Assangefallet ännu ett feministiskt anfrätt svenskt rättshaveri

Det kommer med största sannolikhet finnas anledning att återkomma till fallet Julian Assange. Men då läget i dagarna har förändrats så till vida att åklagare Marianne Ny slutligen gått med på att förhöra Assange i London, kan det vara på sin plats att kort minnas några av huvudingredienserna i denna feministiskt präglade rättsskandal.

Som vi vet har ju den radikala feminismen även sipprat in i det svenska rättsväsendet, och skandalerna har de senaste decennierna avlöst varandra. Oskyldiga kastas fortfarande i fängelse baserat på sagor, hörsägen och livliga fantasier. Några får upprättelse. I Julian Assanges fall kunde man åtminstone se till att han frihetsberövades under fyra års tid på Equadors ambassad, trots att åklagaren sannolikt visste att Assange varken våldtagit någon eller någonsin kunde fällas.

Det som först och främst slår mig när journalister idag lite svävande ställer frågan om varför radikalfeministen Marianne Ny har väntat så här länge med att förhöra Assange, är att ingen verkar ha bemödat sig (eller så undviker man detta medvetet), att ta reda på att Ny tidigare i sin karriär har slagit fast att hon ser själva häktningen som ett alternativt straff, när en misstänkt inte ser ut att kunna dömas (ett i sig självt både häpnadsväckande och bissart tillkännagivande). I sammanhanget skall man komma ihåg att de feministiska svenska medierna har spelat med på maktens sida och dömt Assange utan rättegång. Men vad är det då Assange har gjort för att drabbas av en internationell häktningsorder misstänkt för våldtäkt?

Alla som inte har läst förundersökningsprotokollet måste först göra det. I detta framgår det:

• Att Julian Assange aldrig har våldtagit någon, men haft sex med två olika kvinnor under sitt besök i Stockholm.
• Att kvinnorna själva aldrig vare sig upplevde eller uppfattade deras sexuella möten som våldtäkt, eller ens obehagliga. Tvärtom skryter de genom sms till vänner om härliga nätter och de vill gärna äta lunch dagen efter.
• Att svartsjuka finns med i bilden när det uppdagas att Assange mött flera kvinnor.
• Att en av de målsägande kvinnorna, Anna Ardin, tidigare har skrivit om hur man ”sätter dit” en man som är otrogen.
• Att det är en radikalfeministisk hbtq-aktivist i rollen som polis (som dessutom känner en av målsägandena), som tillsammans med en radikalfeministisk åklagare och en radikalfeministisk advokat (Claes Borgström), etablerar misstankar om våldtäkt.
• Att kretsen kring framför allt Anna Ardin betecknas som särdeles ”manshatisk”.
• Att anledningen till att kvinnorna beslöt sig för att ta kontakt med väninnan som är polis var att de ville fråga om man kunde tvinga Assange att HIV-testa sig (de blev oroliga att de kunde ha smittats efter att Assanges promiskuösa livsstil hade uppdagats).

Jag skulle kunna fortsätta, men avslutar där för idag. Klart är i alla fall att Wikileaks grundare Julian Assange har suttit frihetsberövad i fyra år för att ett radikalfeministiskt svenskt rättsväsende, med partipolitiska kopplingar (S), har sett en möjlighet att straffa honom för det olämpliga och omoraliska sätt på vilket han haft med kvinnor att göra.

Förmodligen kommer hela historien snart att explodera. Det hade den gjort långt tidigare om svenska medier inte hade varit så ideologiskt korrupta.

Annons

Den bråddjupa fattigdomen måste bli vår!

Att promenera längs med Stockholms gator en sen kväll är idag något som ingen hade kunnat föreställa sig för bara tio, femton år sedan. Tusentals tiggare från andra länder ligger längs husväggar och i portuppgångar, inpackade i plast, pappkartonger, solkiga filtar och skumgummibitar. Några sover, andra stirrar håglöst upp i den kalla natten. Det är mestadels romer från Rumänien. Fattigdomen är bråddjup.

På morgonen tar de kontakt med sin familj och klan igen och placerar ut sig på de tiggarplatser de betalt dyra pengar för (mellan 500 och 2000 kr beroende på läge), till de kriminella europeiska nätverk som kontrollerar och organiserar den växande tiggeribranschen i Sverige, sannolikt samma nätverk som även sysslar med annan form av människohandel och trafficking.

Antalet ”boplatser”, alltså kåkstäder byggda av bråte, trasiga presseningar, filtar och skrot, har i Stockholm växt från 17 till 44 stycken på bara ett år. En meningslös och symbolisk social cirkus flyttar dessa människor fram och tillbaks mellan lägren och temporära härbärgen. Staden betalar bussresor tillbaka till Rumänien, vilket somliga utnyttjar, för att snart vara tillbaka igen. Läger har rivits, flyttats och byggts upp igen. Nu verkar de stå där de står. Skräp, avfall och avföring breder ut sig i stora mängder intill.

Jag skulle kunna skriva mycket om detta, om hur de rödgrönrosa stockholmspolitikerna nu gör undantag i lagar och regler för det man kallar ”EU-migranter”. Det som en svensk hemlös (läs: man), alltså inte får tillåtelse att göra, att bosätta sig i en park, ger man nu romer från Rumänien tillåtelse att göra. Jag skulle också kunna skriva om de rapporter som nu kommer in om romer som med hot och knivar skrämmer bort hemlösa svenskar från centrala platser där de tidigare sålt samvetstidningar. Eller hur platser på härbärgen inte räcker till för de svenskar som hamnat i utanförskap, eller helt enkelt har börjat reserveras för människor från andra länder.

Så här skriver Benke Stålenkrantz (1/3), ordförande i Svenska Brukarföreningen, på SBF’s hemsida, vilket kan ge en inblick i hur utvecklingen ter sig från svenska missbrukares och hemlösas perspektiv:

” Hörde FI:s taleskvinna tala om brist på mänskliga rättigheter och för alla fattiga människors rätt till boende. Jag har kompisar som varit hemlösa i runt 10 år och fortfarande är inne i en rundflyttning, precis så som FI-taleskvinnan var emot. Snacka om att göra skillnad på folk och folk. // Tänk på alla husvagnscamper som gång på gång rivs eller att de boende blir avhysta av Kronofogden, då hörs inte ett enda ord i försvar. Narkofobin är så djupt rotad så politikerna inte ens orkar bry sig. Det finns endast några få som törs säga ifrån, så som Karin Rågsjö.
Tänk om det var våra kamrater som byggde kåkstäder…… oj oj oj, vilket ståhej det skulle bli. Till alla pk-politiker, försök stå upp för era fina ord om allas lika värde. Vi är ju bara alkisar, knarkare och annat löst pack som får skylla oss själva. De människor som nu försvaras av PK-folket är det synd om. Jag är så less på att vi alltid får lida med den stora massans godkännande. Ni har haft decennier att ta hand om alla hemlösa, dom som Rolf Nilsson (Brukarvänspristagare 2014) så bra försvarar. Han har tagit emot väldigt mycket skit under åren han stått upp för hemlösa, alkisar och knarkare, inte har det varit morgonsoffor och debattprogram där politiker stått upp och krävt den mänskliga rätten till tak över huvudet.”

Jag vill dock hellre bara ställa några enkla frågor.

Vilket Sverige ville vi ha? Var det alltså alltid en omoralisk och felaktig tanke att Sverige skulle vara ett välutvecklat och tryggt land, där våra barn kunde växa upp i välfärd och något så när jämlikhet? Är det alltså bättre att Sverige ”blir en del av världen”, med den långsiktiga effekt att välfärden inte är till för svenskar – och därmed måste (realistiskt), avvecklas? Var det detta som våra föräldrar och föräldrars föräldrar jobbade för? Är det detta som våra barn kommer att tacka oss för?

Även om andelen mycket fattiga i världen har minskat, så finns det fortfarande cirka 1 miljard människor som lever under existensminimum. Det finns också mer än 40 miljoner flyktingar, förmodligen många fler.

Fanns det någonsin en poäng med att i en samhällsgemenskap – som vi kallade Sverige – utveckla ett välstånd som kom landets medborgare till del? Eller var det, som det låter från politiker och journalister idag, bara en anomali? Meningen var kanske alltid att Sverige skulle återgå till att bli ett fattigt land, uppdelat i ett trasproletariat, en krympande medelklass och en välmående överklass? Haves and Havenots? Var det aldrig tanken att de sociala skyddsnäten i Sverige skulle gälla för de svenskar som hamnat snett?

Klart är i alla fall att vi nu ser en samhällsutveckling där den humanitära stormakten – genom sin media- och politikeradel – har slutat att bry sig om sina medborgare (särskilt om dessa råkar vara vita, heterosexuella män). Bättre då att skaffa sig altruistiska poäng i berättelsen om sin egen moraliska förträfflighet i ett internationellt perspektiv.

Att avveckla Sverige – och göra det lika fattigt som många andra länder – blir ju då en sann humanitär insats förstår vi.

 

Harry Andersson

Lekstuga på Metros redaktion – men var ligger ansvaret?

Igår varslade Ericsson om uppsägning av 2.200 personer, och dagen innan sa Sony upp omkring 1.000 personer i Sverige. Även om det inte finns något direkt orsakssamband ska detta ses mot bakgrund av att Sveriges vänster/miljöfundamentalist-regering precis har orsakat den värsta diplomatiska krisen på mycket länge, vilket garanterat kommer att gå ut över svenska företag. Jobb försvinner. Rapporter om arabländer som säger upp avtal med svenska företag har redan börjat komma.

Men vad gör väl det, utrikespolitiken är ju härligt ”feministisk” och Sverige lär ha världens första feministiska regering. Eftersom allt är en lek och på låtsas i Sverige numera så spelar det ju ingen roll om slagordspolitiken leder till att vi tappar fundamentet för vår försörjning. Det är väl bara att skapa nya jobb, eller hur? Exempelvis behövs det nog många genuskonsulter. Sådana jobb är ju också bättre än teknikjobb, som alltid är mer eller mindre patriarkala. De vita gubbarna, med sin destruktiva maskulina teknik, kan gott kliva åt sidan för en arbetsmarknadsmässig modernisering med åtföljande förbättringar på både genus- och mångfaldsområdet.

Morgonen efter Ericssons jättevarsel, när det också har blivit klart vilka stora konsekvenser som den feministiska utrikesministerns beskäftiga agerande mot Saudi-Arabien kommer att få för Sverige, valde tidningen Metro att utforma sin löpsedel på detta vis:

Det är väl en ganska vettig nyhetsprioritering, närmast självklar, eller hur? Vad kan vara viktigare en dag som denna än att en kvinna har bytt efternamn till Ylvasdotter, och med anledning av det råkat ut för en storm av hot och hat från en hoper kvinnohatande män? För så blir det ju. Byter en kvinna namn till ett efternamn som innehåller ett kvinnligt namn så blir ju alla kvinnohatande gubbslem där ute så provocerade att kvinnan ifråga nog bör skaffa säkerhetsdörr.

Skämt åsido: Jag tror inte ett dugg på det. Jag tror inte en sekund på att en kvinna blir utsatt för hat och hot bara för att hon byter till ett kvinnoklingande namn. Möjligen är det någon berusad tonåring som sagt något spydigt till henne som svar på aggressiva feministiska predikningar (kanske åtföljda av det arroganta feministiska manshatet), och sedan används det för att bygga upp det önskade narrativet om det enorma, strukturella kvinnohatet i Sverige. För så är det ju – svenska medier ägnar sig åt att bygga upp ett antal berättelser som har mycket lite med verkligheten att göra.

Och värst i klassen är Metro. Det är märkligt att de professionella ägarna i Stenbeck-gruppen låter redaktionen hållas. De har ju förvandlat Metro till en feministisk och i största allmänhet postmarxistisk lekstuga. En redaktionell härdsmälta.

Detta är nämligen inte första gången Metro gör häpnadsväckande redaktionella prioriteringar. Nedan följer några bilder från andra ”scoop” som Metro spytt ur sig på senare tid – och det är ändå bara ett urval. Inte ens en politiskt intresserad kvinna som jag kan vara på hugget med mobilen hela tiden.

Jag funderar ofta på om en majoritet av läsarna intresserar sig för Metros smörja och tror på lögnerna, eller om de stönar åt eländet. Jag misstänker tyvärr att det till stor del handlar om det första. En så utpräglat kommersiell ägare som Stenbeck-gruppen hade knappast låtit lekstugan vara kvar om läsarna hade röstat med fötterna. Men se, det gör läsarna inte. Och därmed är vi inne på en annan av mina käpphästar: Folkets ansvar.

Visst har ljugande kampanjjournalister och häpnadsväckande verklighetsfrånvända tomtar till politiker ett stort ansvar för att Sverige är på väg mot avgrunden. Men det är ändå folket som låter dem  hållas. Det är folket som läser vänsterextremisternas tidningar och tittar på deras program utan att protestera (i nämnvärd utsträckning), och det är folket som lägger sina röster på tomtarna i politiken. I internets tidsålder kan ingen person som bor i Sverige skylla ifrån sig med den klassiska frasen ”jag visste inte”.

Intressant läsning på Toklandet: https://toklandet.wordpress.com/2015/03/12/spela-schack-med-en-duva/

Lisa Larsson

Makten är ute och demonstrerar

I ett feministiskt land – världens mest feministiska land – där regeringen kallar sig feministisk och där man också slagit fast att utrikespolitiken skall vara feministisk. I ett land där praktiskt taget alla politiska partier (utom ett), alla etablerade medier, dagstidningar och statliga Public service utmärker sig som feminister och bedriver radikalfeministisk opinionsbildning och propaganda. I ett land där människor hängs ut som suspekta om de inte kallar sig feminister, där närapå var och varannan artikel, krönika, puff, löpsedel, rubrik, kulturyttring, teaterföreställning, nyproducerad film, barnbok, museum-utställning, sommarprogram, paneldebatt, samhällsprogram och almedalstal har ett feministiskt perspektiv. I ett land där förskolorna, skolorna, högskolorna och universiteten i hög grad präglas av feministiska tankegångar och analyser – och där mäktiga lobbygrupper och myndigheter gör anspråk på att kriminalisera kritik av feminismen. I ett land där vi matas med feminism från morgon till kväll i alla upptänkliga former och format, genom alla sannolika och osannolika kanaler och yttringar, årets alla dagar, år ut och år in.

I ett land som detta behövs givetvis också ett aggressivt och brölande demonstrationståg genom Stockholms innerstad för feminism. Vilket vi glädjande nog kunde njuta av igår.

Med facklor, banderoller, megafoner, vuvuzelor och skallande rop, manglade sig den mångtusenhövdade skaran fram genom stockholms och framför allt södermalms parker och bebyggelse. Det är uppjagat och hetsigt, det hela är iscensatt – och ser ut – som om det handlade om en folklig demonstration. Människor som ser sig nödgade att som en sista utväg ta sig ut på gatan för att skrika ut sin frustration över elände och förtryck, mot en övermakt som varken lyssnar eller ser deras utsatthet. Men det är som vi vet bara teater.

Det är i själva verket makten som är ute och demonstrerar.

Kanske ger det för några en inre tillfredsställelse att gå omkring och låtsas – och liksom ta på sig – att man är förtryckt. Lite som ett bortskämt barn som vrålar ut sitt missnöje över de dumma föräldrarna som inte köper mera godis, eller som med tårar och darrande läppar agerar ut en sorgeakt över saftglaset som inte fylldes till samma bredd som syskonets. För andra är det bara en del i ett maktspel, precis som den svenska feminismens hela fundament. Att etablera bilden av den egna gruppen och sig själv som utsatt och i en underordning, vilket såklart har blivit allt viktigare för feminismen i takt med att den gjort sig bekväm i förarsätet.

Och i demonstrationståget hittar vi vid sidan av FI naturligtvis också trosfränderna. The usual suspects. Det är kommunistiska ungdoms- och europaförbund. Anarkister, syndikalister, revolutionärer och vajande palestinaflaggor. Kanske skallar även MUF’s vice ordförande Louise Meijers rop där ute någonstans? Meijer som på twitter igår anger Gudrun Schyman, Lina Thomsgård och Linda Pira som sina förebilder. Vi vet ju sedan tidigare att det som tidigare kallades den svenska borgerligheten idag tävlar ikapp om vem som kan kan vara mest radikal i sin feminism och sin vänsterorienterade identitetspolitik. Ingenting förvånar längre.

Veronica Palm (S), är dock sedan länge etablerad som en av de allra mest utsatta och förtryckta feministiska själarna. Hon är ju också bara vice ordförande i regeringens Socialutskott, och i framtiden kanske hon bara kan räkna med att som direktör få bedriva feministisk politik genom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Palm gillar ju inte vita män, det vet sedan tidigare, men igår slår hon också fast att ett “grattis” på kvinnodagen är som att gratulera någon som är HIV-positiv på Worlds Aids Day. Så bedrövligt, så evinnerligt sorgligt och så bedövande allvarligt är det att vara kvinna, i den värld som Palm lever i.

——————

Jag skrev igår om pojkarna i den svenska skolan. Idag har Göteborgs-Posten, som genom Alice Teodorescus ledarskap alltså kan komma att gå mot strömmen och bli sveriges nya utpost för humanism och sunt förnuft, också lyft frågan på ledarplats. Och det skräds heller inte med orden, Csaba Bene Perlenberg skriver bland annat:

”Det råder en jämställdhetskris i svensk grundskola. Ett av de två könen är systematiskt utsatta för fördomar och diskriminering. Svensk skola har i dag inga adekvata verktyg för att tillgodose pojkars rättigheter till en likvärdig utbildning. Pojkar är idag den enskilt mest utsatta gruppen i den svenska skolvärlden.”

Och:

”Att gapet mellan flickor och pojkar är större i Sverige än i många andra länder är anmärkningsvärt, eftersom genus och feminism ibland verkar vara det enda som i dag tänks, andas och yttras i dagens debattklimat. Jämställdhetsfrågan är dock alldeles för viktig för att reduceras till en kvinnofråga. Det börjar nu bli tydligt att förväxlingen mellan feministiska frågor och jämställdhetsfrågor har gjort stor skada på en hel generation pojkar, som lämnats åt sitt öde.”

Här vill jag bara tillägga att denna “förväxling” knappast har inträffat av en slump. Det är en medveten strategi som i grunden handlar om ett krig mot pojkar och män. Man kallar det att “krossa patriarkatet”, ett stridsrop som även statsminister Stefan Löfven använder i sin retorik. Detta måste man ta till sig om man skall förstå hur och varför det har blivit så här. Feminismen har en agenda och detta är bara en av många stridsytor.

Att Teodorescu kan komma att göra skillnad ter sig inte omöjligt, inte minst i beaktande av att Public service genom SR omedelbart släpper igenom rasistiska personangrepp i programmet “Tankesmedjan”, där Teodorescu kallas ”husblatte” och jämförs med den psykopatiska Lasermannen. I sammanhanget kan man också fundera över vad en vit, svensk man hade råkat ut för om denne som ledarskribent hade uttryckt åsikter som Teodorescus. Utan tvekan hade en sådan person, likt Pär Ström, jämförts med barnamördare och kölhalats genom alla tillgängliga mediakanaler. Han hade mobbats, attackerats, smutskastats och misstänkliggjorts tills han blev tyst. Det är nämligen så svenska journalister och åsiktskorridorens grindvakter arbetar. Det är så man försvarar det man kallar “demokrati” (sin egen definition av demokrati), “yttrandefrihet” (sin egen definition av yttrandefrihet), och det är så Public service förklarar ”opartiskhet”. Här ur SR’s beskrivning av sig själv:

”Sveriges Radio är opartiskt. Vi tar inte ställning utan strävar efter att ge publiken en bred, mångsidig och nyanserad bild samtidigt som vi värnar det demokratiska samhällets grundtanke och alla människors lika värde. Opartiskheten är grunden för vår trovärdighet. Kravet på opartiskhet gäller även externa medarbetare, frilansar och projektanställda som medverkar i våra program.”

Kanske menade man egentligen:

Sveriges Radio är partiskt. Vi tar ställning och strävar efter att ge publiken en trång, ensidig och vänsterorienterad bild samtidigt som vi slutat värna det demokratiska samhällets grundtanke, men däremot människors olika värde i makthierarkierna. Partiskheten riskerar samtidigt vår trovärdighet. Kravet på partiskhet gäller även externa medarbetare, frilansar och projektanställda som medverkar i våra program.

Ärlighet är trots allt mer klädsamt.

Harry Andersson

Att vara kvinna är inte samma sak som att vara feminist

När den internationella mansdagen infaller varje år den 19 november brukar svenska medier fyllas med hånfulla kommentarer – eller annat. Ofta flinas det lite åt att det också är den internationella toalettdagen. Att tycka bra om män, eller ens känna respekt för män som grupp, är i Sverige idag att betrakta som suspekt. Män är skadliga och en börda för världen, får vi istället höra. De är lata och skräpar ner. De är narcisstiska, våldsamma, opålitliga och ofullständiga som människor. Kort sagt, de är – om de dessutom råkar vara vita, medelålders och heterosexuella – inte riktiga människor, vilket sveriges vice statsminister också slog fast i fjol under Almedalsveckan

De unga pojkar som i en feminiserad svensk skola nu försöker hitta sin identitet i livet, måste tidigt vänja sig vid glåporden och de nedsättande epiteten i offentligheten. Och något stöd är inte att förvänta, trots att det just för gruppen pojkar går riktigt illa och att ett allt färre antal når högre utbildning för varje år. Idag är endast 30 procent av studenterna på högskolor och universitet män. Och mot detta svarar den feministiska regeringen, med utbildningsminister Gustav Fridolin (MP), i spetsen, med att nu sätta in fler resurser för flickor och kvinnor. Man vill göra skolan än mer feministisk, eller “jämställd” som man på nyspråk kallar denna ideologiska styrning.

Men idag är det den 8 mars och vi skall fira den internationella kvinnodagen. Och varför inte? Att vara kvinna är inte samma sak som att vara feminist. Att vara kvinna är att vara människa, precis som för män. Vi är människor. Feminismen har utvecklats till en osund, sekteristisk och antihumanistisk ideologi, men det är inte feminismen vi firar idag, även om sveriges samlade feministiska medier kommer att försöka sig på det konststycket.

I alla kulturer och alla samhällen har gruppen kvinnor varit mer skyddsvärda. Så är det och så kommer det att fortsätta vara. I denna mening kommer vi aldrig att uppnå jämställdhet. Kvinnor bär på livets mirakel, det är ur kvinnan vi alla kommer. Gruppen män har däremot alltid varit en förbrukningsvara. Några få män på toppen har genom historien kunnat befrukta tusentals kvinnor, och vi ser samma mönster idag (även om det i västvärlden inte i första hand handlar om att befrukta flest kvinnor). Jakten mot toppen där status och ekonomi öppnar dörrar till kvinnors gunst styr fortfarande många mäns agerande, och i denna jakt är det andra män som står i vägen.

Kanske är det därför heller inte konstigt att vi idag ser många män på toppen, företagsledare, artister, kändisar, elitidrottare, entreprenörer och miljardärer, bekänna sig till radikalfeminismen. Det ligger i dessa mäns intresse och är logiskt. Gruppen kvinnor värnar oftare andra kvinnor, gruppen män värnar också kvinnor mer och män med makt tillhör den grupp som värnar andra män allra minst. Man skulle kunna säga att radikalfeministerna och den lilla gruppen män med makt lever i symbios. De tjänar varandras syften. De livnär sig på varandras avsikter och ändamål.

I Sverige pekar allt på att pojkar och män fortsatt kommer att vara förlorare (utom det lilla fåtal på toppen). Med en allt mer uppskruvad feministisk politik ser det ut att förvärras ytterligare framöver. En verkligt jämställd människosyn, som alltså inte har något med feminism att göra, skulle bidra till att sätta in resurser där de behövs – till exempel för pojkarna i skolan – och samtidigt respektera att människor har olika behov och ibland väljer olika. Att se barnen som barn och människorna som människor. Inte som representanter för sitt kön (eller sin hudfärg, sexuella läggning eller religion). Men det kommer dessvärre inte att ske inom överskådlig tid, inte så länge den intersektionella feminismen håller kvar oss i sitt grepp.

Men idag är det ändå kvinnorna som skall firas, och det gör jag så gärna. Bortsett från mäns och kvinnors skillnader – vilka också bidrar till att göra detta liv så spännande – så är vi alla människor. Och det är kvinnor, i egenskap av människor, som skall hyllas denna dag. Inte feminister. Inte feministisk ideologi.

Så skål och lyckönskningar till världens alla kvinnor!

Det finns bara ett sätt som vi kan göra den här världen bättre och det är tillsammans.

Harry Andersson

Utsatthetsprivilegier och könlösa ”chefer”

“Utsatthetsprivilegiet” att bli hatad på nätet är ju något svenska feminister länge försökt lägga beslag på. Jo, jag är medveten om att detta kan låta provocerande. Hur kan det vara ett privilegium att vara utsatt och hatad? Det är det naturligtvis heller inte. Men återigen, detta handlar om berättelsen om sig själv. Narrativen. Det borde inte komma som en överraskning för någon att det i Sverige betyder fördelar och privilegier om och när man lyckas etablera en bild av sig själv som utsatt, underordnad och i behov av kompensation. I detta hantverk ligger de svenska feministerna i framkant, de tillhör rent av den absoluta eliten. “Näthatet” tjänar här ett praktiskt syfte. Det genererar sympati, stöd och fördelar.

Det riktiga näthatet, som är en styggelse och naturligtvis måste fördömas, genereras från både kvinnor och män, mot både kvinnor och män. Även om seriösa undersökningar visar att t ex fler manliga journalister utsätts för näthat än kvinnliga. Och att näthat som drabbar kvinnor också oftare genereras av kvinnor. Men denna berättelse (verkligheten), skulle inte gynna radikalfeminismen. Därför passar berättelsen om den manliga näthataren – som riktar sitt hat gentemot kvinnor – bättre. Och kan man också få in en vinkel att den manlige näthatare är etnisk svensk och den utsatta kvinnan är feminist, journalist och kanske rasifierad så är berättelsen komplett. Då stämmer det med den större feministiska agendan vilket leder till publicering och inslag i Public service.

Jag tänker på detta efter att Alexandra Pascalidou nu är tillbaka på jobbet i de statliga medierna, efter några veckors martyrium i Spanien. Hon skulle sluta, minsann, efter allt näthat som hon som feminist och kvinna med invandrarbakgrund drabbades av. Lägligt nog “slutade” hon samtidigt som den inplanerade semestern, och hon verkar också vara tillbaka ungefär samtidigt som ledigheten tog slut. Hursomhelst ser det ut som ett karriärdrag som mycket riktigt både genererade stöd och sympati, och sannolika framtida fördelar för karriären. Det gäller som sagt att i möjligaste mån slå mynt av utsatthetsprivilegiet.

Man skulle faktiskt kunna gå så långt som att säga att det i Sverige finns en hel utsatthetsindustri. Från feministiska genussekretariat och ett oändligt antal kvinnogrupper till horder av andra identitetspolitiskt färgade grupperingar som av olika skäl ser sig nödgade till kompensation för ett upplevt förtryck. Och fler står på kö för att få komma in i värmen. Vilken gudagåva är då inte postmarxistisk retorik om osynliga strukturer!

Nu önskar jag naturligtvis inte att Pascalidou någonsin skall behöva utsättas för hat. Men jag tror faktiskt inte att hon blir utsatt för mer hat – eller allvarlig kritik – än någon annan i offentligheten. Tvärtom vet vi att andra, till exempel Pär Ström eller Marcus Birro, under långa tider drabbats av hat- och förtalskampanjer utan dess like, men då inte av anonyma kommentatorer utan av etablerade medier och mäktiga opinionsbildare. Det är en stor skillnad, men en skillnad som den feministiska makteliten naturligtvis aldrig kommer att göra gällande, eftersom den inte skulle tjäna något syfte för agendan.

Jag läser Pascalidous kolumn i Metro från häromdagen. Hon är som sagt nyss hemkommen från semestern i Spanien. Nu handlar det inte om näthat utan om svenskar i Spanien och denna gång reagerar jag på en underton som jag menar är både avslöjande men så typisk för feministiska, svenska kvinnor. Kolumnen avslutas med:

“För Sweorna [svenska kvinnor boende i Spanien, min anm.] har krisen medfört mer jobb och minskat antal medlemmar. Det var arbetslösa män som ville hoppa från närmaste bro och kvinnor som ville ta sina barn och fly till tryggheten. ”Vi var tvungna att rycka in med juridisk hjälp och stöd vid skilsmässor och när kvinnor flyttade tillbaka hem till Sverige. Det var en del ‘Inte utan min dotter’-dramer här. Vi har kvinnor som lämnat landet och kvinnor som motvilligt fastnat här för att de har barn. Den spanska krisen är värre än ni tror i Sverige. Och den drabbar svenskar”, säger Anna innan vi tar farväl.”

Vi lämnas alltså med en känsla av att denna kris har drabbat svenska kvinnor särskilt hårt, eftersom spanjorerna de gift sig med har förlorat sina jobb. Och då kan ju de svenska kvinnorna inte vara kvar, utan vill ta ut skilsmässor och fly hem till tryggheten. Och de som är kvar med sina (numera arbetslösa och odugliga), män är det motvilligt, “för att de har barn” (och kanske inte fått juridisk hjälp i hur man blir av med pappan?). Att de spanska männen går i självmordstankar är givetvis inte lika allvarligt som att en svensk kvinna blir av med den ekonomiska levnadsstandard som hon hade räknat med.

Jag får en dålig smak i munnen.

——————

Här följer en dagsfärsk liten jämförelse mellan hur man i svenska medier väljer att göra kvinnliga misstänkta förövare könlösa och manliga dito tydligt könsbestämda.

Två kvinnliga arbetsledare i Krokoms kommun dömdes i Tingsrätten för att 2010 ha mobbat en manlig socialsekreterare så allvarligt att han begick självmord. Nu har kvinnorna friats i Hovrätten, men fallet kommer att gå vidare till Högsta domstol. I samtliga svenska medier omnämns kvinnorna konsekvent som “cheferna”. Inte någonstans, mig veterligen och jag har läst och lyssnat noga, får vi reda på att dessa chefer är kvinnor. I uttrycket “cheferna” finns rent av ett traditionellt antagande att det skulle handla om män, vilket borde göra det än mer angeläget att skriva ut att det handlar om två kvinnor. Men det gör man alltså aldrig, inte ens när man tydligt pratar om den nu döda socialsekreteraren som “manlig”.

På en högstadieskola i Sundsvall undersöker Skolinspektionen nu om en lärare har “smiskat” en elev. I Aftonbladets artikel får vi redan i den första meningen i ingressen reda på att det handlar om en “manlig högstadielärare” som smiskat en “flicka”. Om detta stämmer (om “smiskandet” har ägt rum), eller inte får väl tiden utvisa, men det är inte själva händelserna som sådana som är poängen utan hur feministiska medier väljer att använda olika begivenheter för att konstruera en berättelse som förstärker den radikalfeministiska sagan om könsmaktsordningen. Att män anses överordnade och därmed förtrycker kvinnor, som anses underordnade.

I båda fallen handlar det om makt – och utövande av makt. Utan att känna till detaljer i vare sig fallet i Krokom eller Sundsvall så kan vi konstatera att det ena handlar om mobbning som ledde till att en människa tog sitt liv. Det andra en lärare som alltså har bestraffat en elev på vad som ser ut att vara ett både gammalmodigt och olämpligt sätt. I det ena fallet är kön centralt i berättelsen om den tänkta förövaren. I det andra suddas könen bort.

Varför? Jo, därför att svensk journalistik inte i första hand handlar om att beskriva verkligheten. Istället har den kommit att handla om att använda delar ur verkligheten för att bedriva ideologisk opinion. Journalistik är ett verktyg och ideologin kallas radikalfeminism. Men agendan innehåller också – som vi vet – de övriga identitetspolitiska markörerna, där etnicitet, hudfärg, religion och sexuell läggning är de mest framträdande.

Harry Andersson

Vi har i alla fall olika strumpor på fötterna och tycker det är fint med fittkonst

Om åsiktskorridoren mer och mer börjar likna ett sugrör så är det statliga Public service som främst blåser i det (eller suger, hur man nu ser på det). Uppdraget, för vilket man alltså kräver pengar av varje svensk som äger en TV (vare sig denne tittar på SVT’s kanaler eller inte), verkar nu tolkas tvåfaldigt. Massor av lättsam, såpig underhållning. Och politisk utbildning i vänsterfeministiska, intersektionella och kulturrelativistiska värdegrunder. Det hela, inklusive nyheterna på Rapport och Aktuellt, är numera så vinklat och förutsägbart att det har förlorat all trovärdighet.

Att institutioner som Sveriges Radio och Sveriges Television fortfarande tycks toppa den så kallade “förtroendebarometern” (en i och för sig tvivelaktig och inte särskilt förtroendeingivande undersökning utförd av Medieakademin), är inget mindre än skrämmande. Visst har förtroendet dalat mellan 5 och 10 procentenheter de sista tre åren, men farhågorna finns att framför allt yngre personer som nyligen lämnat en svensk skola där de blivit utsatta för samma politiska indoktrinering faktiskt uppfattar Public service som trovärdiga.

Samtidigt finns vissa tecken på att sprickor har uppkommit i delar av korridoren. Det senaste exemplet är kanske utnämnandet av Alice Teodorescu till chef över ledarredaktionen på Göteborgs-Posten. En modig tillsättning som givetvis krävde sin kalabalik i ett av politisk korrekthet förtvinat svenskt mediaklimat. Att Teodorescu, som skall tilläggas är både ung kvinna och med invandrarbakgrund, varken säger sig vara feminist eller vill villkora yttrandefriheten – och dessutom har mage att kalla sig liberalkonservativ, nu är på väg in verkar ha rört upp så starka känslor av den förmätet toleranta och “socialliberala” Gert Gelotte och kollegan Malin Lernfelt att de beslutat sig för att skämma ut både sig själva och tidningen inför öppen ridå. Att någon – som tycker lite annorlunda – plötsligt tilläts komma in på detta sättet (ett helt normalt förfarande), var helt enkelt för mycket för dessa flitiga korridorgrindvakter. Lernfelt får ont i magen och sjukskriver sig. Gelotte slutar i vredesmod (trots att han bara hade fyra månader kvar innan pension). Att kalla sig “socialliberal” har ju i Sverige ofta kommit att betyda att man brölat ikapp med den identitetspolitiska vänstern. Så till den grad att man alltså ser en liberalkonservativ kollega som ondskan själv.

Det säger en del om hur det politiska landskapet ser ut genom de etablerade partierna (och medierna), och varför det blir allt mer meningslöst att lyssna på om Folkpartiet eller Centern kallar sig liberaler. Eller om Socialdemokraterna är röda och Moderaterna blå. För om man i idépolitiken, visionerna och värdegrunden delar samma postmarxistiska analys – om makthierarkier, köns- och rastänkande – och samtidigt varken värnar Sveriges bästa eller individens frihet, så spelar det ingen roll vad man kallar sig.

När det gäller Public service och SVT’s nyheter så blir det extra ansträngande att ta del av det hyckleri som utspelar sig när Bert Sundström, för Aktuellts räkning, för några dagar sedan rapporterar om de vinklade ryska statliga TV-kanalerna. Man resonerar kring detta att de statliga medierna i Ryssland visserligen inte förbjuder oppositionella åsikter men att man genom vinkling, val av perspektiv och utelämnande av relevant information därmed ändå bedriver en slags propaganda. Det blir nästan bissart att se Aktuellts nyhetsankare vecka pannan i en bekymmersam min. Ja, tänk att statlig TV kan bete sig på det sättet. När jag bevittnar det hela så tänker jag att många journalister och reportrar på SR och SVT faktiskt inte förstår själva hur parodiskt det blir. Att de ärligt uppfattar sig själva som något annat och bättre. Kanske känner man att ryssarnas värdegrund ju är fel och eftersom den är fel så är det ju inte bra om statliga medier bedriver propaganda. Men eftersom vår svenska värdegrund är bra, så är det väl inga problem?

Missförstå mig inte nu, jag har verkligen inget till övers för Putin eller det som hänt med Ryssland de sista åren. Det som skrapar och skaver är hur svenska Public service ständigt missbrukar sitt uppdrag och gör precis samma sak som de vinklade, skeva och propagandistiska ryska statliga medier som de kritiserar.

Ett exempel från gårdagens Rapport är hur man fortsätter att beskriva problemen med hatbrotten i Sverige. Det identitetspolitiska raster som ligger över alla dessa rapporteringar följer den inslagna vägen. Man vill tro på berättelsen att de som är skyldiga till hatbrott är etniska svenskar med högersympatier, och att de som är utsatta för hatbrott är muslimer och “rasifierade”. Det är så den makthierarkiska narrativen är sammansatt. Det är denna som man klamrar sig fast vid, hur verkligheten än ser ut. Därför vinklar man också och utelämnar information.

Rapport börjar med att slå fast att hatbrotten i Sverige handlar om hat mot muslimer och hat mot svarta. Punkt. Man nämner inte hat mot judar, trots att det alltså är judar som nyligen mördats i vårt närområde för att de var judar och att antisemitismen nu är så utbredd i Sverige att världen börjar få upp ögonen på allvar. Lars Vilks kvalificerar sig naturligtvis heller inte som utsatt för hat, trots att påhoppen och attackerna mot honom är spektakulära. Nej, i den svenska åsiktskorridoren är det muslimer – och “rasifierade” – som passar in på att vara utsatta. Dock inte inte av varandra, det skulle ju bara komplicera det hela. Det är också därför nyheten om att afrodanska Yusupha Sallahs förövare inte döms för hatbrott presenteras på ett sådant sätt att det inte framgår vem eller vilka som gett sig på honom (trots att dom har fallit). Skulle Rapport rapportera om hur det faktiskt ligger till, att det var ett ungdomsgäng – muslimer – med rötter i mellanöstern (både kvinnor och män), som var gärningsmän, så skulle berättelsen om hatet mot muslimerna problematiseras. Och det vill man inte. Samma sak hade givetvis inte gällt om det hade varit högerextrema svenskar som gett sig på Sallah, då hade tvärtom större delen av reportaget handlat om gärningsmännens etniska och ideologiska tillhörighet. Det identitetspolitiska rastret hade då nämligen visat att dessa svenskar (oftast från trasiga och socialt utsatta hem), är överordnade – och dessutom både vita och män – varför de både kan dömas för hatbrott och hängas ut offentligt.

Man vill också vinkla det så att det ser ut som att det är svenska högerextremister som står för antisemitismen, inte muslimska grupper. Det passar också perfekt in i “berättelsen”. Och stämmer det inte så kan man åtminstone få det att se ut som att det kunde vara så, genom att i reportaget filma lappar med hakkors (utan att tillägga att hakkors inte sällan används av just islamister för att hetsa mot judar).

Det är så här det ser ut. Dag ut och dag in. Och vill man på djupet förstå det antisemitiska och islamistundfallande tankegods som också är svenska Public service signum så är det bara att ta del av Jan Guillous vämjeliga alster i Aftonbladet nu senast. De verkar ligga helt i linje med det vi har vant oss vid från SR och SVT.

————————

Annars är det också som vanligt. Rapport och Aktuellt fortsätter att lägga stora delar av sin nyhetsbevakning på saker som att en förortsskola har fått en jättestor tavla med fittkonst som eleverna nu kan titta på. Man resonerar och anlägger perspektiv på att “det kvinnliga könsorganet är så laddat”, men när man vill fråga eleverna på skolan så verkar de, till journalistens sannolika förtret, vara förvånansvärt ointresserade. Precis som att de oftast säkert har annat för sig än att längta efter mensfestivaler.

Aktuellt prioriterar också en stor del av sin sändning på att en liten flicka har tagit initiativ till att ha två olika strumpor på sig för att lyfta fram det som är “olika”. Något som också Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP), tydligen uppmärksammat och glatt sig åt. Behjärtansvärt, absolut, men så ser alltså prioriteringarna ut. I det snäva sugröret finns bara plats för en typ av berättelser och dessa måste berättas, kosta vad det kosta vill.

Ytterligare en nyhet som av Rapports nyhetsredaktion bedömdes som så intressant och viktig att den fick ordentligt med tid i sändningen, är att den radikalfeministiska och hbtq-orienterade så kallade “Genusfotografen” Tomas Gunnarsson har klagat på att kändisarna Henrik Schyffert och Johan Rheborg i sin TV-serie Alla är fotografer är “för gubbiga”. Den olidlige Gunnarsson får då ordentligt med tid att i rutan rabbla om stereotyper, normativa grepp och radikalfeministiska floskler.

Dagens Nyheter fortsätter sin rundgång djupt nere i den identitetspolitiska och radikalfeministiska abyssen (med några få undantagna ljusglimtar som ibland flämtar till). Misandri och radikalfeminism är den ideologi och värdegrund på vilken tidningen idag vilar. Kanske kommer man på sikt att öppna upp för nya tankegångar när det gäller migration (i takt med att kollapsen blir överväldigande), men feminismen som ideologi kommer man aldrig att släppa. Då måste praktiskt taget all personal bytas ut.

Ytterligare 30 män har dött en förfärlig död i en gruva. Denna gång i Donetsk. I TV4 är det “personer” som dött, i Public service är det konsekvent “gruvarbetare”. Så fortsätter svenska feministiska medier konsekvent att osynliggöra mäns umbärande, samtidigt som de lika konsekvent alltid lyfter fram kvinnors umbärande.

Oviljan från svenska myndigheter, institutioner, opinionsbildare, journalister och politiker att stå upp för Lars Vilks yttrandefrihet fortsätter också med oförminskad kraft. Hans planerade föreläsningar ställs nu konsekvent in, med hänvisning till att “folk känner sig oroliga”. Att det ligger helt i linje med vad islamistiska terrorister är ute efter tycks inte bekymra särskilt många. Lars Vilks gör yttrandefriheten jobbig och då tycks den inte vara så mycket värd. I synnerhet inte om muslimer kan känna sig kränkta.

Samtidigt exploderar en bomb i en lägenhet i Nyköping och två bröder dör. Även om polisen hittills är tystlåten så ser det ut som att det handlar om två män med kopplingar till islamism. Vi vet att terrorn kommer närmare. Det kommer att smälla på riktigt, när mördarna slutligen får ordning på sladdarna. Det är bara en tidsfråga.

Mot detta har Sverige inget försvar.

Men vi har i alla fall olika strumpor på fötterna och tycker det är jättefint med fittkonst.

Harry Andersson

Vår identitetspolitiska mardröm

Låt mig först vara kristallklar med detta. Det finns inga rasister här på Politivism. Det finns inga kvinnohatare här på Politivism. Och det finns inga fascister här på Politivism.

Så nu är det etablerat. Bra, då vet vi det. Det är viktigt, inte minst eftersom just epiteten fascister, rasister och kvinnohatare ständigt används för att tysta och smutskasta kritiker av radikalfeminism, massinvandring och postmarxistisk identitetspolitik i Sverige idag.

Denna retoriska smutskastning är ett kraftfullt vapen, det vet media- och politikereliten. På så sätt har man lyckats omförhandla och utnyttja betydelsen av språket och ordens innebörd. I längden vänder man också upp och ner på innehållet. Att vara fascist blir då på nyspråk samma sak som att värna Sverige och tycka att det finns ett värde i att bevara sveriges välfärd. Att vara rasist blir då samma sak som att tycka att hudfärg inte spelar någon roll. Att vara kvinnohatare blir då samma sak som att ifrågasätta radikalfeminismen och synen på män som mindre värdefulla människor. Här kan också tilläggas att man givetvis också blir islamofob om man alltför kraftfullt ifrågasätter islamism och muslimska fundamentalister – och homofob om man alltför tydligt markerar sin hemvist i en CIS-normativitet.

Ingenting är alltså längre som det låter. Det är viktigt att komma ihåg. Den “rättvisa” som Rättviseförmedlingen sysselsätter sig med är inte den rättvisa som vi tror att det är. Den “jämställdhet” som radikalfeminister sysslar med har ingenting med riktig jämställdhet att göra. Den “antirasism” eller “antifascism” som de namnkunniga antirasistiska och antifascistiska grupperingarna på vänsterkanten gastar om, har inget eller mycket lite att göra med verklig antirasism och verklig antifascism. Tvärtom ligger de nästan alltid förbluffande nära det de säger sig vara emot.

Priset för denna språkliga förorening är det inte många som verkar vilja se. När Stefan Löfven sist kallade 13 procent av svenska folket, närmare 800.000 människor, för fascister så får det två följder, vid sidan av att det knappast underlättar för SD-väljare att återvända till alliansen eller de rödgröna. Det trasar sönder förtroendet för det politiska systemet (och etablissemanget) – och det gör det på sikt omöjligt att se faran då verkliga fascister vill komma in på banan. Man kan i nuläget ställa sig frågan om Löfven även efter nästa val, då SD med all sannolikhet (allting pekar åt det hållet), kommer att vara ett 25 procentsparti, kommer att fortsätta lyssna på chefsideolog Arnstad och kalla två miljoner vuxna svenskar för fascister? Och vad han isåfall tror sig vinna på det?

Mot dessa “fascister” kanske de rödgröna då hoppas på att ställa miljoner nyanlända från Eritrea, Somalia och Mellanöstern? Som snabbt kan få medborgarskap och därmed förväntas ge en röst på något av vänsterpartierna? Med nuvarande massinvandring, som med anhöriginvandring ser ut att bli över 200.000 människor om året, kan vi ju åtminstone vara helt säkra på att allianen aldrig kommer att sitta i regeringsställning igen. Och gott så.

Precis som Sanna Rayman antyder i en SvD-ledare från förra veckan, kommer SD – tvivellöst – att växa till en helt ny maktfaktor i svensk politik. Det politiska landskapet håller redan på att ritas om. “Partiets utveckling är remarkabel”, säger Ipsos analyschef David Ahlin. Ytterligare en fördubbling är sannolik till nästa val.

Mot bakgrund av att både Annie Lööf och Anna Kinberg Batra nu till exempel skickade hyllningar till Rättviseförmedlingens 5-årsjubileum (vilka andra företag eller organisationer får den här typen av hyllningar av ledande politiker!?), ser de tidigare borgerliga partiernas flirt med den identitetspolitiska vänstern inte ut att minska, vilket i sin tur på sikt kommer att göra dem irrelevanta som partier. Istället kommer en rödgrön vänster, med störst stöd bland invandrare och “nyanlända svenskar”, stå mot ett SD större än nuvarande alliansen, och vars väljare främst utgörs av etniska svenskar.

Här har vi vår identitetspolitiska mardröm.

På vägen mot kaoset – gå rakt in i män

Att feminism i Sverige har utvecklats till en infantil, hatisk och antihumanistisk ideologi kan vi konstatera praktiskt taget varje dag. Det handlar om att odla splittring, förakt, egoism och separatism, i meningen att identifiera andra människor som fienden och sedan föra en “kamp” mot dessa. Givetvis under den falska förespeglingen att man “sparkar uppåt”. Precis som systematiserat våld, hat och fiendeskap mellan grupper av människor alltid har sprungit ur ett gement rättfärdigande av de egna illgärningarna. Först gäller det att få fiendegruppen att framstå som ond eller “överordnad”, sen är det fritt fram att göra allt det där hemska man aldrig skulle få lov att göra mot andra. Så fungerar den mänskliga psykologin. Det är så mörkret vinner över ljuset.

Man skulle kunna säga att den svenska feminismen är själva motsatsen till begrepp som samförstånd, medmänsklighet och anständighet. Tankegods som att det är en bra idé, utifrån ett mänskligt perspektiv, att försöka hjälpa, samarbeta och stötta varandra genom detta liv på jorden.

Hittar man bara en “berättelse” om förtryck, att man är förtryckt (även om det inte finns några konkreta tecken som tyder på det), så är det fritt fram att hata gränslöst. Att avhumanisera. Att använda våld och önska den andre ur livet. Att fantisera om att mörda, lemlästa och utrota. I Sverige uppmuntras sådana fantasier genom teaterföreställningar för skolungdomar. Att lära sig att hata män kallas för folkbildning (Gudrun Schyman).

Men att sluta se män som människor kan också ta sig mindre dramatiska uttryck. Det går också alldeles utmärkt att sluta bete sig anständigt gentemot män. Att bara vara oförskämd. Om inte annat kan man ju se det som ett första steg i den feministiska skolningen. Börja behandla män illa, så blir det lättare med tiden att omfamna det helhjärtade hatet.

I dagens Metro rapporterar journalisten Emma Björkman entusiastiskt om ett feministisk experiment som går ut på att helt enkelt inte flytta på sig om man möter en man i det offentliga rummet. Sätt åt sidan all mellanmänsklig kommunikation. Gå bara rakt in i honom om han inte flyttar på sig.

Gå bara rakt in i honom.

………………

Allbright, statliga Public service, Kulturdepartementet och den så kallade Rättviseförmedlingen har intensifierat kampen att få bort svenska, vita, heterosexuella, medelålders män från attraktiva positioner i svenska företag och institutioner.

För tusende gången vevas tankefiguren runt, att det är fel och oönskat att heta Johan eller Anders och jobba i en styrelse. Och att det bara är 33 procent kvinnor i svenska börsbolagsstyrelser (ofattbart förnedrande 67 procent män alltså). Och som vanligt glömmer man fullständigt att ta hänsyn till att dessa svenska män är i 60 – 65-årsåldern och snart borta. Att de studerade och började arbeta – och tillgodogöra sig kunskap – i ett Sverige som såg helt annorlunda ut (där etniskt svenska män var i en överväldigande majoritet på KTH och Handels).

Men nej, kunskap och kompetens är idag fullkomligt ovidkommande. Allt är representation, identitets- och symbolpolitik. Kulturministern slår fast att nu gäller en “ny slags kompetens” (vi förstår att detta handlar om hudfärg, kön, sexuell läggning eller funktionshinder). Precis som vi får höra att en “ny slags demokrati” skall gälla (där inte vilka åsikter som helst skall få komma till tals). Resonemangen leder alltid fram till samma slutledning. Etniskt svenska män skall i möjligaste mån bort, i samma anda som landet Sverige skall avvecklas och massinvandringen fortsätta till varje pris. Allt annat är rasism. Motsätter man sig detta kan ens yttrandefrihet komma att ifrågasättas. Och går det inte stoppa åsikterna, så skall åtminstone de som hyser dem misstänkliggöras och skämmas ut i det offentliga. Här finns en hel journalistkår i beredskap.

Att leva i Sverige idag är som att leva i andnöd. Den ena offentliga vanvittigheten efter den andra avlöser varandra i accellererande takt..

Sverige glider sakta men obönhörligen mot kaos. En dag kommer också Migrationsverkets generaldirektör få stå till svars för detta senaste:

“När jag träffar utländska kolleger säger de att Sverige är ett udda land i asylfrågor. Nej, säger jag då, det är ni som är udda. Ni alla.”

Allt är ju ändå bara på låtsas

Det slår mig återigen hur den postmodernistiska sjukdomen “storytelling” har spridit sig genom det svenska politiska luftrummet. Att allt bara är “berättelser” och att någon “sanning” egentligen inte finns; den skall bara ses som ytterligare en subjektiv upplevelse. Att fakta också bara är delar av en “berättelse” (och därför lika enkelt kan avfärdas med en annan berättelse). Och att det – när man väl har etablerat denna vanföreställning – går att lura på folk vad som helst. Det är bara att uppfinna nya ord, förställa sig så att det låter “trovärdigt”, låtsas eller inbilla sig att det man lägger fram stämmer, sen är man på banan. Och om tillräckligt många kvacksalvare enas om samma “berättelse”, hur infantil och osann denna berättelse än är, så har den “vunnit”. Då kan jorden återigen bli platt. Det är detta som postmodernismen, i kombination med ett lågkvalitativt utbildningsväsende och en ensidigt politiserad och lågpresterande journalistkår, gör med verkligheten. Allt blir bara på låtsas. Anything goes. Och det är ungefär där Sverige befinner sig, i alla vrångbilder och hittepåberättelser om Sverige som pumpas ut i den politiskt korrekta åsiktskorridoren.

Det är därför heller inte konstigt att riktiga människor nu allt oftare får upp ögonen för den alltmer verklighetsfrånvända mediala och politiska elit som lever sina skyddade och segregerade liv på Södermalm. Det är ju i allmänhet vänster-, media- och kulturfolk, inflyttade under de sista tio, tjugo åren. Klädda som hipsters och låtsasarbetare, fastklamrade i bilden av sig själva som del av något slags “folkligt” och solidariskt, lite som det var för vänstern förr när Söder var slitet och fattigt på riktigt. Nu döljer man sina mångmiljonkontrakt på fyrarums-“lyorna” (med nyrenoverade kök och minispa), och sina höga löner i ideologi-, media- eller kulturbranschen, med slitna Converse och retroskägg. Eller en piercad näsa och lite blå färg i luggen.

Självbedrägeriet har gått så långt att man i den kommersiella radion nu med jämna mellanrum kan höra företaget “Södermäklarna” (som hanterar köp och försäljning av lägenheter på Södermalm – vilka är bland de dyraste i hela Stockholm), göra reklam med en egenproducerad musiksnutt som innehåller varenda klyscha kring arbetarklasspastischen. “Hemma på Söder” är lite trubaduraktig och tanken är väl att man skall känna Cornelis och Åkerströms andar vila mellan gitarrackorden. Det sjungs om sol och fjärdar, gator och torg – och systrar och bröder. Att vara “hemma på Söder”. Egentligen är det både komiskt och fånigt – i sin monumentala falskhet – men det är ju knappast reklamföretagets fel. Greppet fungerar med all sannolikhet. Det är precis denna livslögn, denna förvridna bild av sig själv och vem man vill se ut att vara (berättelsen om sig själv), som så perfekt passar den politiker- och mediaelit, nästan alltid på vänsterkanten, som är målgruppen för radioreklamen. Den består dessutom av de fåtal som har råd, men kanske viktigast av allt; på köpet slipper de då att leva i den värld som de förfasar sig över att andra inte vill leva i.

Ja, det hade kunnat vara riktigt komiskt, om inte allvaret flämtade så intensivt bakom lögnen. Detta är våra politiker. Våra journalister. En maktelit som bedrar inte bara sig själva men hela Sverige. Konsekvenserna växer redan som mörka moln vid horisonten. Men på Söder skruvar man bara upp volymen lite till och dränker verkligheten i ännu en “berättelse” om patriarkatet, vithetsnormerna och de osynliga strukturerna. Allt är ju ändå bara på låtsas.