Vi tar inte ställning – och ansvaret är någon annans

Det som hänt i Sverige, att medie- och politikereliten har gått samman i kampanjandet mot folkviljan och medborgarna, är såklart hårresande. Och den agenda som satts, och som inte har något som helst med vare sig journalistik eller demokrati att göra, är lika kristallklar som den är otäck. Radikalfeminism och manshat är bra och befriande. Att bryta mot (rätta slags), normer är bra. Islam är bra. Massinvandring är alltid bra. Vänster är bra. Västvärlden och framför allt vita, europeiska män är dåligt. USA och Israel är dåligt. Humanism, upplysning och förnuft är gammaldags, omodernt och dåligt. Konservatism är dåligt. Bildning är mossigt. Hbtq är bra, aborter är bra men manliga blickar och nakna kvinnokroppar i konsten är dåligt. Dygd och skönhet är dåligt, liksom anständighet. Kroppsvätskor, fulhet och destruktivitet är å andra sidan bra. Att bete sig illa mot sina medmänniskor betraktas som härligt befriande och hatet som folkbildande.

Folkvilja har döpts om till det negativa “populism”. Att kritisera extrem feminism är kvinnohat. Att stå upp mot våldsbejakande islamistisk extremism är islamofobiskt. Att diskriminera vita män kallas att bedriva antirasistiskt jämställdhetsarbete. Hat är kärlek, krig är fred och ja, ni vet vad jag menar. Demokrati har omförhandlats till rätt “värdegrund”, åsiktsfrihet handlar nu om “rätt” åsikter, inte att tillåta olika åsikter.

Det är här vi har hamnat. Det var detta alla våra fina utbildningar och universitet skulle leda fram till. En slags nihilistisk, självhatande neuros, där allting liksom bara är på låtsas och där vi kan dansa tillsammans i dyrkandet av människans allra sämsta och mest själviska sidor, samtidigt som vi inbillar varandra att vi är goda.

Kanske illustreras denna självspäkande ryggradslöshet särdeles tydligt genom Sven-Johan Dahlstrands makabra uttalanden i Uppdrag granskning i veckan. Dahlstrand har alltså skolats i den Mona Sahlin-anda inom socialdemokratin som just tycker att islam är bra och att kritik mot våldsförhärligande islamism är islamofobiskt. I dessa människors värld – och nu skall vi alltså komma ihåg att detta är vad Sverige har att ställa upp med när det gäller “samordning” mot våldsbejakande extremism – vore det alltså fel att ta ställning mot mördarsekten IS.

Man måste nästan läsa det en extra gång. Det spelar ingen roll hur mycket lidande som följer i IS spår, hur många barn som våldtas och tas som sexslavar, hur många huvuden som skärs av och hur mycket blod som forsar i mordorgierna på kristna och shiiter i Irak, Syrien eller nu Libyen. Enligt Sven-Johan Dahlstrand kan inte Göteborg ta ställning. De nu över 300 “svenskar” som anslutit till mördar- och våldtäktsekten angår endast Dahlstrand i den meningen att han månar deras hälsa och inte vill att de skall begå brott, vare sig utomlands eller i Göteborg.

Jag undrar om det har blivit en socialdemokratisk paradgren att agera undfallande gentemot ondska och förtryck. Inte skulle vi ta ställning mot Hitler och nazityskland, nej, det var bättre att hålla sig utanför. Och inte skulle vi heller ta ställning mot Stalin och kommunismens förtryck. Bättre då att kritisera amerikanarna och engelsmännen. Och nu? Inte skall väl Sverige (eller Göteborgs stad för den delen), behöva sätta ner foten mot det som IS och “syrienresenärerna” sysslar med. Vilka är vi att ta ställning?

Nej, hellre då att föra krig mot den verkliga fienden. Den vita, svenska mannen här hemma som bara breder ut sig och tar plats. De tenderar dessutom att oftare starta företag och är allmänt snuskiga (med sina blickar). Det är där den svenska fokusen skall ligga. Och i detta viktiga arbete kan ju faktiskt en viss win-win uppnås med islamisterna och “syrienresenärerna”, de hatar ju nämligen västerländska män lika mycket. Och de vänsterextrema revolutionärerna kan ju också få vara med. I detta kan Sverige stå enat, inte mot IS utan mot de förhatliga svenska männen. De som ännu inte har lärt sig att sitta ner när de kissar, de som sätter sig med särade ben på tunnelbanan, de som vägrar maka på sig och som dessutom har mage att öppna munnen och “mansplaina” när de har en åsikt.

Sverige är ett udda land. Så fyllt av motsägelser och med en självbild präglad av hybris och naivitet. Lägg till viljan att passa in – den kvävande politiska korrektheten – och fegheten som följer, och bilden av ett land på väg mot avgrunden tonar fram. Men det är alltså i första hand ledarskikten, eliterna inom media och de traditionella politiska partierna, som bär skulden. Allt fler vaknar nu upp, även om jag personligen tror att det är för sent.

Jag tror också att nationalstatens sönderfall hänger nära samman med radikalfeminismens genomslag. När känslan av samhällsgemenskap har försvunnit och ersatts av det könskrig som går ut på att identifiera din far, bror, granne eller arbetskamrat som fienden, är det bara en tidsfråga innan hela samhällskroppen löses upp. Då kan andra krafter, till exempel islamister eller organiserad brottslighet komma in och ta över. Varför skall vi ens försvara en samhällsgemenskap vi inte tror på?

När detta händer, vilket kan ligga så nära som tio, tjugo år, kommer varken en dysfunktionell polis (som sysslat med genus och feminism), eller ett avvecklat försvar finnas till hands. Då gäller det att ha tillräckligt med pengar för att kunna fly landet, vilket ironiskt nog de flesta av just eliterna inom media och politik kommer att ha, samma människor som alltså drev landet mot avgrunden (det är fascinerande att ta del av just löneutvecklingen när det gäller politiker och mediachefer). Var så säker på att en åldrande Fredrik Reinfeldt kommer att vara bosatt i den värld han så effektivt såg till att Sverige blev en del av. Men då i de lyxigare förorterna till kanske London eller New York. Eller varför inte Singapore? Kanske bor han då granne med Erik Ullenhag, som kanske också skriver på en biografi där ansvaret kommer att läggas på någon annan.

Annons