Jag accepterar inte begreppet ”islamofobi”

För några veckor sedan höll Johan Lundberg, docent vid Stockholms universitet, en föreläsning med titeln ”Hatet mot väst” här på Sveavägen i Stockholm. Det var en stark, skrämmande och väl genomarbetat redovisning av den mentala låsning och svindel som den svenska offentligheten idag har hamnat i när det gäller frågor som ”antirasism” och ”islamofobi”.

Jag har inte möjlighet att i detalj återge innehållet, men vill försöka förmedla några viktiga bitar. Det viktigaste är att Lundberg faktiskt leverarar svar på de frågor som många av oss idag ställer. Hur det kommer sig att antirasistiska grupperingar är rasistiska? Varför hatet mot judarna växer och behandlas med undfallenhet från ledande politiker och medier? Hur det är möjligt att vänstern ofta står enade med islamister och radikalfeminister? Varför begreppet ”islamofobi” myntades och hur det idag används som om det betydde rasism?

I grunden finns den gemensamma antisemitism som skapade band mellan delar av den muslimska världen och nazityskland, där stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, spelar en viktig roll. Lundberg beskriver hur det bildades muslimska SS-grupper och hur framstående tyska nazistförbrytare efter kriget togs om hand i framför allt Kairo, där de också ofta konverterade och bytte namn. Men också hur al-Husseinis antisemitiska retorik fortsatte obehindrat efter kriget (då han flyttat till Kairo), och hur det Muslimska brödraskapet växte genom Hassan al-Banna, som även han hade kopplingar till nazistiska krigsförbrytare.

Det som förändrade allt – en akademisk bomb som Lundberg beskriver det – var Edward Saids bok ”Orientalism” som publicerades 1978. Det blev startskottet för den postkolonialism som sedan dess dränkt europeiska lärosäten med självhat och revolutionärt tankegods, och som snabbt blev vänsterns nya hjärtebarn (i hatet mot västvärldens kapitalism). Det var även genom Said som begreppet ”islamofobi” först användes. Snart kunde alltså de som kritiserade islamistiska grupperingar (som till exempel Muslimska brödraskapet), för antisemitism och samröre med nazister, själva bli anklagade för att vara ”islamofober” och därmed ”rasister”. Man lyckades vända upp och ned på spelplanen. Det dröjde heller inte länge förrän Israel och judarna anklagades för att vara de riktiga nazisterna. En retorik vi känner väl igen från dagens svenska idédebatt.

Några decennier senare har detta synsätt blivit helt dominerande i Sverige. ”Islamofobi” uttalas som ett mantra och som liktydigt med rasism, och alla ”antirasistiska” organisationer (som får många tiotals miljoner i statligt stöd varje år), jobbar mot denna ”islamofobi” (men är alltså inte sällan antisemitiska). Att politiker, journalister och vänsterdominerade Public service agerar undfallande gentemot judehatet blir därmed begripligt. Den identitetspolitiskt triggade vänsterjournalistiken (som har anammat synsättet att gruppen muslimer genom ”islamofobin” är en utsatt grupp), söker också därför alltid en möjlighet att vinkla reportage om antisemitism till att rasisterna är svenska högerextremister, även när några sådana kopplingar inte finns.

I sammanhanget kan det vara intressant att nämna att Lundberg också tar upp hur den radikalfeministiska ikonen Judith Butler har uttryckt sitt stöd för den islamistiska terroristorganisationen Hamas och istället utmålar västvärlden som fienden i det att den delar in människorna i två kön.

Vi har alltså hamnat i ett läge där det lite tillyxat skulle kunna beskrivas som att vi på den ena sidan har islamister, våldsbejakande muslimska fundamentalister, antisemiter, nazister, förintelserevisionister, vänsterextremister, antikapitalistiska revolutionärer, radikalfeminister, hbtq- och djurrättsaktivister.

Och på den andra sidan den gemensamma fienden; västvärlden och Israel. Upplysningstraditionen, humanismen och den vita, heterosexuella CIS-mannen.

Själv har jag slutat acceptera ”islamofobi” som begrepp. Det är ett konstruerat, missvisande och bedrägligt uttryck som bär på en dold agenda. Att vara rädd för eller skräckslagen inför islam torde ju idag heller inte vara särskilt ovanligt. ISIS rättfärdigar sina blodbad genom sharia. Saudiarabien hävisar till sharia när man halshugger kvinnor dömda för otrohet (vid särskilda övergångsställen i städerna). Iran avrättar ständigt homosexuella med hänvisning till sharia. Varje område och land som tas över av politisk islam tycks så småningom gå under i våld, blodbad, krig och förödelse.

På södermalm i Stockholm står de antidemokratiska, våldsbejakande och terrorismsvärmande Hizb-Ut-Tahrir utanför moskén varje fredag i ljusgröna västar med tryck på ryggen och värvar medlemmar. Kanske sluter de senare upp på Medborgarplatsen med de skrikande feminister som med palestinaflaggor i händerna upphetsat vrålar ut sitt hat mot heteronormen och de vita männen.

Er fiende är vår fiende liksom. Tills vi vinner och kan skära halsen av er.

Harry Andersson

Annonser

9 kommentarer

Filed under Okategoriserade

9 responses to “Jag accepterar inte begreppet ”islamofobi”

  1. Väl skrivet. Det kan knappast vara fobi om man ogillar, eller rent av avskyr saker inom någon kulturkrets/religion eller vill protestera mot lagar som känns obegripliga och rent av orättvisa eller helt galna.

    Liked by 1 person

  2. Har nyss läst Bill Warner och hans Blogg Political Islam,han pekar på Islams förakt för västerlandets bildnings tradition dess demokrati.Nu undrar jag varför det brinner 350 skolor per år i Sverige,mest i hela världen,kan det vara så djävligt? Och våra politiker utom några få låter det mesta ske,islam är på rövarstråt fusk och rån våldtäkter allt under mässandet om fred och kärlek, tagiyya som det anbefallts av Profeten,fy fan vad vi är lurade!

    Gilla

  3. ”lite tillyxat” skriver du? Väldigt tillyxat, skulle jag vilja påstå! Vilken koppling finns mellan ”islamister”, ”nazister” och ”hbtq- och djurrättsaktivister”?

    Nazister är ju antagligen t.ex. för den ”vita, heterosexuella CIS-mannen” och mot ”hbtq- och djurrättsaktivister”, eller hur?

    Omvänt så är antagligen ”hbtq- och djurrättsaktivister” generellt sett emot nazister, åtminstone enligt dem själva.

    När det gäller den ”goda” sidan, så tycks du exkludera Sverige från ”västvärlden” och även från ”Upplysningstraditionen, humanismen och den vita, heterosexuella CIS-mannen”.

    Du verkar även inte ha några som helst problem med alla hemskheter, som begås i staten Israels namn. Den som tar ställning i Israel-Palestina-konflikten har automatiskt förlorat striden. Den konflikten har f.ö. enbart förlorare.

    Det är viktigt att skilja mellan ett lands dominerande politik och dess invånare. Likaså mellan en religion och dess utövare. När det gäller politiska ideologier och deras utövare, så går de förmodligen någorlunda hand i hand.

    Jag menar att t.ex. radikalfeminister och radikalfeminism, liksom nazister och nazism, eller kommunister och kommunism, överensstämmer bättre och är en homogenare grupp, än muslimer och islam, judar och judendom, eller kristna och kristendom.

    Följaktligen bör man skilja mellan å ena sidan ”muslimer” och ”islamister” och å andra sidan ”islam”, å ena sidan ”judar” och å andra sidan ”judendom” och staten Israel.

    ”HBTQ- och djurrättsaktivister” tycks däremot gå hand i hand med ”HBTQ- och djurrättslobbyn”.

    Du har aldrig funderat över en alternativ och kanske korrektare analys av läget: motsättningen mellan globalister och nationalister, eller motsättningen mellan religiösa och otroende, och vad de mottsättningarna innebär för samhället, i form av mänskligt lidande?

    Hur kan du befinna dig på en båt, samtidigt som du bevistade en föreläsning i centrala Stockholm? Den nöten tål att knäckas. 😉

    Gilla

    • Jo, att dessa samhällsomstörtare hamnar på samma sida kan förefalla otroligt och bisarrt. Men det är faktiskt vad vi inte sällan ser. Jag föreslår att du läser Johan Lundbergs bok ”Ljusets fiender”. Du får ju inte heller glömma att det var västvärlden (och den ”vita heterosexuella mannen”) som besegrade nazismen – och till slut även den sovietiska kommunismen. Och du vet väl att enligt de nu så moderna rasifieringskartorna så ses judar som ”vita”. Dock inte muslimer (ja, det är vansinnigt).

      En öppning till kopplingen mellan miljö-, hbtq- och djurrättsaktivism finns inte minst i Romson, Fridolin (Ship to Gaza), och Grön Ungdom.

      Man kan vara på en båt och i centrala Stockholm på samma gång hör och häpna.

      Gilla

      • Det vansinniga är inte att judar men inte muslimer ses som ”vita”, om det nu är fallet. Varifrån har du hämtat den uppgiften, förresten?

        Det vansinniga är fokuset på hudfärg, vare sig det gäller ”vit”, ”rasifierad” (om det är en hudfärg? kanske en folkgrupp?), ”svart”, eller annan färg.

        Ser fortfarande ingen direktkoppling mellan å ena sidan Romson, Fridolin (Ship to Gaza) och Grön Ungdom och å andra sidan nazister och islamister.

        När det gäller sista meningen, så menade jag att det vanligtvis är svårt för en fysisk person, begränsad som hon är av fysikens lagar, att befinna sig på två platser samtidigt. Den första platsen: en båt. Den andra platsen: en föreläsning på annan plats än den första.

        Om föreläsningen hade hållits ombord på båten, så hade allt blivit glasklart, liksom vattenytan en lugn morgon i mars, när det är stiltje och skrovet är bottenfruset.

        Gilla

  4. Tillägg om islamofobi och ja, jag vill även ta tillfället i akt att korrigera ordet ”mottsättningarna” till ”motsättningarna”.

    Med islamofobi avses rädsla, obefogad eller inte, gentemot islam.
    Kanske kunde man även tala om ”islamismofobi”.

    Problemet är att den rädslan kan tolkas som att den är vänd mot muslimer i allmänhet, d.v.s. mot utövarna av islam. Kanske kunde den kallas ”muslimofobi”.

    I samband med sådan rädsla, höjs därför ibland också och det helt naturligt, röster om ”hets mot folkgrupp”, etc. Detta eftersom medlemmar i t.ex. folkgrupperna araber och iranier känner sig utpekade, eftersom deras huvudreligion inte sällan är islam.

    Den, som är rädd eller orolig över en viss religion bör således vara tydlig med att det handlar om just religionen, snarare än om utövarna.

    ”Hets mot religion” har väl ingen hört talas om?

    Gilla

    • Som sagt. Jag accepterar inte begreppet ”islamofobi”. Och inte heller ”islamistofobi”, även om betydelsen snarare måste ses som ett sundhetstecken. Överlag har jag dock inga problem med troende, så länge de aldrig gör anspråk på andra människors och samhällets liv och utformning.

      Gilla

      • De troende skulle kunna svara: ”Överlag har vi dock inga problem med otroende, så länge de aldrig gör anspråk på andra människors och samhällets liv och utformning.”.

        Där har du det problem, som jag tidigare formulerade: ”motsättningen mellan religiösa och otroende”.

        Två av detta århundrades kanske största, mellanmänskliga problem:
        kan troende och otroende leva fredligt, sida vid sida?
        och
        kan globalister och nationalister leva fredligt, sida vid sida?

        Korrigering: självklart vinner någon på Israel-Palestina-konflikten, liksom på alla inom- och mellanstatliga konflikter och krig. Denna någon är vapenindustrin, som alltid vinner på död och lidande och därför borde granskas betydligt mer.

        Vapen är pengar, politik, blod och död, och politik är pengar, vapen, blod och död. I valfri ordning. Synd att vi inte blir av med något av dem.

        Gilla

  5. Pingback: Åkesson och Skavlan | WTF?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s