Förnekelsens tid

En lördag och lite ledighet. Så skönt. Tid över att fokusera på samhällsutvecklingen. Ja, innan den nya hyllan skall målas och ny ved bäras in. Bäras in från var kanske någon undrar? Ja, när man bor på Södermalm i centrala Stockholm är det varken skogen eller bensinmacken som gäller utan den lokala Hemköp-butiken. Priset är givetvis skyhögt men här på Söder är känslan viktigast. Allting handlar ju numera om att låtsas. Att ta kontroll över “berättelsen” om sig själv. Precis som i rikspolitiken väljer vi bort den jobbiga verkligheten och fokuserar istället på bilden av oss själva i en föreställd verklighet.

Jag skulle tro att miljöpartisten Åsa Romson, sveriges vice statsminister, håller med och är ganska nöjd med sig själv när hon bor i ett gammalt kulturklassat skepp med en papegoja. Det ser liksom rätt ut, släpper ut de rätta vibbarna. Att sedan papegojan är vildfångad och tillhör en utrotningshotad ras, eller att det fina skeppet måste målas med miljögiftig färg och drivs av skattebefriad diesel blir liksom en felaktig och tråkig fokus. Säkert SD-anstruken. För det är ju bilden som är viktig. Känslan. Inte verkligheten.

Så här sitter jag i min konstruerade verklighet, mitt i stan, med en knastrande brasa och kulturmedvetenheten i högsta rummet. Det är segregerat, utom just då det gäller asiatiska programmörer, de vars företag har råd att betala de astronomiska andrahandshyror som gäller just här, men annars är det homogent. Vita, medelålders kvinnor med jobb inom Public service, media och kultursektorn dominerar. En blandning av “klädd i konst” (butiken på Hornsgatan en bit ner), och kaxigt landsortsförakt. Här kan alla – som någon kallade dem – batikhäxor leva sina liv, fredade från både invandringsproblematik och högerpopulister. Här behöver man inte oroa sig över att någon i tvättstugan skall oja sig över fel problem. Här kan man tycka rätt, få sin lön, njuta över sin rättfärdighet och slippa bekymren.

Jag stöter dagligen in i programledare, krönikörer, journalister och kolumnister. En del generaldirektörer och ordföranden också för den delen. Här låtsas vi på långa led och hälsar på varandra och varandras hundar när vi “tar ansvar” för det som är rätt och riktigt. Och smalltalkar och pratar om trivialiteter innan nästkommande dust in i “verkligheten”.

Det är detta som faktiskt gör mig mest beklämd. Just denna verklighetsflykt. Det blir också så uppenbart när man både lever och bor med dessa människor. Att inte vilja höra. Att inte vilja lyssna. Att sluta tänka.

Hur mycket skönare är det inte att bara tro? Och få bekräftelse från sina närmaste i tron?

Sverige befinner sig på kollisionskurs och läget är allvarligt. Men de som styr vårt land, politiker och media, låtsas som ingenting. De bor här där jag bor, betalar låga hyror, går på Folkoperan, hänger med likasinnade, tjänar gott, mår bra och värnar vänskapskretsen. Att vara en “god människa” har blivit ett mantra (givet att man har sitt eget på det torra). Att bry sig om rumänska romer eller eritrianska flyktingar ser så mycket bättre ut än åsikter om de vita, hemlösa männen som har abstinens vid Mariatorget. Den abstrakta godheten, detta att placera sig själv i ett sammanhang där “godheten” gäller (så länge det inte påverkar en själv), är så mycket enklare. Det kostar så lite. Att bry sig om den fattige, missbrukande och medellöse svensken på gatan är jobbigare. Det ligger för nära. Varför bry sig om honom? Hur gagnar det mig?

Jag tror att detta är centralt i förståelsen över den utveckling vi ser. Från dem som tidigare har jobbat med sociala orättvisor och utanförskap har fokus skiftat från verklighet till ideologi. De makthierarkiska teorierna har tagit över. Postmodernistiska, postkoloniala föreställningar har lagt sig som ett raster över synen ut över gatan. Om mannen som blöder till döds på gatan är vit och etniskt svensk så är det hans eget bekymmer (eftersom han är överordnad). Utsattheten måste passa in i det föreställda pusslet. Bitarna måste passa, annars blir det komplicerat och komplexitet är inte på modet. “Jag har lärt mig att den här typen av människa får skylla sig själv”. Case closed.

———————————

Allt detta kommer naturligtvis inte att fungera. Att bygga ett nytt Stockholm på elva år kommer givetvis heller inte att fungera. 250.000 eller 300.000 nya bostäder, för närmare två miljoner nyanlända, på åtta år kommer givetvis heller inte att fungera. Vi skapar en etnisk slum. Men politikerna låtsas ändå vidare. Att etniska svenskar kommer att vara i minoritet i landet om så lite som femton eller tjugo år är också oviktigt att informera kring, förstår vi. Varför? Jo, därför att svenskar ändå inte finns.

Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna nu ligger på 20 procent och snart går om både Socialdemokraterna och Nya Moderaterna som sveriges största parti.

Vi lever i en märklig tid. En förnekelsens tid. Jag är uppriktigt oroad för framtiden, inte minst för den tillbakasvängning som pendeln kan göra när de tidigare statsbärande partierna nu har förlorat kompassen.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Okategoriserade

2 responses to “Förnekelsens tid

  1. Visionären

    Yepp, oroad är bara förnamnet. Jag vill inte vara här när det brakar ihop.

    Att det blir en tillbakasvängning tror jag dock inte på. Med vilka resurser skulle det ske? Försvaret (=militären) är ju nedlagt. Hur ska folk kunna slåss utan vapen?

    V

    Gilla

  2. Peter

    Så otroligt bra skrivet. Så fullständigt lysande och knivskarpt! Du fångar på kornet det bisarra land Sverige förvandlats till.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s