När Dagens nyheters huvudledare nyligen reflekterade över Maceij Zarembas artikelserie i samma tidning så är det knappast förknippat med någon större trovärdighet. Visst ger ledaren Zaremba rätt i att det utspridda manshatet bland inte minst de sociala myndigheterna (men också skolor och rättsväsende), har lett till en “fördomsfull rättsröta”. Men på samma gång som det hela ser ut att komma som en konstig överraskning för ledarredaktionen, låtsas man inte om den skuld som Dagens Nyheter själva bär på när det gäller spridandet av fördomar och en kultur präglad av misandri.
Vid sidan av den partipolitiskt anknutna publikationen Feministiskt Perspektiv (Fi), Public service och kommunistiska Aftonbladets kulturredaktion, så är det DN och DN Kultur som det senaste decenniet allra mest aktivt medverkat till spridandet av både manshat och radikalfeministisk ideologi i Sverige. Fjärran från det “liberala” uppdrag man påstår sig stå bakom, har DN Kultur sedan länge även en öppet socialistisk agenda, både i valet av krönikörer och kolumnister – och de vinklingar man väljer.
Hur kan Dagens Nyheter tycka att det är konstigt att socialsekreterare diskriminerar och hatar män, när de i sin egen tidning var och varannan dag fyller sidorna med bisarra och hatiska texter vars enda mening är att utmåla gruppen män som ansvarslösa, ondskefulla och försumbara? En kampanj som dessutom pågått så länge att samma socialsekreterare sannolikt har tagit del av smörjan sedan dag ett på Socialhögskolan.
Nej, jag bryr mig inte särskilt mycket om DN’s plötsliga samvete. Även om jag naturligtvis tycker att det är viktigt att det sägs. Det hade dock varit en smula klädsamt att erkänna bjälken i det egna ögat. Följande är särdeles angeläget och det rör även sådant jag själv och syskonbloggare försökt lyfta fram under många år:
“Det märkliga är att i fall som dessa tycks två motsatta politiska strömningar sammanfalla och bilda en obehagligt stark flod. Dels finns den urgamla, konservativa synen att det egentligen alltid är kvinnan som är den naturliga föräldern till ett barn. Hos henne är söner och döttrar tryggast. Dels har en ny, radikalfeministisk ideologi tillkommit som säger att det alltid finns något potentiellt farligt, våldsamt, hotfullt och opålitligt hos män. Trots att bara en svensk man av tvåhundra döms för sexbrott anses de så kollektivt farliga att alla män riskerar att hamna i underläge vid en vårdnadstvist.
Eller som det uttrycktes på vänstersajten Politism, då ”Uppdrag granskning” tog upp fallet Erik K på hösten 2013: ”När myndighetsärenden handlar om barn finns det något viktigare än juridisk bevisbörda. Att skydda barn från övergrepp. Ibland kommer det gå ut över oskyldiga föräldrar. Men när föräldrars rätt till sina barn och barns rätt till trygghet ställs emot varandra, som det görs vid svåra vårdnadsfrågor, hoppas jag att vi även fortsättningsvis väljer att hellre ta barnets perspektiv än pappans.” Med andra ord: Är du pappa får du finna dig i att du kan bli oskyldigt dömd. Att det skulle kunna vara mamman som står för övergreppet, till exempel genom att ljuga om pappan, utesluts på förhand.”
Intressant, kan jag tycka, att man ändå väljer att skriva att “bara en svensk man av tvåhundra döms för sexbrott”. Hade det inte varit ännu tydligare om man, som man brukar göra, bara skrev 0,5 procent. På något sätt verkar ändå en av två hundra män (man ser liksom mannen framför sig då?), fler än en halv procent. Men låt oss ändå vara lite optimistiska. Att DN överhuvudtaget publicerade Zarembas artikelserie är lite av en sensation och jag kan, som jag har skrivit tidigare, bara föreställa mig hur det kokar i de olika redaktionsgrupperna i DN-huset nu. Men någon förhoppning om att detta innebär en gir bort från Wolodarskis agendasättande journalistik, alltså identitetspolitiken, radikalfeminismen och vänsterliberalismen, det har jag knappast. Tyvärr kan vi istället komma att se en tillströmning av genusindoktrinerade, extremfeministiska och intersektionellt skolade journalister som intensifierar propagadaarbetet.
Politivism 