Vår identitetspolitiska mardröm

Låt mig först vara kristallklar med detta. Det finns inga rasister här på Politivism. Det finns inga kvinnohatare här på Politivism. Och det finns inga fascister här på Politivism.

Så nu är det etablerat. Bra, då vet vi det. Det är viktigt, inte minst eftersom just epiteten fascister, rasister och kvinnohatare ständigt används för att tysta och smutskasta kritiker av radikalfeminism, massinvandring och postmarxistisk identitetspolitik i Sverige idag.

Denna retoriska smutskastning är ett kraftfullt vapen, det vet media- och politikereliten. På så sätt har man lyckats omförhandla och utnyttja betydelsen av språket och ordens innebörd. I längden vänder man också upp och ner på innehållet. Att vara fascist blir då på nyspråk samma sak som att värna Sverige och tycka att det finns ett värde i att bevara sveriges välfärd. Att vara rasist blir då samma sak som att tycka att hudfärg inte spelar någon roll. Att vara kvinnohatare blir då samma sak som att ifrågasätta radikalfeminismen och synen på män som mindre värdefulla människor. Här kan också tilläggas att man givetvis också blir islamofob om man alltför kraftfullt ifrågasätter islamism och muslimska fundamentalister – och homofob om man alltför tydligt markerar sin hemvist i en CIS-normativitet.

Ingenting är alltså längre som det låter. Det är viktigt att komma ihåg. Den “rättvisa” som Rättviseförmedlingen sysselsätter sig med är inte den rättvisa som vi tror att det är. Den “jämställdhet” som radikalfeminister sysslar med har ingenting med riktig jämställdhet att göra. Den “antirasism” eller “antifascism” som de namnkunniga antirasistiska och antifascistiska grupperingarna på vänsterkanten gastar om, har inget eller mycket lite att göra med verklig antirasism och verklig antifascism. Tvärtom ligger de nästan alltid förbluffande nära det de säger sig vara emot.

Priset för denna språkliga förorening är det inte många som verkar vilja se. När Stefan Löfven sist kallade 13 procent av svenska folket, närmare 800.000 människor, för fascister så får det två följder, vid sidan av att det knappast underlättar för SD-väljare att återvända till alliansen eller de rödgröna. Det trasar sönder förtroendet för det politiska systemet (och etablissemanget) – och det gör det på sikt omöjligt att se faran då verkliga fascister vill komma in på banan. Man kan i nuläget ställa sig frågan om Löfven även efter nästa val, då SD med all sannolikhet (allting pekar åt det hållet), kommer att vara ett 25 procentsparti, kommer att fortsätta lyssna på chefsideolog Arnstad och kalla två miljoner vuxna svenskar för fascister? Och vad han isåfall tror sig vinna på det?

Mot dessa “fascister” kanske de rödgröna då hoppas på att ställa miljoner nyanlända från Eritrea, Somalia och Mellanöstern? Som snabbt kan få medborgarskap och därmed förväntas ge en röst på något av vänsterpartierna? Med nuvarande massinvandring, som med anhöriginvandring ser ut att bli över 200.000 människor om året, kan vi ju åtminstone vara helt säkra på att allianen aldrig kommer att sitta i regeringsställning igen. Och gott så.

Precis som Sanna Rayman antyder i en SvD-ledare från förra veckan, kommer SD – tvivellöst – att växa till en helt ny maktfaktor i svensk politik. Det politiska landskapet håller redan på att ritas om. “Partiets utveckling är remarkabel”, säger Ipsos analyschef David Ahlin. Ytterligare en fördubbling är sannolik till nästa val.

Mot bakgrund av att både Annie Lööf och Anna Kinberg Batra nu till exempel skickade hyllningar till Rättviseförmedlingens 5-årsjubileum (vilka andra företag eller organisationer får den här typen av hyllningar av ledande politiker!?), ser de tidigare borgerliga partiernas flirt med den identitetspolitiska vänstern inte ut att minska, vilket i sin tur på sikt kommer att göra dem irrelevanta som partier. Istället kommer en rödgrön vänster, med störst stöd bland invandrare och “nyanlända svenskar”, stå mot ett SD större än nuvarande alliansen, och vars väljare främst utgörs av etniska svenskar.

Här har vi vår identitetspolitiska mardröm.

Annonser

1 kommentar

Filed under Okategoriserade

One response to “Vår identitetspolitiska mardröm

  1. Kristian

    De rödgröna håller på att bli vad USA Republikaner anklagar Demokraterna för att vara: en liten elit som hålls vid makten genom att muta väljarna med bidrag.

    Kan det bli en tillnyktring innan övriga väljare söker sin tillflykt till Ayn Rand-fantasier?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s