På vägen mot kaoset – gå rakt in i män

Att feminism i Sverige har utvecklats till en infantil, hatisk och antihumanistisk ideologi kan vi konstatera praktiskt taget varje dag. Det handlar om att odla splittring, förakt, egoism och separatism, i meningen att identifiera andra människor som fienden och sedan föra en “kamp” mot dessa. Givetvis under den falska förespeglingen att man “sparkar uppåt”. Precis som systematiserat våld, hat och fiendeskap mellan grupper av människor alltid har sprungit ur ett gement rättfärdigande av de egna illgärningarna. Först gäller det att få fiendegruppen att framstå som ond eller “överordnad”, sen är det fritt fram att göra allt det där hemska man aldrig skulle få lov att göra mot andra. Så fungerar den mänskliga psykologin. Det är så mörkret vinner över ljuset.

Man skulle kunna säga att den svenska feminismen är själva motsatsen till begrepp som samförstånd, medmänsklighet och anständighet. Tankegods som att det är en bra idé, utifrån ett mänskligt perspektiv, att försöka hjälpa, samarbeta och stötta varandra genom detta liv på jorden.

Hittar man bara en “berättelse” om förtryck, att man är förtryckt (även om det inte finns några konkreta tecken som tyder på det), så är det fritt fram att hata gränslöst. Att avhumanisera. Att använda våld och önska den andre ur livet. Att fantisera om att mörda, lemlästa och utrota. I Sverige uppmuntras sådana fantasier genom teaterföreställningar för skolungdomar. Att lära sig att hata män kallas för folkbildning (Gudrun Schyman).

Men att sluta se män som människor kan också ta sig mindre dramatiska uttryck. Det går också alldeles utmärkt att sluta bete sig anständigt gentemot män. Att bara vara oförskämd. Om inte annat kan man ju se det som ett första steg i den feministiska skolningen. Börja behandla män illa, så blir det lättare med tiden att omfamna det helhjärtade hatet.

I dagens Metro rapporterar journalisten Emma Björkman entusiastiskt om ett feministisk experiment som går ut på att helt enkelt inte flytta på sig om man möter en man i det offentliga rummet. Sätt åt sidan all mellanmänsklig kommunikation. Gå bara rakt in i honom om han inte flyttar på sig.

Gå bara rakt in i honom.

………………

Allbright, statliga Public service, Kulturdepartementet och den så kallade Rättviseförmedlingen har intensifierat kampen att få bort svenska, vita, heterosexuella, medelålders män från attraktiva positioner i svenska företag och institutioner.

För tusende gången vevas tankefiguren runt, att det är fel och oönskat att heta Johan eller Anders och jobba i en styrelse. Och att det bara är 33 procent kvinnor i svenska börsbolagsstyrelser (ofattbart förnedrande 67 procent män alltså). Och som vanligt glömmer man fullständigt att ta hänsyn till att dessa svenska män är i 60 – 65-årsåldern och snart borta. Att de studerade och började arbeta – och tillgodogöra sig kunskap – i ett Sverige som såg helt annorlunda ut (där etniskt svenska män var i en överväldigande majoritet på KTH och Handels).

Men nej, kunskap och kompetens är idag fullkomligt ovidkommande. Allt är representation, identitets- och symbolpolitik. Kulturministern slår fast att nu gäller en “ny slags kompetens” (vi förstår att detta handlar om hudfärg, kön, sexuell läggning eller funktionshinder). Precis som vi får höra att en “ny slags demokrati” skall gälla (där inte vilka åsikter som helst skall få komma till tals). Resonemangen leder alltid fram till samma slutledning. Etniskt svenska män skall i möjligaste mån bort, i samma anda som landet Sverige skall avvecklas och massinvandringen fortsätta till varje pris. Allt annat är rasism. Motsätter man sig detta kan ens yttrandefrihet komma att ifrågasättas. Och går det inte stoppa åsikterna, så skall åtminstone de som hyser dem misstänkliggöras och skämmas ut i det offentliga. Här finns en hel journalistkår i beredskap.

Att leva i Sverige idag är som att leva i andnöd. Den ena offentliga vanvittigheten efter den andra avlöser varandra i accellererande takt..

Sverige glider sakta men obönhörligen mot kaos. En dag kommer också Migrationsverkets generaldirektör få stå till svars för detta senaste:

“När jag träffar utländska kolleger säger de att Sverige är ett udda land i asylfrågor. Nej, säger jag då, det är ni som är udda. Ni alla.”