”Vart skall man gå om inte till SD?”

Att välfärden i Sverige går mot sitt slut vet alla seriösa debattörer och politiskt intresserade idag. De andra i media- och politikereliten, de som driver den agendasättande journalistiken och lägger ut politiska dimridåer (vid sidan av det numera rutinmässiga mörkandet, skarvandet och ljugandet), vet det sannolikt också (åtminstone de mindre obegåvade). Men man fortsätter ändå driva den inslagna vägen. Kostnaden i prestige är för hög och risken att utsättas för twittermobbar och vänstermedias drev är för stor. Den egna bekvämligheten blir viktigare än sveriges framtid.

När Sverigedemokraterna i flera år har drivit just frågan om välfärdens nedmontering som en följd av massinvandringen och det nu, precis som med det organiserade tiggeriet, visar sig att de haft rätt, så smärtar det helt enkelt för mycket att ge dem detta rätt. Då väljer politikerna och journalisterna istället att låtsas kring en annan påhittad verklighet. Efter all smutskastning, demonisering, utfrysning och negativ särbehandling kan man bara inte medge att de haft rätt hela tiden.

Problemet är naturligtvis att väljarna och medborgarna – med säkert 20 – 30.000 i månaden – ändå ser och förstår hur oundviklig denna utveckling är. En del har dessutom redan börjat känna av det, med mindre resurser och pengar till skola, vård och omsorg. Ännu lever många i inbillade förvillelser, och har kanske efter ett helt liv i Sverige helt enkelt mycket svårt att tro på att det kan vara så illa som det faktiskt är. Hellre då att ännu lita på Public service, att lita på politikernas floskler och myndigheternas pepprade och falska rapporter. För inte kan väl alla dessa högt uppsatta personer och institutioner fara med osanning? Inte ljuger väl journalisterna för oss, på ledarplats i den tidning vi köpt genom hela livet?

Uppvaknandet är svårt, smärtsamt och har också ett pris. Men det sker nu runtomkring i hela Sverige. På varje arbetsplats, runt varje fikabord, kring varje middagsbord. Och när de som vaknat upp tittar sig omkring finns ingen annanstans att gå än till SD. Därför kommer – och jag skulle vara beredd att satsa pengar på detta – Sverigedemokraterna att vara större än både Moderaterna och Socialdemokraterna innan 2015 är slut. Och får vi många fler våldsamheter, mord, skjutningar, tiggarströmmar, gängbildingar, upplopp eller om ett terrordåd skulle ske här i Sverige, så kommer det att gå ännu snabbare.

Detta blir följden av den monumentala ansvarslöshet, aningslöshet och inkompetens som driver både Alliansens och det rödgröna blockets politik och antidemokratiska överenskommelser för att hålla SD (och alla frågor de driver), borta från inflytande. Det bisarra i sammanhanget är också att genom dessa år av förnekelse – och med den parallella identitetspolitiska frammarchen i de gamla partierna – så hinner SD både mogna och etablera sig som ett allt mer trovärdigt alternativ. När man börjat trötta på allt manshat och den allt sjukare radikalfeminismen? Vart går man om inte till SD? När man börjat trötta på all rasifieringshets och den uppenbart rasistiska så kallade antirasismen? Vart går man om inte till SD? När man börjat tröttna på att dag ut och dag in läsa om eller se på tv (i långa reportage, på bästa sändningstid och som högprioriterade inslag), om mensfestivaler, midsommarfittor, osunda heteronormer, ”vita blickar”, ”manliga blickar”, ”vita, manliga, heteroblickar”, kulturell appropriering, Public service som skall rensa bort vita, manliga jobbsökande med ”svenskklingande namn”, mäns våld mot kvinnor, könshat, misandri, genuscertifiering, pseudovetenskaper, att kvinnor är mindre för att män stjäl deras mat, att alla vita bär på en kollektiv skuld, att Israel är en ondskefull stat, att IS-terrorister egentligen bara behöver en ungdomsgård, att ”tysthetsnormen” på biblioteken är ett förtryck, att pojkars haveri i skolan skylls på dem själva (och ingenting görs för att komma till rätta med att bara tre av tio universitetsstudenter idag är unga män), att Sverige borde be invandrare om ursäkt, att det inte finns några svenskar men finns de så är de barbarer, att vi skall skända flaggan, vart skall man gå?

Vart skall man gå om inte till SD?

Idag låter Moderaternas ungdomsförbund likadant som Miljöpartiets, Folkpartiets eller Centerns. Annie Lööf delar Gudrun Schymans analys. Och så vidare. Det går inte att se någon skillnad på Vänsterpartiets, Socialdemokraternas eller Feministiskt initiativs radikalfeminism, intersektionella analys, kulturrelativism och identitetspolitik (jag hade en förhoppning om Kristdemokraterna och KDU, men det ser tyvärr ut att bli samma undallande positionering som tidigare).

Precis som bloggen Motpol skriver så riskerar denna absurda utveckling också att bli en självuppfyllande profetia. Att Sverige på sikt kan gå från att vara väldigt lite rasistiskt till att bli mycket mer rasistiskt. Men samtidigt – och det måste nästan tilläggas – vet människor idag inte ens vad som menas med rasistiskt.

Man kan ju i Sverige idag säga sig vara emot rasism på två olika sätt.

Man kan å ena sidan vara emot rasism.

Men man kan å andra sidan också säga sig vara emot rasism (och rent av kalla sig antirasist), med förbehållet att man lagt in en annan och ny betydelse i begreppet ”rasism”. Att rasism bara och enkom kan handla om vita människors förtryck av rasifierade. Att rasism gentemot vita därför inte kan existera. Innebörden av detta är också att det både enligt lagen och denna nya ”moral”, är fritt fram att ge sig på, basha, anmärka, håna, exkludera och diskriminera de som råkat födas med vit hudfärg (till för trettio år sedan praktiskt taget alla svenskar), just för deras hudfärgs skull. Denna form av rasism blir på nyspråk alltså antirasism.

Jag vet vad jag är. Jag är emot rasism. Punkt.