Jag accepterar inte begreppet ”islamofobi”

För några veckor sedan höll Johan Lundberg, docent vid Stockholms universitet, en föreläsning med titeln ”Hatet mot väst” här på Sveavägen i Stockholm. Det var en stark, skrämmande och väl genomarbetat redovisning av den mentala låsning och svindel som den svenska offentligheten idag har hamnat i när det gäller frågor som ”antirasism” och ”islamofobi”.

Jag har inte möjlighet att i detalj återge innehållet, men vill försöka förmedla några viktiga bitar. Det viktigaste är att Lundberg faktiskt leverarar svar på de frågor som många av oss idag ställer. Hur det kommer sig att antirasistiska grupperingar är rasistiska? Varför hatet mot judarna växer och behandlas med undfallenhet från ledande politiker och medier? Hur det är möjligt att vänstern ofta står enade med islamister och radikalfeminister? Varför begreppet ”islamofobi” myntades och hur det idag används som om det betydde rasism?

I grunden finns den gemensamma antisemitism som skapade band mellan delar av den muslimska världen och nazityskland, där stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, spelar en viktig roll. Lundberg beskriver hur det bildades muslimska SS-grupper och hur framstående tyska nazistförbrytare efter kriget togs om hand i framför allt Kairo, där de också ofta konverterade och bytte namn. Men också hur al-Husseinis antisemitiska retorik fortsatte obehindrat efter kriget (då han flyttat till Kairo), och hur det Muslimska brödraskapet växte genom Hassan al-Banna, som även han hade kopplingar till nazistiska krigsförbrytare.

Det som förändrade allt – en akademisk bomb som Lundberg beskriver det – var Edward Saids bok ”Orientalism” som publicerades 1978. Det blev startskottet för den postkolonialism som sedan dess dränkt europeiska lärosäten med självhat och revolutionärt tankegods, och som snabbt blev vänsterns nya hjärtebarn (i hatet mot västvärldens kapitalism). Det var även genom Said som begreppet ”islamofobi” först användes. Snart kunde alltså de som kritiserade islamistiska grupperingar (som till exempel Muslimska brödraskapet), för antisemitism och samröre med nazister, själva bli anklagade för att vara ”islamofober” och därmed ”rasister”. Man lyckades vända upp och ned på spelplanen. Det dröjde heller inte länge förrän Israel och judarna anklagades för att vara de riktiga nazisterna. En retorik vi känner väl igen från dagens svenska idédebatt.

Några decennier senare har detta synsätt blivit helt dominerande i Sverige. ”Islamofobi” uttalas som ett mantra och som liktydigt med rasism, och alla ”antirasistiska” organisationer (som får många tiotals miljoner i statligt stöd varje år), jobbar mot denna ”islamofobi” (men är alltså inte sällan antisemitiska). Att politiker, journalister och vänsterdominerade Public service agerar undfallande gentemot judehatet blir därmed begripligt. Den identitetspolitiskt triggade vänsterjournalistiken (som har anammat synsättet att gruppen muslimer genom ”islamofobin” är en utsatt grupp), söker också därför alltid en möjlighet att vinkla reportage om antisemitism till att rasisterna är svenska högerextremister, även när några sådana kopplingar inte finns.

I sammanhanget kan det vara intressant att nämna att Lundberg också tar upp hur den radikalfeministiska ikonen Judith Butler har uttryckt sitt stöd för den islamistiska terroristorganisationen Hamas och istället utmålar västvärlden som fienden i det att den delar in människorna i två kön.

Vi har alltså hamnat i ett läge där det lite tillyxat skulle kunna beskrivas som att vi på den ena sidan har islamister, våldsbejakande muslimska fundamentalister, antisemiter, nazister, förintelserevisionister, vänsterextremister, antikapitalistiska revolutionärer, radikalfeminister, hbtq- och djurrättsaktivister.

Och på den andra sidan den gemensamma fienden; västvärlden och Israel. Upplysningstraditionen, humanismen och den vita, heterosexuella CIS-mannen.

Själv har jag slutat acceptera ”islamofobi” som begrepp. Det är ett konstruerat, missvisande och bedrägligt uttryck som bär på en dold agenda. Att vara rädd för eller skräckslagen inför islam torde ju idag heller inte vara särskilt ovanligt. ISIS rättfärdigar sina blodbad genom sharia. Saudiarabien hävisar till sharia när man halshugger kvinnor dömda för otrohet (vid särskilda övergångsställen i städerna). Iran avrättar ständigt homosexuella med hänvisning till sharia. Varje område och land som tas över av politisk islam tycks så småningom gå under i våld, blodbad, krig och förödelse.

På södermalm i Stockholm står de antidemokratiska, våldsbejakande och terrorismsvärmande Hizb-Ut-Tahrir utanför moskén varje fredag i ljusgröna västar med tryck på ryggen och värvar medlemmar. Kanske sluter de senare upp på Medborgarplatsen med de skrikande feminister som med palestinaflaggor i händerna upphetsat vrålar ut sitt hat mot heteronormen och de vita männen.

Er fiende är vår fiende liksom. Tills vi vinner och kan skära halsen av er.

Harry Andersson

Annons