Miljöpartister och islamister

När extremisterna i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ med stöd av Socialdemokraterna i Stockholm lade ut sin plan för omhändertagande av återvändande massmördare och terrorister från Islamiska Staten – alltså de som frivilligt åkt ner till Mellanöstern för att våldta, mörda, skära huvudet av ”otrogna”, bränna människor levande, korsfästa barn och använda sig av sexslavar – genom att säkra bostäder, vård och ekonomisk försörjning åt dessa var det många som ställde sig frågan hur det är möjligt?

Ett av svaren står att finna i det som Per Gudmundsson nyligen skrev om på sin blogg. För några veckor sedan dog nämligen jihadisten och al Qaeda veteranen Said Arif i Syrien till följd av USA-ledda bombningar. Terroristen Said Arif har varit gift med (och har barn tillsammans med), den svenska miljöpartisten Anna Sundberg (Umm Anas).

Sundberg har också, som Gudmundsson redovisar, länge lobbat för mjukare lagstiftning när det gäller terrorbrott. Detta genom bland annat den islamistvurmande föreningen Charta 2008, där också Jonas Gardells bror Mattias Gardell sitter i styrelsen. Mattias Gardell, vars postkolonialt inlindade västvärldshat ofta får komma till tals i mysiga morgonsoffor i svenska Public service.

Detta är givetvis bara en liten skärva i den förklaringsmodell som besvarar hur detta är möjligt. Men vi ser mönstren och framför allt, vi ser effekterna. Hur radikalfeminister, miljöpartister, socialister och islamister sitter kring samma maktens bord i Sverige idag och skålar över kampen mot den västvärld de gemensamt hatar. Och stiftar lagar och genomför handlingsprogram – och ser till att generösa bidrag betalas ut till extremistiska organisationer.

Det är alltså ingen slump att det ser ut som det gör. Att Fi, MP, V och S lägger fram denna skrivelse i Stockholms stadshus. Det är heller ingen slump att Feministiskt initiativ håller tyst om patriarkalt förtryck inom de hederskulturer som genom massinvandringen nu slår rot i Sverige. Och i stället vänder sitt hat och sin ilska mot den svenska, vita så kallade cismannen.

I ljuset av denna insikt blir det inte lika obegripligt att förstå hur radikala, vita, svenska feminister, med namn som Anna, Pia eller Gudrun, gör gemensam sak med skäggiga islamister vars enda drivkraft i livet är att störta västvärldens demokratier.

Kittet som håller grupperna samman stavas hat. Och i Sverige har hatet blivit en drivkraft som genomsyrar hela samhället, så till den grad att till exempel sveriges vice statsminister kan hålla eldiga tal om att just vita, heterosexuella, svenska cismän inte ingår i begreppet människor.

Samma gräsliga och korrumperade människosyn kommer dagligen till tals genom medierna, framför allt Public service, och det kanske inte är så konstigt när det också är bekräftat att omkring 50 procent av alla anställda inom SR och SVT röstar på extremistpartiet MP (som nu i senaste Sentio får 5,5 procent av svenska väljare). Hat gentemot den vita, svenska, heterosexuella mannen, hat mot västvärlden, USA och inte minst Israel. Islamistapologetiska, ständiga referenser till massmördarna och terroristerna inom IS som “stridande” och andra beteckningar (t ex ”återvändare”), är ständigt förekommande och syftar till att legitimera det som de svenska journalisterna (tillsammans med islamisterna), uppenbarligen ser som en rättfärdig ”kamp”.

När socialisten Jonna Sima i senaste Debatt (SVT’s löjeväckande ursäkt för ett riktigt debattprogram), bemöter den sympatiska norska journalisten Sara Sørheim kring den råa sexismen och rasismen som nu riktas mot svenska heterosexuella män (som författaren Karl-Ove Knausgård också tagit upp), så är det med ett lysande självförtroende och glättig illvilja hon gör gällande att denna människotyp (svenska heterosexuella män), knappast är i behov av några ömmande känslor (underförstått att de ju är förtryckare).

Programmet är som vi vet ett dåligt skämt. Koreograferat och vinklat på ett sätt som närmast liknar Putins statskontrollerade TV. När man skall “debattera” ödesfrågor som yttrandefrihet, demokrati och till exempel detta senaste om Knausgårds allvarliga vittnesmål om Sverige som ett cyklopernas (de enögdas), land, används radikalfeministiska och självgoda socialister som Jonna Sima som experter och auktoriteter. Man slänger också in radikalfeministiska och extremnaiva ”liberaler” som Per Altenberg (FP), och mot dessa ställer man en kompetent borgerlig kulturdebattör, Lars Anders Johansson, som placeras i samma fålla som en SD-politiker och en kvinna som tycker att hon blir utsatt för hat från sina grannar för att de inte gillar hennes katt.

Det hela är smärtsamt, dumt och helt meningslöst. Men syftet är, som alltid, att propagera för den så kallade ”värdegrund” som extremistpartiet MP och andra vänsterkrafter lanserar på löpande band genom svenska medier. Det finns ingen åsiktskorridor, skall vi lära oss (av åsiktskorridorens grindvakter). Socialisten och radikalfeministen Jonna Sima utropar tillsammans med folkpartisten och radikalfeministen Per Altenberg att i Sverige kan man säga vadsomhelst. Minsann.

”Det är högt i tak för den som ligger ner”, säger Lars Anders Johansson, vilket jag tycker blev en bra sammanfattning för inte bara programmet men hela den svenska debatten.

Men yttrandefrihet, demokrati och sexistiskt hat är såklart inte lika viktigt som kvinnors kroppsbehåring eller vad som står på studentflakens banderoller. Huvuddelen av Debatt läggs i vanlig ordning snabbt på nonsens, idioti och låtsasfrågor. Men även här – som alltid – utifrån det radikalfeministiska perspektivet.

Andra debattörer har tidigare och vid flera tillfällen sagt att det saknas ord. Att det inte längre finns ord att beskriva den galenskap som har drabbat Sverige. Och jag håller med. Jag skulle önska att någon klev in på scenen och satte de ord som behövs på allt detta som händer.

Och återigen, allt detta hänger ihop. Programmet Debatt i svensk Public service, miljöpartisters kärleksaffärer med islamistiska terrorister, stockholms stads vänsterfeministiska vurm för ”återvändande” jihadister, den ständiga misandrin riktade mot svenska män i alla medier, skolans förfall, massinvandringen och naturligtvis SD’s rekordtillväxt.

Vi har politiker som är vårdslösa. Vi har politiker som inte vill sveriges bästa. Vi har politiker som är inkompetenta. Vi har politiker som inte har kontakt med verkligheten. Vi har politiker som styrs av vänsterextrema medier och twitterdrev. Vi har politiker som låtsas. Vi har politiker som saknar handlingsplaner. Vi har politiker som ljuger, luras, mörklägger och kallar demokrati för ”populism”. Vi har politiker som bedrar och behandlar det här landet och dess invånare med fördomar och förakt.

Men det håller på att ändras. Snabbt, alldeles för snabbt om någon frågar mig, men oundvikligt. Idag är Sverigedemokraterna uppe på närmare 20 procent (enligt Sentio, som alltid legat närmast de verkliga resultaten). Bara knappt fyra procentenheter från Socialdemokraterna. Som jag har skrivit tidigare, det är bara en tidsfråga innan SD är sveriges största parti. Hela det politiska landskapet håller på att förändras, i grunden. Och sjuklövern har ingen aning om vad som håller på att hända. Socialdemokraterna håller nu på att låtsas i kapp under sin kongress. Ett parti som snart bara är en parantes. Möjligen ett stödparti åt någon framtida regeringsbildning.

I denna ofattbara inkompetens när det gäller politisk ledning kommer Sverige inom kort att ”ta emot” minst en miljon nyanlända fattiga och mestadels outbildade människor från mellanöstern och östafrika. Utan bostäder. Utan möjligheter till jobb. En stor andel av dessa kommer att vara islamister eller islamistvänliga.

En miljon. Som snart kommer att bli två miljoner. I ett land med nio miljoner invånare.

Vi står inför en katastrof utan motstycke.