. Konstnärer är inte ens konstnärer längre, idag är det kuratorerna som iklätt sig konstnärsrollen och dessa har därmed ett bättre läge att manipulera marknaden och de “berättelser” som sprids. För människor i allmänhet är allt detta helt utan betydelse eller värde. En lyckad manipulering av både marknad, språk och kontextuell position kan utan problem generera enormt monetärt värde för till exempel en hög med avföring, något som givetvis inte tillför något som helst värde för någon människa i världen, men som ändå är extrem ”värdefullt” för den som blivit rekommenderad att investera i det så kallade konstverket.

Jag tycker själv väldigt mycket om Andy Warhol. Jag rekommenderar alla att läsa hans bok ”From A to B and Back Again”. Han förutsåg detta, insåg meningslösheten med inte bara konstens uppgift i vår tid men hela dess position och belastning på anständigheten. Därför är det naturligtvis extra bisarrt att lyssna till Uppdrag gransknings upprörda och rättfärdiga reportrar i sitt sökande efter vem som har förfalskat de bilder av Andy Warhol som sålts på Lauritz.com. Dessa människor…, förlåt mig, som är upprörda över att ha köpt (eller sålt), förfalskningar av verk som handlar om det som de själva är involverade i, utan en aning. Det hela är så dumt att det gör uppriktigt ont. Och ger inte bara Warhol rätt utan höjer ytterligare värdet på hans ”äkta” kritik av just detta som händer med förfalskningarna av hans förfalskningar.

———————————

Jag vill försöka prata en del om detta – vilket är viktigt – om det svenska folket. Vi som är insatta vet ju vart det barkar och vi förfäras, men vad handlar det egentligen om? Hur kan det vara möjligt att till exempel svenska statliga Public service nu arbetar aktivt för att utestänga personer med vit hudfärg och som har svenska namn? Och varför ledande politiker och mediachefer jobbar aktivt för idén att Sverige måste avvecklas?

Hur är det ens möjligt? Hur kunde vi hamna här?

Det slår mig vilken extrem minoritet det svenska folket är i denna värld. En pytteliten grupp människor som på en lagom stor (avlägsen), plats under över tusen år arbetat sig fram genom tillvaron, kämpat, slitit, lidit, segrat (ibland), och rest sig efter varje nederlag. Ett folk som med sina nio miljoner medborgare idag utgör en knappt märkbar notering i den värld som består av över sju komma tre miljarder människor.

Vi är ett folk. Ja, vi kallas svenskar. Men idag är det så förenat med skam och förvirring att ens kalla sig svensk (eller att ens erkänna att det finns något som egentligen heter Sverige), att de flesta har hamnat i förnekelse och den välkända masspsykosen. Det är resultatet av decenniers kamp från en enad (men egentligen väldigt liten), politiker-, akademiker- och mediaelit som utifrån postmodernistiska och postkoloniala vänsterteorier har utmålat vår värld – den svenska – som ond utifrån hudfärg, etnicitet, kön och sexuell läggning.

Jag stöter på det hela tiden. Inte bara i svallvågorna efter de kåkstäder som nu växer upp eller att varje tur på stan innebär närmanden från 10 till 20 tiggare. Men också i närområdet. För någon timma sedan gick jag förbi pantstationen i den livsmedelsaffär där vi brukar handla. I kön stod en svensk man som bad om ursäkt för sin svenskhet gentemot den invandrarkvinna bakom som hade börjat prata om tiggeriet. Han sa högt och öppet att han ju heller inte var svensk, eftersom han säkert hade förfäder som hade invandrat en gång i tiden. Det var liksom viktig för honom att få detta sagt. En seger.

Han hade säkert läst för mycket av Jan Guillou (som de flesta svenskar), och kanske bara använt sig av statliga Public service som informations- och underhållningskanal. Men det fanns något i effektsökeriet (att han verkade använda en ovanligt hög och rättfärdig röst i sitt avsägande av sin svenskhet), som visade på något mycket värre. En feghet. En undfallenhet. En historielöshet och, vilket är extra anmärkningsvärt tycker jag, en hånfullhet gentemot det land, den nation som uppenbarligen hade fött fram honom.

Vi har politiker som befinner sig i de allra högsta lagren av svensk politik som öppet gått ut med att de vill avveckla Sverige. Både på vänstersidan och det som tidigare kallades den ”borgerliga sidan”. Det finns inga svenskar. Det finns inget svenskt folk. Att påstå något sådant är rasistiskt. Det finns ingen svensk kultur. Samordnaren Mona Sahlin, som nu alltså har ansvar över hur Sverige skall hantera jihadister och massmördare som aktivt valt att halshugga kristna (och naturligtvis skulle göra detsamma med judar om de fick tag på några), och som hatar det sekulära Sverige, har tydligt sagt att det inte finns någon svensk kultur och – om den skulle finnas – inte är värd att bevaras.

Fredrik Reinfeldt flyger över Sverige och tycker att svenskarna är ”barbarer”. Mannen har varit statsminister i åtta år och ingen visste hur han tänkte. Han väntade tills efter sin avgång med att berätta. Han tänker förmodligen inte bo kvar i landet men vill ändå att landet skall fyllas med miljoner människor från fattiga områden i Mellanöstern, Eritrea, Somalia och Afghanistan. Han tänker sig att de skall bosätta sig ute på fälten och i skogarna.

Åsa Romson, som Reinfeldt gjorde sig nära vän med i migrationsfrågor, håller med. Reinfeldts politik fortsätter och vi kan räkna med över 200.000 nyanlända om året (inklusive anhöriginvandring), framöver. Inga förberedelser finns. Inga bostäder. Ingen jobbmarknad. Men den extrema vänstern gillar Reinfeldt, eftersom de vill samma sak, öka massinvandringen. Sen att Reinfeldt skäl handlar om att krossa välfärdsstaten är tankefigurer som de flesta i vänstern inte förstår.

Och mitt i allt detta finns alltså själva idén om att det inte finns något svenskt folk. Åtminstone inte ett svenskt folk som man behöver värna. Så hanterar våra politiker och de etablerade medierna vårt land och våra barns framtid.

Men det måste få ett slut. Vi måste avsätta eller helt enkelt köra bort dessa människor. Jag avslutar med att kopiera ett stycke ur Nasrin Sjögrens artikel häromveckan:

”Låt er inte offras en och en. Gå samman och rusta till ett fredligt krig. Vägra rösta igen på någon enda av de partier som har bespottat det folkstyre de är satta att respektera. Finn nya och värdiga representanter bland er själva. Det enda som tillåter förtrycket att fortsätta är att ni låter det ske. Arbetarrörelsen för hundra år sedan visste det. Som Joe Hill sade: sörj inte, organisera er!”

Att se den sekteristiska mardrömsfiguren men inte våga avtäcka den

Det har för mig blivit mer och mer obegripligt hur någon frivilligt väljer att betala pengar till Radiotjänst. En myndighet vars produkt, statliga Public service, bryter helt öppet och skamlöst gentemot dess lagstadgade regler och i sina utskick inställsamt försöker göra gällande att den propaganda som präglar snart sagt varje dramaproduktion, varje debatt, varje nyhetssändning och varje underhållningsprogram (men också den interna företagskulturen och personalpolitiken) – den intersektionella och postmarxistiska radikalfeminismen – innebär att vara ”fri från politisk styrning och kommersiella intressen”.

Det är hårresande och det är lika lögnaktigt och lömskt som när man till råga på allt påstår att det är billigt. På samma sätt som politiker försvarade chockhöjningen av SL’s månadskort i Stockholm (med 100 kronor i ett svep), med att det ju bara var ”tre chipspåsar”, inleder Radiotjänst sitt brev till medborgarna med att ”allt du behöver betala” är mindre än 6 kronor per dag. I sammanhanget kan det vara värt att notera att både Netflix och HBO Nordic tillsammans kostar mindre per månad än statliga SVT, SR och UR’s dagliga indoktrinering, vinklade information, vetenskapsfientlighet och unkna fördomar. Och helt reklamfritt.

Public service i Sverige har spelat ut sin roll som en direkt följd av att man grovt missbrukar det förtroende man verkar under. Finansieringsmodellen är likaledes uttjänad. När det hela blir skattefinansierat kommer den politiska styrningen också att öka ytterligare, vilket kommer att få allvarliga följder när till exempel Sverigedemokraterna hamnar i regeringsställning. Tro inte för en sekund att det inte kommer att finnas både vilja och skarpa förslag på radikalt nya direktiv. Och vem är förvånad? Att ha haft hela Public service emot sig i decennier, av en sektliknande statlig mediakoncern styrd av sympatisörer på den yttersta vänsterkanten.

Jag uppmanar därför alla att sluta betala sina så kallade TV-licenser (ingen behöver säga att man äger en TV, om man nu har en sådan och troligtvis tittar på andra program än från svenska Public service). På sikt hoppas jag att allt läggs ner.

———————————

Per Gudmundsson skriver idag nyktert, lite torrt, men mycket skrämmande på sin blogg om hur den rödgrönrosa majoriteten i Stockholm kommer att anstränga sig till det yttersta för att ge återvändande massmördare, alltså ”svenska” jihadister som åkt ner till Syrien och Irak för att halshugga, våldta och bränna levande män, kvinnor och barn – företrädesvis kristna men också andra muslimer – starkt stöd och en positiv särbehandling vid hemkomsten. Det är bostad (före i kön), jobb, vård (en del kan ju som stridande ha fått skador), och bidrag som gäller för stockholms jihadister, det har bland andra feministerna i stadshuset bestämt.

Och det som också är viktigt, slår man fast, är att det som dessa massmördare har sysslat med av staden inte sammankopplas med religiösa begrepp. Då kan de ju känna sig stigmatiserade.

”Ett förebyggande arbete får inte leda till att invånare stigmatiseras, exempelvis måste religiösa begrepp hanteras varsamt så att de inte kopplas till våldsbejakande extremism. Stadens sätt att kommunicera frågan har en viktig roll.”

Stockholms stad verkar ha suttit med vid samma möte som Mona Sahlin och chefer från statliga Publice service deltog i och där man bara slog fast en dag att islamister eller jihadister (som de kallar sig själva), inte längre får kallas detta. Istället skall de benämnas ”extremister”. På detta sätt kan man ju komma undan med att folk kanske tror att det handlar om högerextremister eller åtminstone vita män, kanske antifeminister, alltså den riktiga fienden.

———————————

Bara i ett land som har tappat bort alla sina moraliska, juridiska och realpolitiska kompasser och helt gått vilse i vansinnet skulle någonting liknande kunna hända. Och det är endast i Sverige som detta händer. Sverige är extremt och utmärker sig ständigt, varje dag, inom praktiskt taget varje område (och fler blir det hela tiden), som extremt i jämförelse med andra västeuropeiska länder. Här har galenskapen tagit över myndigheter och politiska partier och institutioner. Galenskapen har sedan länge förgiftat skolan och universiteten. Masspsykosen, rädslan och ängslan att bli utestängd, smutskastad och demoniserad av åsiktspoliserna inom Public service och media håller landet i ett järngrepp.

Jag vet att fler vaknar upp för varje dag. Att fler ser det oundvikliga. Att man till slut måste kapitulera inför den egna förnekelsen. Ändå tar det sådan tid och det är så obegripligt smärtsamt för så många att se hur man själv bidrog till marschen mot avgrunden. När man själv hejat och hurrat med alla dem som kallat meningsmotståndare för kvinnohatande rasistfascistnazister i årtionden, när man själv mobbat, utestängt, demoniserat och smutskastat och skålat med de andra sektmedlemmarna i det man inbillade sig var en god kamp.

Hur mycket tar det då inte i kraft att inse att man haft och gjort fel?

Jag tänker på detta också när jag läser Maceij Zarembas avslutande artikel om den radikalfeministiska sektens grepp om svensk socialtjänst i DN, och hur ofantligt mycket lidande för enskilda medborgare detta skapat. Nu blir det bara en kort kommentar, men jag hoppas kunna återvända till några andra reflektioner som rör artiklarna.

Vad som slår mig är att Zaremba, trots sina undersökningar och trots sina skrämmande avslöjanden, inte förmår att ge upp sin lojalitet med det han fortfarande vill tro om feminismen. Kanske spelar det ingen roll hur stor del av den feministiska rörelsen som utgörs av dessa ”sexister”, som han kallar radikalfeminsterna? För Zaremba själv verkar feminismen alltid vara god och han markerar detta bland annat genom att konsekvent använda ordet ”hen”. Jag blir både förbluffad och förvånad, men jag kan samtidigt förstå hans predikament (jag minns det tydligt från åren då jag själv tvingades omvärdera mina ståndpunkter).

Att dessutom öppet ställa sig kritisk gentemot en av sveriges i särklass mäktigaste politiska grupperingar, den radikala, svenska statsfeminismen, hade sannolikt varit för mycket även för den hyllade Zarembas karriär. Detta vet han nog. Kanske är detta också en av förklaringarna till det som känns som ett krumbuktande och slirande i definitionerna av feminism. Jag tror att han ser precis den sekteristiska mardrömsfigur som feminismen har blivit framför sig, men han förmår helt enkelt ännu inte att avtäcka den helt.

Den svenska skolan är ett skämt

Jag funderar lite över detta med vilken kompetens vi måste kunna förvänta oss från våra folkvalda. Vad blir ”kompetens” när man pratar om politiker eller nationella samordnare eller utredare (och allt annat de kallas)? Är det kompetens att ha oljat sig igenom politiska ungdomsförbund och uppåt i den partipolitiska karriären? Är det kompetens att ha ordnat rätt interna nätverk i maktens korridorer? Är det kompetens att säga att man står upp för sin ”värdegrund”, kosta vad det kosta vill? Är det kompetens att spela politiska spel med hela Sverige som insats?

Eller borde kompetens handla om att vara duktig och intelligent – och klara av ett svårt uppdrag?

Jag satt på ett föräldramöte häromveckan, på den skola där mitt yngsta barn går. Jag kände samma känsla då som jag ofta får i politiken. Ingen vill bli lärare. Ingen vill jobba med politik.  Men vem gör det då? Jo, till slut blir det såklart de mindre begåvade, de utan ambitioner och de utan meriter som fyller ut. Idag kan vem som helst bli lärare i Sverige. Man behöver ingen som helst kompetens, har man sämst på alla betyg och själv ser skolan som en jobbig tid, ja, då är man välkommen att bli lärare.

Den svenska skolan är ett skämt. Jag har själv jobbat som högskolelektor och höll på att dö chockdöden. Ja, jag är utbildad i andra länder i Europa, men nivån på utbildningen här i Sverige är skrämmande låg. Och som med allt här i Sverige, tar man upp problemen är man fascist, rasist och kvinnohatare. Då tar karriären slut.

Men vad kan man förvänta från en “nationell samordnare”?

När Mona Sahlin nu går ut och erkänner att hon inte haft en aning, att hon aldrig kunde tänka sig att verkligheten var så här jobbig, ja, vad skall vi andra tänka då (att svenska islamister åker ner till Syrien för att hugga huvuden av kristna)? Vi som i över tio år har hållit på och försöka bedriva opinion, men som alltid har bemötts med rasist- och fascistkortet. Vi som har stämplats (av Mona Sahlin och hennes vänner), som dåliga människor.

Tänk en gång till. Mona Sahlin har inte haft en aning. Denna kvinna får alltså omkring 100.000 kronor i månaden för att som “nationell samordnare” inte ha en aning.

När jag satt på föräldramötet häromsistens så var det något som slog mig. Alla dessa kompetenta och duktiga föräldrar. Där satt vi, hundratalet som bryr oss om våra barn. Alla boende i stockholms innerstad, nästan alla med jobb inom it, visuell kommunikation, reklam och media.

Och lärare på skolan som verkade vara de allra sämst slipade knivarna i lådan.

Ja, detta är den perfekta stormen. Det är snart dags att flytta. Mitt tips är Norge eller Skottland.

En medveten vårdslöshet

Antalet tiggare från nästan uteslutande Rumänien har mer än fördubblats på mindre än ett år. I gårdagens Aktuellt är en gäst inbjuden, den synbart godhjärtade och fryntlige Rickard Klerfors från biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta. Han bedömer att siffran troligen kommer att fördubblas igen inom ytterligare något år. Men något problem ser inte Klerfors, annat än att det är synd om tiggarna. Samtidigt är siffrorna osäkra, det kan redan handla om många fler än de drygt 4000 tiggare som kommunerna (dock inte alla), ”uppskattat”. Till sommaren lär en ny anstormning komma, det är i alla fall klarlagt.

Runt omkring på gatorna i Stockholm sitter nu tiggare i varje gathörn (men det är inte på något vis unikt för Stockholm). I tunnelbanan går tiggarna fram och tillbaka i vagnarna i vad som har blivit ett helt nytt urbant skådespel. De lägger sina fotokopierade och inplastade bilder på barn på sätet intill, eller sträcker direkt fram koppen mot passagerarna som i sin tur allt tydligare flyr bort genom sina mobiltelefoner. Ibland kan det hela se overkligt ut. Det är inte ovanligt att förbipasserande får en hand på armen eller benet. Jag vet själv hur man ofta försöker få kontakt med barnen, med utrop och leenden, för att kanske kunna få en extra slant.

I kringområden växer kåkstäder upp i rekordfart. Parallella slumsamhällen, frikopplade från Sverige i alla betydelser. Inte ens svenska lagar och regler gäller. Polisen och kronofogden står med armarna i kors. Avskrädeshögarna och den allmänna föroreningen med framför allt stora mängder avföring växer och breder ut sig över park- och naturområden. Stockholmspolitikerna tänker inte göra något åt saken (de vill hellre prata om fattigdomsbekämpning i allmänna europeiska termer, vilket naturligtvis inte kommer att leda till någon reell förändring). Rikspolitikerna talar i tungor och har ingen aning om vad som kan eller behöver göras. Eller så låtsas de och bidar tiden. En del vill nämligen ha det så här.

Ja, jag vill hänga kvar lite vid det där sista. Och nej, det finns naturligtvis ingen politiker eller opininsbildare från elitskikten som kommer att påstå att fattigdom i sig själv är bra. Men det finns många som faktiskt menar att den anstormande och systemskiftande fattigdomen är bra för Sverige. Som ser störtandet av välfärdsstaten som allra viktigast. Den svenska politiska utvecklingen och den på senare år bisarra armkroken mellan yttersta vänstern och den extrema marknadsliberalismen möts nämligen någonstans just här.

Att Fi, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är för fri invandring och vill rasera nationalstaten är känt sedan länge. Men här handlar det alltså om utopism, samhällsomstörtande revolutionära drömmar eller längtan efter stympande vita män (att ha ”ett gott hjärta”). När Reinfeldt flyger över Sverige och ser oändliga fält och skogar (för fattiga invandrare), eller när Annie Lööf pratar om att Sverige kunde ta emot 40 miljoner, handlar det emellertid om något helt annat. Nu är det den extrema marknadsliberalismen som vill öppna gränserna. Att välfärdstaten havererar och fattigdomen exploderar är nämligen inte alls ett problem för företagande och driftiga entreprenörer. Tvärtom. Lönerna kommer att störtdyka och att anställa kommer att bli rekordbilligt.

Så här skrev författaren, opinionsbildaren och nyliberalen Fredrik Segerstedt idag på sin Facebook:

”På förekommen anledning: Jag undrar varför så många tar för givet att tiggeriet är ett problem som måste lösas. Det kan ju vara så att status quo är det bästa läget, givet förutsättningarna. Det finns helt enkelt ingen lösning, och att det finns fattiga människor som har tillgång till Sveriges territorium är inte nödvändigtvis ett problem. Människor är inga sanitära olägenheter. Det kan inte vara ett större problem att vi tvingas se fattiga människor än att de är fattiga. Och när de är här blir de något mindre fattiga.”

Nej, varför skulle ens tiggeriet vara ett problem? Det kanske är det ”bästa läget”. Fundera över den en stund.

Det är någonstans här vi befinner oss idag. Det är ungefär så här en identietspolitiskt färgad, extremliberal och nationsfientlig borgerlighet låter. Segerfeldt är också en mycket flitigt anlitad föreläsare och gäst i både Public service och andra vänstersammanhang. Jag skulle tro att man lättvindigt förväxlar den cyniska extremliberalismen med vad man tror är ett gott hjärta.

[Kanske såg någon att jag använde ordet ”nationsfientlig”, vilket möjligen kan låta suspekt. Men vilket ord skall man använda? Jag är inte nationalist, men jag tror absolut på nationalstaten och jag tycker att Sverige är värt att värnas; en hållning som borde vara fullkomligt självklar och som också var det för de allra flesta för bara tjugo år sedan. Att vilja riva ner nationalstaten, att vilja få bort Sverige och allt som man kallar ”svenskt” är i mina ögon nationalfientligt. Nationalfientlig är samma sak som att vara ultranationalist fast tvärtom.]

Sanna Rayman skriver som alltid klarsynt. Nu senast om detta lallande och fluffiga mästrande från Annie Lööf i DN Debatt. Jag håller med den som skrev att detta påminner om förnumstiga elevrådsagitationer. Att detta kommer från en partiledare som alltså haft makt över Sverige under många år och nu försatt sig i en indignerad låtsasopposition är på alla sätt skrämmande. Rayman:

”Så länge känslorna får titelrollerna kommer vi inte att få annat än debattartiklar där politiker som till exempel Annie Lööf läxar upp samtiden i största allmänhet, förklarar för den att det räcker, att hon ner foten [sic!], sätter stopp för, står upp för, sätter en gräns för och så vidare. Debattartikeln i sig är politiskt sett oklar. Vi rör oss från båtar på Medelhavet till näthatade barn, tiggare och skottdramer i Göteborg. Allt detta ”räcker nu”, menar Lööf. Allt detta har passerat Annie Lööfs gräns. Javisst. Det är lätt att hålla med, som så ofta när man gör det lätt för sig.”

Ja, det är så här det kommer att fortsätta. Stefan Löfven kommer att resa ner till nya efterspel efter nya skottdramer och tycka att det är ”fruktansvärt”. Lööf kommer att tycka att ”nu räcker det”. Det kommer att oacceptablas hit och dit, sättas ner fötter på debattsidor och tyckas och kännas en förfärligt massa. Samtidigt kommer kanske antalat tiggande romer närma sig 10.000 inom ett par år. Kåkstäderna kommer att bli fler och större. Kriminaliteten skena. Ytterligare 850.000, mer sannolikt en miljon, mestadels fattiga, outbildade människor från Syrien, Somalia, Eritrea och Irak, kommer att komma bara under mandatperioden. Inga bostäder finns, inga utsikter för jobb. Här kommer snart en mer regulär slum att byggas fram i form av modul- eller barackbostadsområden. Det hela kan inte leda till något annat än en regelrätt katastrof för inte bara välfärden och allt vi kopplat samman med den svenska modellen, utan även Sverige som begrepp och tankefigur.

Vi har en politikerelit – och en journalistkår (med några ytterst få undantag) – som inte tar ansvar för Sverige. Man skulle kunna säga att det handlar om en aktiv ansvarslöshet. En medveten vårdslöshet. Inga jobbiga, svåra beslut fattas. Inga konsekvensanalyser görs, tvärtom mörkas det och läggs fram rena felaktigheter som ett led i att vilseleda medborgarna (och väljarna). Jag tror att för att förstå detta – hur det ens är möjligt – så måste man titta på hur denna destruktiva ”öppna-hjärtan-allians” har uppstått mellan ledarskikten i de tidigare borgerliga partierna (alliansen), och den allt mer radikala vänstern. Att själva målet faktiskt är – även om detta inte sägs rakt ut – att rasera Sverige.

————————

Jag skulle avsluta där men ville bara först kommentera Henrik Schyfferts senaste utspel på sin hemmaplan (Twitter). Det som är intressant är naturligtvis inte vad Schyffert skriver utan hur det sedan tas emot i svenska vänstermedier. Schyffert är ju en mycket uppskattad vänsterprofil i Sverige och som för inte så länge sedan också skrev ett hyllat inlägg på sociala medier för ökad massinvandring. Det skulle ju bara kosta varje svensk… hmm, och sen så gick det inte så bra med matematiken. Men vad spelar det för roll? Schyffert kör ju själv Porsche och bor i stockholms innerstad. Då kan man väl kosta på sig att både vara vänster, för massinvandring och dessutom slippa konsekvenserna.

Men nu gällde det alltså Schyfferts senaste tweet, som även det gav positiv uppmärksamhet och ett eget inslag i Public service Kulturnyheterna:

”Precis det där sa din mamma igår innan hon ville att jag skulle runkbajsa henne i munnen”.

Till rikstäckande Kulturnyheterna fick Schyffert möjlighet att utveckla (efter att Kulturnyheterna i sin text slagit fast att Schyffert blev ”påhoppad” (oklart av vem men man anar att det kan ha varit SD-anhängare), och att denna tweet (om runkbajsandet i någons mamma), var del av vad man kallar ”en battle”), och på frågan om vad hans tweet tillför svarar Schyffert:

”– Det vet jag inte… Kanske ett uppvaknande. Ett larvigt sätt att avväpna lättkränktheten genom att svara så larvligt och snuskigt jag kan. Om allt ska dömas bort för att man använder fula ord så finns ingen levande diskussion kvar.”

Ja, tänk så härligt att ha vänsterkompisar i statliga Public service så att man kan fortsätta näthata och runkbajsa i meningsmotståndares mammor på Twitter, och på köpet få stöd och plats på bästa sändningstid i TV att utveckla tankegångarna.

DN behöver ta ansvar för sin egen manshatande agenda

När Dagens nyheters huvudledare nyligen reflekterade över Maceij Zarembas artikelserie i samma tidning så är det knappast förknippat med någon större trovärdighet. Visst ger ledaren Zaremba rätt i att det utspridda manshatet bland inte minst de sociala myndigheterna (men också skolor och rättsväsende), har lett till en “fördomsfull rättsröta”. Men på samma gång som det hela ser ut att komma som en konstig överraskning för ledarredaktionen, låtsas man inte om den skuld som Dagens Nyheter själva bär på när det gäller spridandet av fördomar och en kultur präglad av misandri.

Vid sidan av den partipolitiskt anknutna publikationen Feministiskt Perspektiv (Fi), Public service och kommunistiska Aftonbladets kulturredaktion, så är det DN och DN Kultur som det senaste decenniet allra mest aktivt medverkat till spridandet av både manshat och radikalfeministisk ideologi i Sverige. Fjärran från det “liberala” uppdrag man påstår sig stå bakom, har DN Kultur sedan länge även en öppet socialistisk agenda, både i valet av krönikörer och kolumnister – och de vinklingar man väljer.

Hur kan Dagens Nyheter tycka att det är konstigt att socialsekreterare diskriminerar och hatar män, när de i sin egen tidning var och varannan dag fyller sidorna med bisarra och hatiska texter vars enda mening är att utmåla gruppen män som ansvarslösa, ondskefulla och försumbara? En kampanj som dessutom pågått så länge att samma socialsekreterare sannolikt har tagit del av smörjan sedan dag ett på Socialhögskolan.

Nej, jag bryr mig inte särskilt mycket om DN’s plötsliga samvete. Även om jag naturligtvis tycker att det är viktigt att det sägs. Det hade dock varit en smula klädsamt att erkänna bjälken i det egna ögat. Följande är särdeles angeläget och det rör även sådant jag själv och syskonbloggare försökt lyfta fram under många år:

“Det märkliga är att i fall som dessa tycks två motsatta politiska strömningar sammanfalla och bilda en obehagligt stark flod. Dels finns den urgamla, konservativa synen att det egentligen alltid är kvinnan som är den naturliga föräldern till ett barn. Hos henne är söner och döttrar tryggast. Dels har en ny, radikalfeministisk ideologi tillkommit som säger att det alltid finns något potentiellt farligt, våldsamt, hotfullt och opålitligt hos män. Trots att bara en svensk man av tvåhundra döms för sexbrott anses de så kollektivt farliga att alla män riskerar att hamna i underläge vid en vårdnadstvist.

Eller som det uttrycktes på vänstersajten Politism, då ”Uppdrag granskning” tog upp fallet Erik K på hösten 2013: ”När myndighetsärenden handlar om barn finns det något viktigare än juridisk bevisbörda. Att skydda barn från övergrepp. Ibland kommer det gå ut över oskyldiga föräldrar. Men när föräldrars rätt till sina barn och barns rätt till trygghet ställs emot varandra, som det görs vid svåra vårdnadsfrågor, hoppas jag att vi även fortsättningsvis väljer att hellre ta barnets perspektiv än pappans.” Med andra ord: Är du pappa får du finna dig i att du kan bli oskyldigt dömd. Att det skulle kunna vara mamman som står för övergreppet, till exempel genom att ljuga om pappan, utesluts på förhand.”

Intressant, kan jag tycka, att man ändå väljer att skriva att “bara en svensk man av tvåhundra döms för sexbrott”. Hade det inte varit ännu tydligare om man, som man brukar göra, bara skrev 0,5 procent. På något sätt verkar ändå en av två hundra män (man ser liksom mannen framför sig då?), fler än en halv procent. Men låt oss ändå vara lite optimistiska. Att DN överhuvudtaget publicerade Zarembas artikelserie är lite av en sensation och jag kan, som jag har skrivit tidigare, bara föreställa mig hur det kokar i de olika redaktionsgrupperna i DN-huset nu. Men någon förhoppning om att detta innebär en gir bort från Wolodarskis agendasättande journalistik, alltså identitetspolitiken, radikalfeminismen och vänsterliberalismen, det har jag knappast. Tyvärr kan vi istället komma att se en tillströmning av genusindoktrinerade, extremfeministiska och intersektionellt skolade journalister som intensifierar propagadaarbetet.

Vi tar inte ställning – och ansvaret är någon annans

Det som hänt i Sverige, att medie- och politikereliten har gått samman i kampanjandet mot folkviljan och medborgarna, är såklart hårresande. Och den agenda som satts, och som inte har något som helst med vare sig journalistik eller demokrati att göra, är lika kristallklar som den är otäck. Radikalfeminism och manshat är bra och befriande. Att bryta mot (rätta slags), normer är bra. Islam är bra. Massinvandring är alltid bra. Vänster är bra. Västvärlden och framför allt vita, europeiska män är dåligt. USA och Israel är dåligt. Humanism, upplysning och förnuft är gammaldags, omodernt och dåligt. Konservatism är dåligt. Bildning är mossigt. Hbtq är bra, aborter är bra men manliga blickar och nakna kvinnokroppar i konsten är dåligt. Dygd och skönhet är dåligt, liksom anständighet. Kroppsvätskor, fulhet och destruktivitet är å andra sidan bra. Att bete sig illa mot sina medmänniskor betraktas som härligt befriande och hatet som folkbildande.

Folkvilja har döpts om till det negativa “populism”. Att kritisera extrem feminism är kvinnohat. Att stå upp mot våldsbejakande islamistisk extremism är islamofobiskt. Att diskriminera vita män kallas att bedriva antirasistiskt jämställdhetsarbete. Hat är kärlek, krig är fred och ja, ni vet vad jag menar. Demokrati har omförhandlats till rätt “värdegrund”, åsiktsfrihet handlar nu om “rätt” åsikter, inte att tillåta olika åsikter.

Det är här vi har hamnat. Det var detta alla våra fina utbildningar och universitet skulle leda fram till. En slags nihilistisk, självhatande neuros, där allting liksom bara är på låtsas och där vi kan dansa tillsammans i dyrkandet av människans allra sämsta och mest själviska sidor, samtidigt som vi inbillar varandra att vi är goda.

Kanske illustreras denna självspäkande ryggradslöshet särdeles tydligt genom Sven-Johan Dahlstrands makabra uttalanden i Uppdrag granskning i veckan. Dahlstrand har alltså skolats i den Mona Sahlin-anda inom socialdemokratin som just tycker att islam är bra och att kritik mot våldsförhärligande islamism är islamofobiskt. I dessa människors värld – och nu skall vi alltså komma ihåg att detta är vad Sverige har att ställa upp med när det gäller “samordning” mot våldsbejakande extremism – vore det alltså fel att ta ställning mot mördarsekten IS.

Man måste nästan läsa det en extra gång. Det spelar ingen roll hur mycket lidande som följer i IS spår, hur många barn som våldtas och tas som sexslavar, hur många huvuden som skärs av och hur mycket blod som forsar i mordorgierna på kristna och shiiter i Irak, Syrien eller nu Libyen. Enligt Sven-Johan Dahlstrand kan inte Göteborg ta ställning. De nu över 300 “svenskar” som anslutit till mördar- och våldtäktsekten angår endast Dahlstrand i den meningen att han månar deras hälsa och inte vill att de skall begå brott, vare sig utomlands eller i Göteborg.

Jag undrar om det har blivit en socialdemokratisk paradgren att agera undfallande gentemot ondska och förtryck. Inte skulle vi ta ställning mot Hitler och nazityskland, nej, det var bättre att hålla sig utanför. Och inte skulle vi heller ta ställning mot Stalin och kommunismens förtryck. Bättre då att kritisera amerikanarna och engelsmännen. Och nu? Inte skall väl Sverige (eller Göteborgs stad för den delen), behöva sätta ner foten mot det som IS och “syrienresenärerna” sysslar med. Vilka är vi att ta ställning?

Nej, hellre då att föra krig mot den verkliga fienden. Den vita, svenska mannen här hemma som bara breder ut sig och tar plats. De tenderar dessutom att oftare starta företag och är allmänt snuskiga (med sina blickar). Det är där den svenska fokusen skall ligga. Och i detta viktiga arbete kan ju faktiskt en viss win-win uppnås med islamisterna och “syrienresenärerna”, de hatar ju nämligen västerländska män lika mycket. Och de vänsterextrema revolutionärerna kan ju också få vara med. I detta kan Sverige stå enat, inte mot IS utan mot de förhatliga svenska männen. De som ännu inte har lärt sig att sitta ner när de kissar, de som sätter sig med särade ben på tunnelbanan, de som vägrar maka på sig och som dessutom har mage att öppna munnen och “mansplaina” när de har en åsikt.

Sverige är ett udda land. Så fyllt av motsägelser och med en självbild präglad av hybris och naivitet. Lägg till viljan att passa in – den kvävande politiska korrektheten – och fegheten som följer, och bilden av ett land på väg mot avgrunden tonar fram. Men det är alltså i första hand ledarskikten, eliterna inom media och de traditionella politiska partierna, som bär skulden. Allt fler vaknar nu upp, även om jag personligen tror att det är för sent.

Jag tror också att nationalstatens sönderfall hänger nära samman med radikalfeminismens genomslag. När känslan av samhällsgemenskap har försvunnit och ersatts av det könskrig som går ut på att identifiera din far, bror, granne eller arbetskamrat som fienden, är det bara en tidsfråga innan hela samhällskroppen löses upp. Då kan andra krafter, till exempel islamister eller organiserad brottslighet komma in och ta över. Varför skall vi ens försvara en samhällsgemenskap vi inte tror på?

När detta händer, vilket kan ligga så nära som tio, tjugo år, kommer varken en dysfunktionell polis (som sysslat med genus och feminism), eller ett avvecklat försvar finnas till hands. Då gäller det att ha tillräckligt med pengar för att kunna fly landet, vilket ironiskt nog de flesta av just eliterna inom media och politik kommer att ha, samma människor som alltså drev landet mot avgrunden (det är fascinerande att ta del av just löneutvecklingen när det gäller politiker och mediachefer). Var så säker på att en åldrande Fredrik Reinfeldt kommer att vara bosatt i den värld han så effektivt såg till att Sverige blev en del av. Men då i de lyxigare förorterna till kanske London eller New York. Eller varför inte Singapore? Kanske bor han då granne med Erik Ullenhag, som kanske också skriver på en biografi där ansvaret kommer att läggas på någon annan.

Förnekelsens tid

En lördag och lite ledighet. Så skönt. Tid över att fokusera på samhällsutvecklingen. Ja, innan den nya hyllan skall målas och ny ved bäras in. Bäras in från var kanske någon undrar? Ja, när man bor på Södermalm i centrala Stockholm är det varken skogen eller bensinmacken som gäller utan den lokala Hemköp-butiken. Priset är givetvis skyhögt men här på Söder är känslan viktigast. Allting handlar ju numera om att låtsas. Att ta kontroll över “berättelsen” om sig själv. Precis som i rikspolitiken väljer vi bort den jobbiga verkligheten och fokuserar istället på bilden av oss själva i en föreställd verklighet.

Jag skulle tro att miljöpartisten Åsa Romson, sveriges vice statsminister, håller med och är ganska nöjd med sig själv när hon bor i ett gammalt kulturklassat skepp med en papegoja. Det ser liksom rätt ut, släpper ut de rätta vibbarna. Att sedan papegojan är vildfångad och tillhör en utrotningshotad ras, eller att det fina skeppet måste målas med miljögiftig färg och drivs av skattebefriad diesel blir liksom en felaktig och tråkig fokus. Säkert SD-anstruken. För det är ju bilden som är viktig. Känslan. Inte verkligheten.

Så här sitter jag i min konstruerade verklighet, mitt i stan, med en knastrande brasa och kulturmedvetenheten i högsta rummet. Det är segregerat, utom just då det gäller asiatiska programmörer, de vars företag har råd att betala de astronomiska andrahandshyror som gäller just här, men annars är det homogent. Vita, medelålders kvinnor med jobb inom Public service, media och kultursektorn dominerar. En blandning av “klädd i konst” (butiken på Hornsgatan en bit ner), och kaxigt landsortsförakt. Här kan alla – som någon kallade dem – batikhäxor leva sina liv, fredade från både invandringsproblematik och högerpopulister. Här behöver man inte oroa sig över att någon i tvättstugan skall oja sig över fel problem. Här kan man tycka rätt, få sin lön, njuta över sin rättfärdighet och slippa bekymren.

Jag stöter dagligen in i programledare, krönikörer, journalister och kolumnister. En del generaldirektörer och ordföranden också för den delen. Här låtsas vi på långa led och hälsar på varandra och varandras hundar när vi “tar ansvar” för det som är rätt och riktigt. Och smalltalkar och pratar om trivialiteter innan nästkommande dust in i “verkligheten”.

Det är detta som faktiskt gör mig mest beklämd. Just denna verklighetsflykt. Det blir också så uppenbart när man både lever och bor med dessa människor. Att inte vilja höra. Att inte vilja lyssna. Att sluta tänka.

Hur mycket skönare är det inte att bara tro? Och få bekräftelse från sina närmaste i tron?

Sverige befinner sig på kollisionskurs och läget är allvarligt. Men de som styr vårt land, politiker och media, låtsas som ingenting. De bor här där jag bor, betalar låga hyror, går på Folkoperan, hänger med likasinnade, tjänar gott, mår bra och värnar vänskapskretsen. Att vara en “god människa” har blivit ett mantra (givet att man har sitt eget på det torra). Att bry sig om rumänska romer eller eritrianska flyktingar ser så mycket bättre ut än åsikter om de vita, hemlösa männen som har abstinens vid Mariatorget. Den abstrakta godheten, detta att placera sig själv i ett sammanhang där “godheten” gäller (så länge det inte påverkar en själv), är så mycket enklare. Det kostar så lite. Att bry sig om den fattige, missbrukande och medellöse svensken på gatan är jobbigare. Det ligger för nära. Varför bry sig om honom? Hur gagnar det mig?

Jag tror att detta är centralt i förståelsen över den utveckling vi ser. Från dem som tidigare har jobbat med sociala orättvisor och utanförskap har fokus skiftat från verklighet till ideologi. De makthierarkiska teorierna har tagit över. Postmodernistiska, postkoloniala föreställningar har lagt sig som ett raster över synen ut över gatan. Om mannen som blöder till döds på gatan är vit och etniskt svensk så är det hans eget bekymmer (eftersom han är överordnad). Utsattheten måste passa in i det föreställda pusslet. Bitarna måste passa, annars blir det komplicerat och komplexitet är inte på modet. “Jag har lärt mig att den här typen av människa får skylla sig själv”. Case closed.

———————————

Allt detta kommer naturligtvis inte att fungera. Att bygga ett nytt Stockholm på elva år kommer givetvis heller inte att fungera. 250.000 eller 300.000 nya bostäder, för närmare två miljoner nyanlända, på åtta år kommer givetvis heller inte att fungera. Vi skapar en etnisk slum. Men politikerna låtsas ändå vidare. Att etniska svenskar kommer att vara i minoritet i landet om så lite som femton eller tjugo år är också oviktigt att informera kring, förstår vi. Varför? Jo, därför att svenskar ändå inte finns.

Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna nu ligger på 20 procent och snart går om både Socialdemokraterna och Nya Moderaterna som sveriges största parti.

Vi lever i en märklig tid. En förnekelsens tid. Jag är uppriktigt oroad för framtiden, inte minst för den tillbakasvängning som pendeln kan göra när de tidigare statsbärande partierna nu har förlorat kompassen.

Brödraskap och extremister

Det långa uppehållet här på bloggen hänger ihop med andra uppdrag och prioriteringar som tagit all tid i anspråk. Så är det tyvärr, men försörjning och barn måste komma först. Våra meningsmotståndare har ofta ordentliga, ibland höga löner när de bedriver sitt opinionsarbete. De får pengar från fackföreningar, stat och kommun och de gör detta på heltid, som ett jobb. De får organisationsbidrag, föreningsbidrag och tillskott från fonder och stiftelser. Den radikalfeministiska, inte sällan antidemokratiska vänstersekten tar hand om de sina.

Vi kämpar i nuläget ideellt. Mot makten. Med den lilla tid vi har. Och för att besvara frågan om varför så många fortfarande väljer anonymitet (som bland annat Genusdebatten nyligen tog upp), så hänger det naturligtvis ihop med utsikten att förlora jobb och inkomster. Detta är ett reellt maktvapen som används konsekvent och som inte bara kan viftas bort. Kanske gör det inte så mycket för den som har en anställning i låt oss säga byggbranschen (fast man kan aldrig vara säker), men jobbar man i miljöer i närheten av kultur, journalistik och högre utbildning så innebär kritik gentemot sekten ett garanterat uteslutande. Man förlorar helt enkelt sina försörjningsmöjligheter. Jag har sett det hända och jag vet hur fenomenalt högt det priset är.

Men den dagen en försörjning är på plats, när vi inte längre behöver riskera uppehället och barnens välmående, då är jag säker på att både jag och andra kommer att komma ut ur garderoben. Att smutskastningen, demoniseringen och hatet kommer att fortsätta får vi givetvis räkna med, det är ju så feministerna och vänstern opererar. Men det går att uthärda så länge en ekonomisk trygghet finns.

——————————————

Metro är ju en publikation som sjunkit djupt ner i den intersektionella, radikalfeministiska gyttjan, intill Dagens Nyheter, DN Kultur och Public service, det vet vi sedan tidigare (och det skrev även Lisa Larsson om här på bloggen). Jag tänkte kommentera artikeln idag om Yougovs senaste opinionsundersökning, men måste först uppehålla mig en stund vid Metro Weekends omslag som över hela ytan visar ett fotografi av en använd, blodig tampong.

Det här har den radikalfeministiska och härligt normbrytande redaktionen på Metro alltså kommit fram till är en angelägen och värdefull hälsning till medborgarna när de sitter på tåg och tunnelbana och funderar över helgens bestyr. Mens och mensens om sig och kring sig skall liksom gnuggas in i oss alla, stora som små, män som kvinnor. Det är liksom feministiskt och i tiden, detta infantila att darra av blandad upphetsning och skamsen förtjusning över det som man tror är förbjudet. Lite som barnet som kladdar med avföringen. Och det är väl inte så farligt. Nej, men det är heller inte själva besattheten som är problemet (det borde lämnas i kunniga psykologers omsorg), det är att det publiceras på omslaget på en av sveriges största tidningar som är problemet.

Men nog om det. Nog om mens. Det har aldrig varit och det kommer aldrig att vara tabu att prata om mens. Menstruationscykeln är en del av våra liv, den är förbunden med hur vi alla blev till. Det finns inget fult med mens. Men våra kroppsfunktioners uttryck behöver inte göras till populärkultur, journalistik och politik. Att feministers behov av att pilla med kroppsutsöndringar i det offentliga rummet nu verkar vara en riksangelägenhet är dock ett problem, inte minst då det finns så många och allvarliga problem i samhällsutvecklingen som media borde fokusera på.

——————————————

Jag reagerar över Metros rapportering av opinionsundersökningen från Yougov. På sätt och vis är det en utmärkt illustration över svensk debatt. Det hela går ut på att hålla för öronen, blunda hårt och upprepa gamla floskler.

I helsidesartikeln, som har den besynnerliga överskriften “giganternas kamp”, redovisas att blocken nu är nära varandra, att S har tappat stort och M gått upp marginellt. Har uttrycket “elefanten i rummet” någonsin haft en bättre visualisering än detta? Det allra mest anmärkningsvärda och som i undersökningen formligen skriker ut som ett centralt innehåll, tonas ner som om det inte fanns. Att SD växt från 12,9 procent till 19,5 procent på sju månader är ojämförbart. Det saknar motstycke i svensk politisk historia. Men journalisten Emmelie Wallroth tycks tycka att annat är viktigare att fokusera på, liksom Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

“Det är en relativt normal utveckling”, intygar professorn. Och han konstaterar vidare att detta att SD är tredje största parti inte är någon “dagslända”. Jo, men det var väl väldigt insiktsfullt… Det hela dryper av ett slags vid detta laget välbekant förnekande, som inte borde anstå personer som jobbar med vare sig politik, journalistik eller statsvetenskap.

——————————————

Jag måste också snabbt kommentera artikelserien i DN Kultur av Maciej Zaremba. Den handlar om sådant som delvis låg till grund för varför jag själv halkade in i dessa ämnen. Hur det är möjligt för Zaremba att få detta publicerat i just DN Kultur kan bara hänga ihop med hans status och identitet (som någon annan än etnisk svensk). Jag kan i nuläget bara föreställa mig hur det kokar och sjuder i de radikalfeministiska lägren på både DN och annorstädes. Hur motattackerna eller nedtystandet kommer att se ut kan vi i nuläget bara spekulera. Men de lär komma.

Det Zaremba är inne på är centralt. Det handlar om en kultur. Det handlar om manshat. Och det handlar om myndigheter. Jag har själv erfarit detta på mycket nära håll och sett hur det frodas. Det som borde kallas för den sekt det är har ännu inte namngivits av Zaremba själv, men han är ändå ganska tydlig med att beskriva det som just en “kultur”. Att hata män. Att faktiskt på riktigt, innerligt och hjärtligt, hata män så mycket att allting annat blir underordnat. Det spelar ingen roll om barn far illa, om barn dör eller om domstolen säger att en man är oskyldig. Kampen mot fienden, mannen, är överordnat allt. Och som Zarembas reportage visar så gynnar det också karriären att som statstjänsteman jobba enligt dessa instruktioner.

Välkommen till Sverige. Världens mest radikalfeministiska land. Där genuint manshat ses som meriterande. Där den vita, heterosexuella mannen inte bara skall dumpas, skymfas och förlöjligas utan även anklagas för all ondska världen har lyckats uppbåda. Det enda landet i världen där det anses korrekt att i rent biologistiska termer utmåla män som på samma gång underlägsna och samtidigt överordnade. Endast här har den fascistoida, hatiska radikalfeminismen nått så långt in i maktens korridorer och endast här kan man offentligt och utan risk utmåla män (företrädesvis vita män), som lägre stående varelser.

——————————————

Det är intressant också att konstatera att fackföreningen för poliser, Polisförbundet, vill utesluta (ja, jag länkar numera ibland till annat än gammelmedier) medlemmar som röstar på eller har samma åsikter som SD. Det ligger i linje med de försök som har gjorts att avskeda lärare som har fel politiska åsikter.

——————————————

Jag noterar också att SVT och SR har slutat att kalla islamistiska terrorister för vad de är. Man använder nu istället begreppet “extremister”. Det verkar som att någon chef har fattat beslutet att dessa islamister inte får sammanblandas med islam. På samma sätt har både Aktuellt och Rapport nu slutat att kalla Muslimska brödraskapet för vad de kallar sig själva. Svenska Public service har istället döpt om Muslimska brödraskapet till “Brödraskapet”.

Brödraskap och extremister, visst låter det så mycket bättre utifrån den agenda svenska journalister har att svartmåla svenska män?