Danmark kan göra om och göra rätt – och bli som Sverige

Att vända in och ut på begrepp, att leka med ords betydelser, att ”provprata” och tänka kontexter (till exempel om ”blatte” är ett rasistiskt uttryck – underförstått om det kommer från vänster eller höger), har ju blivit kännetecknande för svensk politik och offentlig debatt. Ingenting är längre vad det låter som, vilket kan låta oskyldigt men knappast är det. Särskilt när leken når politiken, makten och den lagstiftande församlingen.

Att triangulera och ta över motståndarens argument (och åsikter), har också normaliserats i maktens jaktmarker. Det är Nya Moderaterna det kanske bästa exemplet på. Framgång på kort sikt, men ödesdigert både för partiet på lång sikt och sveriges framtid. Att idag höra unga moderater prata samma vänsterorienterade, identitetspolitiska och postmodernistiska låtsasspråk som vänsterpartister, miljöpartister och FI’are (och socialdemokrater, folkpartister och centerpartister), är inte bara förbluffande men borde få alla varningsflaggor att resa sig. Att endast lilleputtpartiet KD och det snabbt växande SD avhåller sig är minst sagt skrämmande.

Vid sidan av kontaminerade begrepp som demokrati, yttrandefrihet, allas lika värde, rasism (och antirasism), fascism (och antifascism), åsiktsfrihet och tolerans, är kanske ordet ”liberal” det mest infekterade. Att Dagens Nyheter fortfarande och till synes utan att skämmas kallar sig för en liberal dagstidning är bortom allt sans och förnuft. Men man kan bara anta att även detta handlar om hur politiska intressegrupper över tid tar sig in i och på sikt tar över sina motståndares plattformar. Det finns ingenting i DN Kulturs utbud som är mindre vänsterradikalt, mindre intersektionellt, mindre postkolonialt eller mindre radikalfeministiskt än säg Aftonbladets ledar- och kultursidor. Det är samma gäng, samma perspektiv, samma socialism och samma kamp som förs. Begreppet liberal har så till den grad förlöjligats att det torde vara svårt att se någon upprättelse på mycket länge.

Jag läser själv inte DN längre (och skulle aldrig drömma om att prenumerera igen), annat än då jag kommer över någon länk som andra hänvisat till och som jag känner en oförklarlig dragning att plåga mig igenom, om inte annat för att bekräfta mina fördomar. Och om de bekräftas…

Idag sveper jag blicken över den obegripligt långa och propagandistiska artikeln om vårt grannland Danmark i DN Kultur, inte oväntat signerad Lena Sundström. Hon har ju tidigare gjort sig känd som att i egenskap av offentlig svensk PK-representant ge sig på Danmark och danskarna för att de är okunniga och röstar på fel partier. Artikeln ser som sagt aldrig ut att ta slut och breder ut sig som ett långsnöre, och jag har egentligen varken tid eller lust att kommentera i detalj. Men den synliggör något (ungefär som Henrik Arnstads och Ehsan Fadakars attacker på Norge som en ”fascistisk stat”), som är värt att titta på.

I korthet kan man säga att Sundström har åkt över sundet för att träffa (med ett undantag), en liten grupp människor som beundrar Sverige och inte gillar utvecklingen i Danmark. Det är mestadels radikalfeminster, så kallade antirasister och gammal 68-vänster, som verkar ha det gemensamt att de bekräftar Lena Sundströms egna teser (som hon av en händelse också har skrivit en bok om, ”Världens lyckligaste folk”). Över hela texten svävar en känsla av självgodhet och beskäftighet som är besvärande påtaglig, till exempel genom den spelade okunnigheten kring uttrycket ”de anständiga” (som också får ge rubrik åt artikeln i DN). Så här låter det när hon återger ett samtal med Rune Engelbreth Larsen (”antirasist”, radikalfeminist, medgrundare till tidskriften Faklen):

”Jag hajar till. De anständiga?

– Ja det kan man bli anklagad för att vara. Det är riktigt fult. Så var det inte för 10 år sedan.

Jag tänker först att det måste vara en språklig sak. På samma sätt som ”rolig” betyder ”lugn” på danska, och ”jeg bryr mig ikke” betyder ”det tycker jag inte om”, vilket ibland skapar en viss förvirring.

På svenska betyder anständig detsamma som decent på engelska.

– Jo, jo. Men det är detsamma i Danmark.”

Sundströms poäng – som hon också återkommer till – är att den politiska korrektheten (där svensk offentlighet står i särklass), är anständig. Och att de som ”anklagar” folk för att nu vara ”anständiga” i Danmark, följdaktligen måste vara oanständiga (folk som inte hyser samma identitetspolitiska, kulturrelativistiska vänsteråsikter som Sundström själv). Hon låtsas här inte förstå att på samma sätt som ”PK” och ”godhetsapostlar”, och andra liknande uttryck, också är ironiska, så är ”de anständiga” en beskrivning av människor som med hjälp av förment altruistiska gester söker politiska fördelar. Som representant och försvarare av den svenska politiska korrektheten, är hon givetvis också oförmögen att se det problematiska i sammanhanget, att det politiskt korrekta alltid handlar om en anpassning till maktens instruktioner och rådande normer.

Men vilket tillfälle Sundström nu skaffat sig, att genom Dagens Nyheter lägga grunden för att fortsättningsvis kunna benämna motståndare till de egna – och DN Kulturs – politiska åsikter som oanständiga. Och på samma gång puffa lite för förträffligheten i den egna bokens resonemang.

” – Politisk korrekthet, det är ju bara en flaska, en behållare med en etikett som du kan fylla med vad du vill. På 1980-talet var det ­politiskt korrekt att visa internationellt ansvar i flyktingfrågan, att ha hög profil i humanitära frågor och att visa medmänsklighet. I dag är det politiskt korrekt att gå in för hån och förlöjligande av minoriteter, att ifrågasätta internationella konventioner, och att säga dåliga saker om Sverige.

Rune säger att han har gått från att vara politiskt korrekt till att vara extremt politiskt inkorrekt på det sättet.”

Och här vänds plötsligt allting på ända. Trots att till och med artikelns rubriksättning går ut på att lyfta fram det (enligt Sundström), märkliga med att politiskt korrekta i Danmark kallas för ”anständiga”, får vi nu höra att det är PK i Danmark att vara emot det politiskt korrekta Sverige? På detta sätt blottläggs hursomhelst att det egentligen inte spelar någon roll om man är är politiskt korrekt eller politiskt inkorrekt. Bara man har rätt åsikter. Annars är man oanständig.

Annars mynnar allting ut i just det åsiktspaket som är kännetecknet för det svenska PK-etablissemanget (där Lena Sundström är en härförare). Sverigedemokrater är rasister. Massinvandringen måste fortsätta. Muslimer är den utsatta gruppen och islamofobi är det som antirasism handlar om. Mer radikalfeminism är efterlängtat. Dessutom lite näthat som drabbar feminister samt en skopa yttrandefrihetsrelativism.

Det finns även en annan passage som snurrar till det. Det är Georg Metz, tidigare chefredaktör för vänstertidningen Information, som när han försvarar tanken att hålla partier som Danskt Folkeparti eller Sverigedemokraterna borta, beskriver:

”den kanske allra farligaste fällan, det nya sättet att tala om demokrati och yttrandefrihet där gamla ord får nya betydelser.”

Ur ett svenskt – men också danskt vill jag påstå – perspektiv är detta ett befängt uttalande. Metz (och Sundström måste vi anta), försöker sig på konststycket att vända på steken och helt enkelt anklaga sina meningsmotståndare för den språkliga bedräglighet som har blivit vänstern och identitetspolitikens särmärke. Att Metz tillhör den skara som vill relativisera och begränsa yttrandefriheten illustreras i fryntlig ton genom uttalandet:

” – Jag har varit gift i 43 år, och en av anledningarna till det är att jag inte har använt yttrandefriheten för mycket. Vi skall ju ändå fortsätta leva tillsammans.”

Det är fascinerande att Sundström, som i egenskap av svensk opinionselit nu återigen har förklarat krig mot delar av den danska opinionsjournalistiken, kan skriva följande utan någon vidare eftertanke:

”I pressen beskrivs Sverige som ett totalitärt land som kan liknas med Nordkorea, Ryssland, DDR och Kina. Det är en retorik som man tidigare kunde höra från Dansk Folkeparti men som numera återfinns också i de stora tidningarna på ledarplats och bland tidningarnas krönikörer. Man kan läsa om Sverige som ”det multikulturella” landet som har ”försetts med en ny form för totalitarism, nämligen antirasismen som ideologi”. En Sverigebild som också har nått lokaltidningarna där man kan läsa att ”Åren 2038 till 2060 kommer de etniska svenskarna vara i minoritet.” Exempel som inte är undantag, utan en del av en bild där Sverige utmålas som ett land utan riktig yttrandefrihet, där dissidenter fängslas och där man kan prata om den ”Stasiliknande organisationen Expo” utan att någon direkt höjer på ögonbrynen.”

Sundström ser naturligtvis endast detta som en ”bild” som oanständiga människor har målat upp. Hon ser inga fängslade dissidenter (konstnären Dan Park), hon tycker säkert att begränsad yttrandefrihet är ”riktig” yttrandefrihet (vad tycker Sundström om Lars Vilks yttrandefrihet?), och att värdegrundsdemokrati (baserad på de åsikter hon själv härbärgerar), är riktig demokrati. Hon är en av åsiktskorridorens konstruktörer och försvarare men ser naturligtvis ingen åsiktskorridor. Hon vill varken veta eller bry sig om huruvida etniska svenskar är i minoritet om 20 år (att tänka så är fascistiskt). Om vänsterextrema Researchgruppen eller Expo har hon naturligtvis inget ont att säga. Att ”antirasistiska” grupperingar har direkta kopplingar med islamistiska, vänsterextrema och samhällsomstörtande krafter är vidare inget som Sundström fäster någon vikt vid.

Jag skulle kunna fortsätta, men artikeln är som sagt närapå ändlös och det är en alldeles för vacker vårdag där ute. Sundström väljer att låta den gamla socialisten, radikalfeministen och revolutionären Suzanne Brøgger avsluta:

” – Jag tror vi väntar på en ny röst. Det har kommit en helt ny generation på högersidan som går in för gud och drottning och fosterland och dansk kultur. Det måste ju komma en motreaktion, en ny röst, till slut.”

Ja, ve och fasa för unga danskar som bryr sig om dansk kultur. Brøgger och Sundström längtar efter en motreaktion.

Så att Danmark kan göra om och göra rätt. Och bli som Sverige.

 

Harry Andersson

Annonser

5 kommentarer

Filed under Okategoriserade

5 responses to “Danmark kan göra om och göra rätt – och bli som Sverige

  1. Det allra mest förvrängda ordet i Sverige idag, förutom kanske demokrati, måste väl ändå vara jämställdhet. Det används ju ofta som rena synonymen för feminism…

    Hur Sverige ser ut i framtiden KAN bara målas upp som en bild- vi är ju faktiskt inte där än. 🙂

    Gilla

  2. Pingback: Meninismen är här! | Susanna's Crowbar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s