Brödraskap och extremister

Det långa uppehållet här på bloggen hänger ihop med andra uppdrag och prioriteringar som tagit all tid i anspråk. Så är det tyvärr, men försörjning och barn måste komma först. Våra meningsmotståndare har ofta ordentliga, ibland höga löner när de bedriver sitt opinionsarbete. De får pengar från fackföreningar, stat och kommun och de gör detta på heltid, som ett jobb. De får organisationsbidrag, föreningsbidrag och tillskott från fonder och stiftelser. Den radikalfeministiska, inte sällan antidemokratiska vänstersekten tar hand om de sina.

Vi kämpar i nuläget ideellt. Mot makten. Med den lilla tid vi har. Och för att besvara frågan om varför så många fortfarande väljer anonymitet (som bland annat Genusdebatten nyligen tog upp), så hänger det naturligtvis ihop med utsikten att förlora jobb och inkomster. Detta är ett reellt maktvapen som används konsekvent och som inte bara kan viftas bort. Kanske gör det inte så mycket för den som har en anställning i låt oss säga byggbranschen (fast man kan aldrig vara säker), men jobbar man i miljöer i närheten av kultur, journalistik och högre utbildning så innebär kritik gentemot sekten ett garanterat uteslutande. Man förlorar helt enkelt sina försörjningsmöjligheter. Jag har sett det hända och jag vet hur fenomenalt högt det priset är.

Men den dagen en försörjning är på plats, när vi inte längre behöver riskera uppehället och barnens välmående, då är jag säker på att både jag och andra kommer att komma ut ur garderoben. Att smutskastningen, demoniseringen och hatet kommer att fortsätta får vi givetvis räkna med, det är ju så feministerna och vänstern opererar. Men det går att uthärda så länge en ekonomisk trygghet finns.

——————————————

Metro är ju en publikation som sjunkit djupt ner i den intersektionella, radikalfeministiska gyttjan, intill Dagens Nyheter, DN Kultur och Public service, det vet vi sedan tidigare (och det skrev även Lisa Larsson om här på bloggen). Jag tänkte kommentera artikeln idag om Yougovs senaste opinionsundersökning, men måste först uppehålla mig en stund vid Metro Weekends omslag som över hela ytan visar ett fotografi av en använd, blodig tampong.

metro

Det här har den radikalfeministiska och härligt normbrytande redaktionen på Metro alltså kommit fram till är en angelägen och värdefull hälsning till medborgarna när de sitter på tåg och tunnelbana och funderar över helgens bestyr. Mens och mensens om sig och kring sig skall liksom gnuggas in i oss alla, stora som små, män som kvinnor. Det är liksom feministiskt och i tiden, detta infantila att darra av blandad upphetsning och skamsen förtjusning över det som man tror är förbjudet. Lite som barnet som kladdar med avföringen. Och det är väl inte så farligt. Nej, men det är heller inte själva besattheten som är problemet (det borde lämnas i kunniga psykologers omsorg), det är att det publiceras på omslaget på en av sveriges största tidningar som är problemet.

Men nog om det. Nog om mens. Det har aldrig varit och det kommer aldrig att vara tabu att prata om mens. Menstruationscykeln är en del av våra liv, den är förbunden med hur vi alla blev till. Det finns inget fult med mens. Men våra kroppsfunktioners uttryck behöver inte göras till populärkultur, journalistik och politik. Att feministers behov av att pilla med kroppsutsöndringar i det offentliga rummet nu verkar vara en riksangelägenhet är dock ett problem, inte minst då det finns så många och allvarliga problem i samhällsutvecklingen som media borde fokusera på.

——————————————

Jag reagerar över Metros rapportering av opinionsundersökningen från Yougov. På sätt och vis är det en utmärkt illustration över svensk debatt. Det hela går ut på att hålla för öronen, blunda hårt och upprepa gamla floskler.

I helsidesartikeln, som har den besynnerliga överskriften “giganternas kamp”, redovisas att blocken nu är nära varandra, att S har tappat stort och M gått upp marginellt. Har uttrycket “elefanten i rummet” någonsin haft en bättre visualisering än detta? Det allra mest anmärkningsvärda och som i undersökningen formligen skriker ut som ett centralt innehåll, tonas ner som om det inte fanns. Att SD växt från 12,9 procent till 19,5 procent på sju månader är ojämförbart. Det saknar motstycke i svensk politisk historia. Men journalisten Emmelie Wallroth tycks tycka att annat är viktigare att fokusera på, liksom Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

“Det är en relativt normal utveckling”, intygar professorn. Och han konstaterar vidare att detta att SD är tredje största parti inte är någon “dagslända”. Jo, men det var väl väldigt insiktsfullt… Det hela dryper av ett slags vid detta laget välbekant förnekande, som inte borde anstå personer som jobbar med vare sig politik, journalistik eller statsvetenskap.

——————————————

Jag måste också snabbt kommentera artikelserien i DN Kultur av Maciej Zaremba. Den handlar om sådant som delvis låg till grund för varför jag själv halkade in i dessa ämnen. Hur det är möjligt för Zaremba att få detta publicerat i just DN Kultur kan bara hänga ihop med hans status och identitet (som någon annan än etnisk svensk). Jag kan i nuläget bara föreställa mig hur det kokar och sjuder i de radikalfeministiska lägren på både DN och annorstädes. Hur motattackerna eller nedtystandet kommer att se ut kan vi i nuläget bara spekulera. Men de lär komma.

Det Zaremba är inne på är centralt. Det handlar om en kultur. Det handlar om manshat. Och det handlar om myndigheter. Jag har själv erfarit detta på mycket nära håll och sett hur det frodas. Det som borde kallas för den sekt det är har ännu inte namngivits av Zaremba själv, men han är ändå ganska tydlig med att beskriva det som just en “kultur”. Att hata män. Att faktiskt på riktigt, innerligt och hjärtligt, hata män så mycket att allting annat blir underordnat. Det spelar ingen roll om barn far illa, om barn dör eller om domstolen säger att en man är oskyldig. Kampen mot fienden, mannen, är överordnat allt. Och som Zarembas reportage visar så gynnar det också karriären att som statstjänsteman jobba enligt dessa instruktioner.

Välkommen till Sverige. Världens mest radikalfeministiska land. Där genuint manshat ses som meriterande. Där den vita, heterosexuella mannen inte bara skall dumpas, skymfas och förlöjligas utan även anklagas för all ondska världen har lyckats uppbåda. Det enda landet i världen där det anses korrekt att i rent biologistiska termer utmåla män som på samma gång underlägsna och samtidigt överordnade. Endast här har den fascistoida, hatiska radikalfeminismen nått så långt in i maktens korridorer och endast här kan man offentligt och utan risk utmåla män (företrädesvis vita män), som lägre stående varelser.

original

——————————————

Det är intressant också att konstatera att fackföreningen för poliser, Polisförbundet, vill utesluta (ja, jag länkar numera ibland till annat än gammelmedier) medlemmar som röstar på eller har samma åsikter som SD. Det ligger i linje med de försök som har gjorts att avskeda lärare som har fel politiska åsikter.

——————————————

Jag noterar också att SVT och SR har slutat att kalla islamistiska terrorister för vad de är. Man använder nu istället begreppet “extremister”. Det verkar som att någon chef har fattat beslutet att dessa islamister inte får sammanblandas med islam. På samma sätt har både Aktuellt och Rapport nu slutat att kalla Muslimska brödraskapet för vad de kallar sig själva. Svenska Public service har istället döpt om Muslimska brödraskapet till “Brödraskapet”.

Brödraskap och extremister, visst låter det så mycket bättre utifrån den agenda svenska journalister har att svartmåla svenska män?

Annonser

7 kommentarer

Filed under Okategoriserade

7 responses to “Brödraskap och extremister

  1. Intressanta iaktagelser i det poststrukturalistiska snömoslandskapet…

    Liked by 1 person

  2. Rick

    Jag har svårt att begripa pratet om att mens skulle ha varit tabubelagt. Så länge jag minns har jag sett allsköns reklam för bindor i tidningar och TV. Det har alltså varit hur offentligt som helst. Att man sedan inte visat blodiga tamponger är väl inte märkligare än att man inte heller visat använt toalettpapper. Det är helt enkelt för ointressant.

    Liked by 1 person

  3. Välkommen tillbaka!

    Liked by 1 person

  4. jocke carlsson

    Fan vad bra du skriver. Jag hoppas du orkar fortsätta. Hade jag inte varit en av dem du beskriver, de som riskerar jobb och försörjning genom att uttrycka samma sak, hade jag också öppnat en blogg och skrivit samma sak. Men antagligen mer närgånget om den verksamhet jag är en del av.

    V

    Liked by 1 person

  5. Visionären

    Jag förstår inte varför. Jag var full av beröm men blev refuserad ändå. Ok, vill du inte ha kommentarer från mig så trugar jag inte.

    V

    Gilla

    • Hej och tack för din kommentar! Jag sitter inte vid datorn hela tiden och därför kan ibland fördröjningar ske. Du har inte blivit ”refuserad”. 🙂

      Gilla

      • Va, du menar att du har ett liv vid sidan av bloggen? Detta är ju oförlåtligt!
        😉
        Skämt åsido tänkte jag inte på att du själv granskar kommentarerna.

        Som sagt, du skriver fantastiskt bra och jag hoppas att kunna läsa mer av dig snart igen.

        V

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s