Utsatthetsprivilegier och könlösa ”chefer”

“Utsatthetsprivilegiet” att bli hatad på nätet är ju något svenska feminister länge försökt lägga beslag på. Jo, jag är medveten om att detta kan låta provocerande. Hur kan det vara ett privilegium att vara utsatt och hatad? Det är det naturligtvis heller inte. Men återigen, detta handlar om berättelsen om sig själv. Narrativen. Det borde inte komma som en överraskning för någon att det i Sverige betyder fördelar och privilegier om och när man lyckas etablera en bild av sig själv som utsatt, underordnad och i behov av kompensation. I detta hantverk ligger de svenska feministerna i framkant, de tillhör rent av den absoluta eliten. “Näthatet” tjänar här ett praktiskt syfte. Det genererar sympati, stöd och fördelar.

Det riktiga näthatet, som är en styggelse och naturligtvis måste fördömas, genereras från både kvinnor och män, mot både kvinnor och män. Även om seriösa undersökningar visar att t ex fler manliga journalister utsätts för näthat än kvinnliga. Och att näthat som drabbar kvinnor också oftare genereras av kvinnor. Men denna berättelse (verkligheten), skulle inte gynna radikalfeminismen. Därför passar berättelsen om den manliga näthataren – som riktar sitt hat gentemot kvinnor – bättre. Och kan man också få in en vinkel att den manlige näthatare är etnisk svensk och den utsatta kvinnan är feminist, journalist och kanske rasifierad så är berättelsen komplett. Då stämmer det med den större feministiska agendan vilket leder till publicering och inslag i Public service.

Jag tänker på detta efter att Alexandra Pascalidou nu är tillbaka på jobbet i de statliga medierna, efter några veckors martyrium i Spanien. Hon skulle sluta, minsann, efter allt näthat som hon som feminist och kvinna med invandrarbakgrund drabbades av. Lägligt nog “slutade” hon samtidigt som den inplanerade semestern, och hon verkar också vara tillbaka ungefär samtidigt som ledigheten tog slut. Hursomhelst ser det ut som ett karriärdrag som mycket riktigt både genererade stöd och sympati, och sannolika framtida fördelar för karriären. Det gäller som sagt att i möjligaste mån slå mynt av utsatthetsprivilegiet.

Man skulle faktiskt kunna gå så långt som att säga att det i Sverige finns en hel utsatthetsindustri. Från feministiska genussekretariat och ett oändligt antal kvinnogrupper till horder av andra identitetspolitiskt färgade grupperingar som av olika skäl ser sig nödgade till kompensation för ett upplevt förtryck. Och fler står på kö för att få komma in i värmen. Vilken gudagåva är då inte postmarxistisk retorik om osynliga strukturer!

Nu önskar jag naturligtvis inte att Pascalidou någonsin skall behöva utsättas för hat. Men jag tror faktiskt inte att hon blir utsatt för mer hat – eller allvarlig kritik – än någon annan i offentligheten. Tvärtom vet vi att andra, till exempel Pär Ström eller Marcus Birro, under långa tider drabbats av hat- och förtalskampanjer utan dess like, men då inte av anonyma kommentatorer utan av etablerade medier och mäktiga opinionsbildare. Det är en stor skillnad, men en skillnad som den feministiska makteliten naturligtvis aldrig kommer att göra gällande, eftersom den inte skulle tjäna något syfte för agendan.

Jag läser Pascalidous kolumn i Metro från häromdagen. Hon är som sagt nyss hemkommen från semestern i Spanien. Nu handlar det inte om näthat utan om svenskar i Spanien och denna gång reagerar jag på en underton som jag menar är både avslöjande men så typisk för feministiska, svenska kvinnor. Kolumnen avslutas med:

“För Sweorna [svenska kvinnor boende i Spanien, min anm.] har krisen medfört mer jobb och minskat antal medlemmar. Det var arbetslösa män som ville hoppa från närmaste bro och kvinnor som ville ta sina barn och fly till tryggheten. ”Vi var tvungna att rycka in med juridisk hjälp och stöd vid skilsmässor och när kvinnor flyttade tillbaka hem till Sverige. Det var en del ‘Inte utan min dotter’-dramer här. Vi har kvinnor som lämnat landet och kvinnor som motvilligt fastnat här för att de har barn. Den spanska krisen är värre än ni tror i Sverige. Och den drabbar svenskar”, säger Anna innan vi tar farväl.”

Vi lämnas alltså med en känsla av att denna kris har drabbat svenska kvinnor särskilt hårt, eftersom spanjorerna de gift sig med har förlorat sina jobb. Och då kan ju de svenska kvinnorna inte vara kvar, utan vill ta ut skilsmässor och fly hem till tryggheten. Och de som är kvar med sina (numera arbetslösa och odugliga), män är det motvilligt, “för att de har barn” (och kanske inte fått juridisk hjälp i hur man blir av med pappan?). Att de spanska männen går i självmordstankar är givetvis inte lika allvarligt som att en svensk kvinna blir av med den ekonomiska levnadsstandard som hon hade räknat med.

Jag får en dålig smak i munnen.

——————

Här följer en dagsfärsk liten jämförelse mellan hur man i svenska medier väljer att göra kvinnliga misstänkta förövare könlösa och manliga dito tydligt könsbestämda.

Två kvinnliga arbetsledare i Krokoms kommun dömdes i Tingsrätten för att 2010 ha mobbat en manlig socialsekreterare så allvarligt att han begick självmord. Nu har kvinnorna friats i Hovrätten, men fallet kommer att gå vidare till Högsta domstol. I samtliga svenska medier omnämns kvinnorna konsekvent som “cheferna”. Inte någonstans, mig veterligen och jag har läst och lyssnat noga, får vi reda på att dessa chefer är kvinnor. I uttrycket “cheferna” finns rent av ett traditionellt antagande att det skulle handla om män, vilket borde göra det än mer angeläget att skriva ut att det handlar om två kvinnor. Men det gör man alltså aldrig, inte ens när man tydligt pratar om den nu döda socialsekreteraren som “manlig”.

På en högstadieskola i Sundsvall undersöker Skolinspektionen nu om en lärare har “smiskat” en elev. I Aftonbladets artikel får vi redan i den första meningen i ingressen reda på att det handlar om en “manlig högstadielärare” som smiskat en “flicka”. Om detta stämmer (om “smiskandet” har ägt rum), eller inte får väl tiden utvisa, men det är inte själva händelserna som sådana som är poängen utan hur feministiska medier väljer att använda olika begivenheter för att konstruera en berättelse som förstärker den radikalfeministiska sagan om könsmaktsordningen. Att män anses överordnade och därmed förtrycker kvinnor, som anses underordnade.

I båda fallen handlar det om makt – och utövande av makt. Utan att känna till detaljer i vare sig fallet i Krokom eller Sundsvall så kan vi konstatera att det ena handlar om mobbning som ledde till att en människa tog sitt liv. Det andra en lärare som alltså har bestraffat en elev på vad som ser ut att vara ett både gammalmodigt och olämpligt sätt. I det ena fallet är kön centralt i berättelsen om den tänkta förövaren. I det andra suddas könen bort.

Varför? Jo, därför att svensk journalistik inte i första hand handlar om att beskriva verkligheten. Istället har den kommit att handla om att använda delar ur verkligheten för att bedriva ideologisk opinion. Journalistik är ett verktyg och ideologin kallas radikalfeminism. Men agendan innehåller också – som vi vet – de övriga identitetspolitiska markörerna, där etnicitet, hudfärg, religion och sexuell läggning är de mest framträdande.

Harry Andersson

Annons