Makten samlar namn och ordnar ”upprop” till stöd åt makten

I dagarna har vi återigen sett ett lysande exempel på hur makten i Sverige iscensätter evenemang som skall ge intryck av ”solidaritet” och en folkets kamp mot en tänkt överhöghet. Och som vanligt är det samma människor inblandade. Det är eliten från den politiska vänstern och sveriges mäktigaste radikalfeminister som nu genomför (genom vänsterpublikationen ETC), ett ”upprop”. Ja, man kallar det just så, och detta förment folkliga går alltså ut på att få människor att skriva på en namninsamling.

För vad? När man pratar om ”upprop” och namninsamlingar brukar det ju normalt handla om att uppvakta makten, att försöka göra sin röst hörd gentemot beslut som har tagits eller är på väg att fattas över ens huvud. Det är i den typen av koreografi som vänstern känner sig hemma och då får också illusionen om ”kampen” nytt bränsle. Bilden av att folket reser sig. Krossa patriarkatet. Och så vidare.

Men i Sverige är ju sådant här bara på låtsas. I själva verket handlar ”uppropet” om att ge stöd till den sittande regeringen och sveriges utrikesminister Margot Wallström. Det är alltså makten som har anordnat en namninsamling för mobilisering av stöd åt makten. Bland de kändisar, nästan uteslutande bosatta i stockholms innerstad, som nu ställer sig på hittepåbarrikaderna hittar vi välbärgade och högt avlönade vänsterpolitiker, radikalfeminister, media- och kulturpersoner. Nina Björk, Gudrun Schyman, Suzanne Osten, Claes Borgström, America Vera-Zavala och Maria-Pia Boëthius för att nämna några.

I stort sett samma personer som är tysta och vänder bort blicken när det handlar om hedersrelaterat våld i Sverige (det är ju den vita, svenska heteromannen som är fienden), samlar nu alltså in namn för att stödja den feministiska utrikespolitik som sveriges regering säger sig driva. En ”modern diplomati” som hittills gjort oss ovänner med både Israel och Arabvärlden (nu ser det dock ut att lätta, då en vit, heterosexuell man (Björn von Sydow), åkt ned till saudierna och via vår vita, heterosexuella konung Carl XVI Gustaf överlämnat en ursäkt). Men Wallström har enligt henne själv hanterat allting ”proffsigt” och kritiken handlade ju absolut inte om islam (trots att Saudiarabiens rättsväsende bygger på sharialagar).

Jo, det är väl bara att fortsätta att låtsas.

Det är i sammanhanget också intressant att konstatera att de som nu lockar till ”upprop” för stöd till den sittande vänsterregeringen och Margot Wallström – och hennes ”kamp för mänskliga rättigheter” – är samma människor som fullkomligt älskar SCUM (Society for Cutting Up Men), och budskapet att världen vore en bättre plats om männen bara kunde avrättas. Så här skrev till exempel Maria-Pia Boëthius i samband med den svenska översättningen:

”SCUM:s chockverkan… definierar männen, smular sönder deras grandiosa självsyn och marginaliserar dem till försumbarhet.”

Men nu var det inte SCUM detta skulle handla om. Att den svenska statsfeminismen ständigt gödslar samhället med misandri och manshat torde inte komma som en överraskning för någon.

Jag vill istället passa på att lyfta fram några kloka ord ur en debattartikel i SvD häromdagen. Det är Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet, som resonerar kring hur Sverige som självpåtagen ”humanitär stormakt” genom sin politiska elit har slutat att skydda de egna medborgarnas rättigheter. Ja, nu säger han inte just så rakt ut, men det är ju den faktiska konsekvensen av den extrema migration vi idag bevittnar.

”Stater som bekänner sig till mänskliga rättigheter kan inte ignorera behoven hos nödställda utanför deras gränser. Men de kan heller inte bortse från att deras själva existensberättigande handlar om att skydda de egna medborgarnas rättigheter, inte om att lösa globala problem.

Den enskilda statens moraliska plikt att skydda sina egna medborgares rättigheter sätter till att börja med vissa legitima gränser för dess flyktingmottagande. En stat har till exempel moralisk rätt att vägra ge asyl och skydd åt jihadister som kan tänkas utgöra ett hot mot det mottagande samhället som sådant eller mot enskilda individer i samhället. Vikten av att skydda det egna samhället motiverar också att man säkerställer identiteten på dem man tar emot som flyktingar. Även detta är en rättvisefråga. För varje person som inte förtjänar skydd tas resurser i anspråk som någon annan verkligt skyddsbehövande hade behövt bättre.

När det gäller det mottagande landets plikter så är det också viktigt att skilja mellan räddningsplikter och understödsplikter. Räddningsplikter handlar om att avvärja ett akut hot mot en nödställds liv eller hälsa. Understödsplikter är mer långtgående och handlar om att förse en nödställd med mat, kläder, boende, utbildning, sjukvård och andra förutsättningar för ett anständigt liv. Medan räddningsplikten endast medför ett tillfälligt åtagande för räddaren, så innebär understödsplikten att de behövande en längre tid (kanske för alltid) lever av understödsgivarnas arbete. Därför förutsätter understödsplikten någon form av särskild ansvarsrelation mellan givare och mottagare, som kan förklara och rättfärdiga att just dessa givare måste hjälpa just dessa mottagare.

Vem som helst som utan risk för egen skada kan dra upp ett drunknande barn ur vattnet har en plikt att rädda barnet. Men bara barnets föräldrar har en plikt att ge barnet understöd i form av mat, bostad och omvårdnad.”

Bauhn skriver också om vikten av integrationen, vilken i Sverige alltså fungerar sämst i Europa:

”Utebliven integration är ett alltför högt pris att betala såväl för flyktingar som för det mottagande samhället. När bilarna bränns och brandkår och polis stenas i Rosengård eller Husby, så avtar medborgarnas entusiasm för att vara en ”humanitär stormakt”. Då kommer i stället kraven på stängda gränser att vinna gehör. Med en bättre förståelse för olika typer av moraliska skyldigheter och deras gränser så kan man emellertid från första början undvika extrema positioner i flyktingfrågan.”

Jag vill bestämt påstå att den extrema positionen är den som den politiska och mediala eliten idag förespråkar och genomdriver. Den invandringspolitik jag själv förespråkar, alltså en humanitär och ansvarsfull sådan (i nivå med våra grannländer och övriga Europa), är inte extrem (även om etablissemanget gärna vill vända upp och ned på spelplanen och påstå detta). Det är sveriges politiska ledare som idag utmärker sig som extrema när de via moraliska självhävdelser kastar in hela landets framtid och välstånd i potten.

Harry Andersson