En medveten vårdslöshet

Antalet tiggare från nästan uteslutande Rumänien har mer än fördubblats på mindre än ett år. I gårdagens Aktuellt är en gäst inbjuden, den synbart godhjärtade och fryntlige Rickard Klerfors från biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta. Han bedömer att siffran troligen kommer att fördubblas igen inom ytterligare något år. Men något problem ser inte Klerfors, annat än att det är synd om tiggarna. Samtidigt är siffrorna osäkra, det kan redan handla om många fler än de drygt 4000 tiggare som kommunerna (dock inte alla), ”uppskattat”. Till sommaren lär en ny anstormning komma, det är i alla fall klarlagt.

Runt omkring på gatorna i Stockholm sitter nu tiggare i varje gathörn (men det är inte på något vis unikt för Stockholm). I tunnelbanan går tiggarna fram och tillbaka i vagnarna i vad som har blivit ett helt nytt urbant skådespel. De lägger sina fotokopierade och inplastade bilder på barn på sätet intill, eller sträcker direkt fram koppen mot passagerarna som i sin tur allt tydligare flyr bort genom sina mobiltelefoner. Ibland kan det hela se overkligt ut. Det är inte ovanligt att förbipasserande får en hand på armen eller benet. Jag vet själv hur man ofta försöker få kontakt med barnen, med utrop och leenden, för att kanske kunna få en extra slant.

I kringområden växer kåkstäder upp i rekordfart. Parallella slumsamhällen, frikopplade från Sverige i alla betydelser. Inte ens svenska lagar och regler gäller. Polisen och kronofogden står med armarna i kors. Avskrädeshögarna och den allmänna föroreningen med framför allt stora mängder avföring växer och breder ut sig över park- och naturområden. Stockholmspolitikerna tänker inte göra något åt saken (de vill hellre prata om fattigdomsbekämpning i allmänna europeiska termer, vilket naturligtvis inte kommer att leda till någon reell förändring). Rikspolitikerna talar i tungor och har ingen aning om vad som kan eller behöver göras. Eller så låtsas de och bidar tiden. En del vill nämligen ha det så här.

Ja, jag vill hänga kvar lite vid det där sista. Och nej, det finns naturligtvis ingen politiker eller opininsbildare från elitskikten som kommer att påstå att fattigdom i sig själv är bra. Men det finns många som faktiskt menar att den anstormande och systemskiftande fattigdomen är bra för Sverige. Som ser störtandet av välfärdsstaten som allra viktigast. Den svenska politiska utvecklingen och den på senare år bisarra armkroken mellan yttersta vänstern och den extrema marknadsliberalismen möts nämligen någonstans just här.

Att Fi, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är för fri invandring och vill rasera nationalstaten är känt sedan länge. Men här handlar det alltså om utopism, samhällsomstörtande revolutionära drömmar eller längtan efter stympande vita män (att ha ”ett gott hjärta”). När Reinfeldt flyger över Sverige och ser oändliga fält och skogar (för fattiga invandrare), eller när Annie Lööf pratar om att Sverige kunde ta emot 40 miljoner, handlar det emellertid om något helt annat. Nu är det den extrema marknadsliberalismen som vill öppna gränserna. Att välfärdstaten havererar och fattigdomen exploderar är nämligen inte alls ett problem för företagande och driftiga entreprenörer. Tvärtom. Lönerna kommer att störtdyka och att anställa kommer att bli rekordbilligt.

Så här skrev författaren, opinionsbildaren och nyliberalen Fredrik Segerstedt idag på sin Facebook:

”På förekommen anledning: Jag undrar varför så många tar för givet att tiggeriet är ett problem som måste lösas. Det kan ju vara så att status quo är det bästa läget, givet förutsättningarna. Det finns helt enkelt ingen lösning, och att det finns fattiga människor som har tillgång till Sveriges territorium är inte nödvändigtvis ett problem. Människor är inga sanitära olägenheter. Det kan inte vara ett större problem att vi tvingas se fattiga människor än att de är fattiga. Och när de är här blir de något mindre fattiga.”

Nej, varför skulle ens tiggeriet vara ett problem? Det kanske är det ”bästa läget”. Fundera över den en stund.

Det är någonstans här vi befinner oss idag. Det är ungefär så här en identietspolitiskt färgad, extremliberal och nationsfientlig borgerlighet låter. Segerfeldt är också en mycket flitigt anlitad föreläsare och gäst i både Public service och andra vänstersammanhang. Jag skulle tro att man lättvindigt förväxlar den cyniska extremliberalismen med vad man tror är ett gott hjärta.

[Kanske såg någon att jag använde ordet ”nationsfientlig”, vilket möjligen kan låta suspekt. Men vilket ord skall man använda? Jag är inte nationalist, men jag tror absolut på nationalstaten och jag tycker att Sverige är värt att värnas; en hållning som borde vara fullkomligt självklar och som också var det för de allra flesta för bara tjugo år sedan. Att vilja riva ner nationalstaten, att vilja få bort Sverige och allt som man kallar ”svenskt” är i mina ögon nationalfientligt. Nationalfientlig är samma sak som att vara ultranationalist fast tvärtom.]

Sanna Rayman skriver som alltid klarsynt. Nu senast om detta lallande och fluffiga mästrande från Annie Lööf i DN Debatt. Jag håller med den som skrev att detta påminner om förnumstiga elevrådsagitationer. Att detta kommer från en partiledare som alltså haft makt över Sverige under många år och nu försatt sig i en indignerad låtsasopposition är på alla sätt skrämmande. Rayman:

”Så länge känslorna får titelrollerna kommer vi inte att få annat än debattartiklar där politiker som till exempel Annie Lööf läxar upp samtiden i största allmänhet, förklarar för den att det räcker, att hon ner foten [sic!], sätter stopp för, står upp för, sätter en gräns för och så vidare. Debattartikeln i sig är politiskt sett oklar. Vi rör oss från båtar på Medelhavet till näthatade barn, tiggare och skottdramer i Göteborg. Allt detta ”räcker nu”, menar Lööf. Allt detta har passerat Annie Lööfs gräns. Javisst. Det är lätt att hålla med, som så ofta när man gör det lätt för sig.”

Ja, det är så här det kommer att fortsätta. Stefan Löfven kommer att resa ner till nya efterspel efter nya skottdramer och tycka att det är ”fruktansvärt”. Lööf kommer att tycka att ”nu räcker det”. Det kommer att oacceptablas hit och dit, sättas ner fötter på debattsidor och tyckas och kännas en förfärligt massa. Samtidigt kommer kanske antalat tiggande romer närma sig 10.000 inom ett par år. Kåkstäderna kommer att bli fler och större. Kriminaliteten skena. Ytterligare 850.000, mer sannolikt en miljon, mestadels fattiga, outbildade människor från Syrien, Somalia, Eritrea och Irak, kommer att komma bara under mandatperioden. Inga bostäder finns, inga utsikter för jobb. Här kommer snart en mer regulär slum att byggas fram i form av modul- eller barackbostadsområden. Det hela kan inte leda till något annat än en regelrätt katastrof för inte bara välfärden och allt vi kopplat samman med den svenska modellen, utan även Sverige som begrepp och tankefigur.

Vi har en politikerelit – och en journalistkår (med några ytterst få undantag) – som inte tar ansvar för Sverige. Man skulle kunna säga att det handlar om en aktiv ansvarslöshet. En medveten vårdslöshet. Inga jobbiga, svåra beslut fattas. Inga konsekvensanalyser görs, tvärtom mörkas det och läggs fram rena felaktigheter som ett led i att vilseleda medborgarna (och väljarna). Jag tror att för att förstå detta – hur det ens är möjligt – så måste man titta på hur denna destruktiva ”öppna-hjärtan-allians” har uppstått mellan ledarskikten i de tidigare borgerliga partierna (alliansen), och den allt mer radikala vänstern. Att själva målet faktiskt är – även om detta inte sägs rakt ut – att rasera Sverige.

————————

Jag skulle avsluta där men ville bara först kommentera Henrik Schyfferts senaste utspel på sin hemmaplan (Twitter). Det som är intressant är naturligtvis inte vad Schyffert skriver utan hur det sedan tas emot i svenska vänstermedier. Schyffert är ju en mycket uppskattad vänsterprofil i Sverige och som för inte så länge sedan också skrev ett hyllat inlägg på sociala medier för ökad massinvandring. Det skulle ju bara kosta varje svensk… hmm, och sen så gick det inte så bra med matematiken. Men vad spelar det för roll? Schyffert kör ju själv Porsche och bor i stockholms innerstad. Då kan man väl kosta på sig att både vara vänster, för massinvandring och dessutom slippa konsekvenserna.

Men nu gällde det alltså Schyfferts senaste tweet, som även det gav positiv uppmärksamhet och ett eget inslag i Public service Kulturnyheterna:

”Precis det där sa din mamma igår innan hon ville att jag skulle runkbajsa henne i munnen”.

Till rikstäckande Kulturnyheterna fick Schyffert möjlighet att utveckla (efter att Kulturnyheterna i sin text slagit fast att Schyffert blev ”påhoppad” (oklart av vem men man anar att det kan ha varit SD-anhängare), och att denna tweet (om runkbajsandet i någons mamma), var del av vad man kallar ”en battle”), och på frågan om vad hans tweet tillför svarar Schyffert:

”– Det vet jag inte… Kanske ett uppvaknande. Ett larvigt sätt att avväpna lättkränktheten genom att svara så larvligt och snuskigt jag kan. Om allt ska dömas bort för att man använder fula ord så finns ingen levande diskussion kvar.”

Ja, tänk så härligt att ha vänsterkompisar i statliga Public service så att man kan fortsätta näthata och runkbajsa i meningsmotståndares mammor på Twitter, och på köpet få stöd och plats på bästa sändningstid i TV att utveckla tankegångarna.

Annons